Zachris Topelius/18

SÅNGER TILL LJUSET.

Det kan vara tider, då man har måst sköta en sjuk vän. Då har man fått genomgå mycken oro, försaka sömn och bekvämlighet, tröttheten kan ha varit så stor, att man har varit färdig att digna, men efteråt har man i alla fall sagt till sig själv: »Det var en god tid, en lycklig tid. Då saknade man mig, när jag gick, och var lycklig, när jag vände tillbaka. Då gjorde jag nytta, då voro mina ord i stånd att trösta och uppmuntra. Jag vet inte var jag tog kraft ifrån för att göra det jag gjorde, men det gick.»

Något i den vägen kände säkert Zachris Topelius för de år, som följde efter 1848. De voro fyllda av oro och ängslan, av ett nästan övermänskligt arbete, men hans sång och allt hans författarskap skänkte då hans landsmän glädje och hugnad, och i medvetandet därom växte hans krafter på ett sätt, som han väl aldrig hade väntat sig. Han kände inom sig en outtömlig rikedom. Efteråt torde han väl ha räknat dessa år som de lyckligaste i sitt liv.

[ 292 ]Om 1848 hade varit vårstormens år, så blevo 1849 och de fyra därpå följande åren höstmörkrets. Fruktan och misstänksamhet hade gripit furstarnas hjärtan. Fruktan och misstänksamhet hade i kanske än högre grad bemäktigat sig alla dem, som utgjorde tronernas skyddsvakt. För första gången sedan erövringen fick man i Finland lära sig vad rysk despotism förde i skölden. Förut hade den egentligen känts som en hindrande, återhållande makt, nu började den inskrida mot det lilla, som fanns, av medborgerliga rättigheter.

Redan 1848 utkommo skärpta pressbestämmelser, men i första ögonblicket fäste man sig inte så mycket därvid, förhoppningarna höllo sig alltjämt levande. Det var först år 1849, som missräkningens tyngd började smyga sig in i sinnena. Då blevo alla frihetssträvanden i utlandet kuvade, och man såg, att det inte mer fanns något hopp om att slippa undan självhärskardömets nycker och skuggrädsla.

Vad man med ångest och bävan väntade under dessa år, var ingenting mindre, än att universitetet skulle indragas eller, om inte indragas, att det skulle förvandlas till en ämbetsmannaskola efter ryskt mönster, där ingen fri forskning var tillåten. Oupphörliga rykten härom löpte genom landet och förorsakade en känsla av att man skulle sänkas i en natt av aldrig upphörande mörker.

Ungdomen hade naturligtvis svårast att säga farväl till frihetsdrömmen, och i Helsingfors levde man i ständig oro för studenternas förlöpningar. Härtill hade man också all anledning. Så till exem[ 293 ]pel hade österbottningarna behandlat kejsarens byst vanvördigt på en av sina fester. Detta blev inberättat på högsta ort, och genast hette det, att tsaren vredgades och att universitetet skulle indragas. De morska österbottningarna måste till och med bekväma sig att göra avbön. Kort därefter inträffade ny skandal. Filosofiprofessuren hade blivit ledig, och då Snellman inte fick platsen, trots att nästan hela kollegiet hade röstat på honom, så ställde studentkåren till med en Katzenserenad för hans lycklige rival. Åter ansåg man, att universitetets tillvaro stod på spel. »I Wien började man också med kattserenader,» skall kejsaren ha yttrat. Några så olyckliga följder fick inte händelsen, men från denna dag hörde man med allt större säkerhet talas om att universitetets statuter på hög befallning skulle omarbetas.

År 1850 urladdade sig en blixt ur det östliga åskmolnet, i det att en allerhögsta ukas förbjöd att på finska språket trycka andra böcker än sådana, som voro av religiös eller ekonomisk natur. Redan befintliga läroböcker och lexika fingo omtryckas, men för nyskrivna fordrades särskild tillåtelse. Romaner, såväl original som översättningar, och alla politiska skrifter voro alldeles förbjudna.

Det var att döma ett helt uppvaknande folk att återgå till sin sekelgamla sömn. Det var att sätta en damm för den ungdomliga entusiasm, som ville ägna sig åt det försummade folkets upplysning. Det var ett så orättrådigt ingrepp i ett laglydigt folks rättigheter, att den mest förstockade rojalist [ 294 ]måste inse enväldets fara. Det var att för all världen förklara, att självhärskardömet hade gjort sig till försvarare av mörkret, okunnigheten, barbariet.

År 1851 kom med ny ångest. Storfursten-tron-följaren, som var det finska universitetets kansler, hade den 11 januari innehaft ämbetet i 25 år. Dagen firades i Helsingfors med stora högtidligheter, bland annat gav vicekansler Nordenstam en stor bal, till vilken i staden under julferien kvarliggande studenter voro inbjudna. Men alla dessa uteblevo från festen för att betyga sitt misshag, inte med tronföljaren, som var allmänt älskad, utan med vicekanslern, som plågade dem med sträng polisuppsikt och med en mängd onödiga förordningar.

Återigen vredgades kejsaren, återigen var universitetet i fara. Både rektor och vicekansler kallades till S:t Petersburg. Det avgavs förklaringar, det gjordes ursäkter. På allt sätt försökte man avvända den hotande olyckan. Att de demonstrerande studenterna skulle bli relegerade, tycktes dock oundvikligt.

I mera än två månader måste man leva i oro och spänning för denna sak. Men den 14 mars ankom tronföljaren till Helsingfors. Han sammankallade studenterna, höll ett varnande tal till dem och benådade de skyldiga.

Det blev stort jubel. Hur tryckande hade inte luften varit alltsedan jul! Nu kunde man åter andas ut. Topelius blev tolk för allas känslor genom den vackra dikt, som han tillägnade storfursten. »Du har hägnat ljusets verk,» tillropade han honom, »så [ 295 ]länge dagen randas, skola vi behålla dig i tacksam hågkomst.» En liten stunds uppklarnande blott! Snart var allt lika mulet. De onda ryktena fortfora att sända sin oro in i sinnena.

För Zachris Topelius tedde sig makten i öster som en askmättad sky. Han tyckte sig se den komma allt närmare. Snart hade man den över huvudet, snart skulle den urladda sitt innehåll, kväva allt liv och utbreda natt och förstening. Till följd härav kom han knappast att under dessa år skriva någon dikt, i vilken han inte uttalade sin fasa för mörkret och anropade ljusets makter om hjälp.

Zachris och Emilie hade ägt en högtälskad liten son, som hade dött på Kuddnäs i scharlakansfeber sommaren 1850. Då Zachris nästa sommar som vanligt vände åter till fädernehemmet, vandrade han ofta bort till graven på kyrkogården, där nu hans far och hans son sovo sida vid sida.

Han satt där en kväll i stilla begrundan. Han tyckte sig nu bättre än någonsin förstå sin far och den stora kärlek, som denne hade skänkt honom. Fadern hade i sonen sett en fortsättare av sitt verk. Under sjukdomens förlamning hade den tanken tröstat honom, att han uppfostrade en tjänare och hjälpare åt sitt folk.

Zachris tyckte i detta ögonblick, att hans far hade varit mycket lycklig. Han, som nu stod på faderns grav, var ju i dessa tider likaså förlamad som han, likaså ur stånd att hjälpa sitt land. Men han ägde ingen son, till vilken han kunde säga: du skall [ 296 ]göra det, du skall upptaga min strävan och föra den till ett lyckosamt slut.

Sorgen och saknaden blevo honom mycket tyngande, och han började framviska några ord till den lille, som vilade i djupet.

»Du skulle ha blivit en ädel man,
ditt fosterlands hopp och ära;
du skulle ha kunnat vad jag ej kan,
du skulle ha hunnit vad jag ej hann
i verk, i ord och i lära.

Du skulle ha stått i de våras led,
den främste att faran trotsa;
du skulle ha ljungat som blixten vred
på allt det mörka och usla ned,
att hämna och att förkrossa.

Detta utarbetade han sedan till en dikt, fylld av stor och innerlig känsla, som han kallade En liten pilt. Men det förefaller, som skulle han aldrig ha kunnat forma den så djup och skön, om han inte hade haft sin far och hans stora kärlek närvarande i tanken på samma gång som sonen.

Här också talade han om att sonen skulle ha stridit mot mörkret, men än tydligare framträdde hans längtan efter en bekämpare av töcken och nattsvarta skuggor i en julsång, som han sände ut den 24 december. Däri hälsade han Jesus, nästan som en grekisk hymnsångare skulle ha hälsat Apollon. Han välsignade honom såsom ljusspridaren, [ 297 ]såsom den ljusbådande stjärnan, såsom frälsaren ur sorgernas natt.

Då rann du ur skyn
i ljusnande söder,
som hoppet det glöder
för människans syn;
då rann du så huld
i skuggornas näste
på himmelens fäste
som pärlor och guld.

I början av 1852 ingick underrättelse från S:t Petersburg, att universitetets nya statuter skulle bli av en fruktansvärd stränghet. Under den allmänna misstämning, som härav uppstod, framträdde Zachris med en hyllning till universitetet, som han kallade Vår enda arvelott. Även den var en ljussång.

Makt, glans och guld ägde inte Finland, skrev skalden, dess bildnings skatter voro dess enda arvelott. Men såsom trollen fordom ville stänga Sol och Måne inne i berget, så hotade nu mörkrets makter att tillintetgöra ljusets finska vårdare, universitetet. Men det skulle ej lyckas dem, ty universitetet värnades av hela folkets kärlek.

Dig älska vi med redligt mod,
du är vår yppersta klenod,
vårt hela vida land ej bär
en skatt som du, så dyr och kär.
Du reste dig ur sorg och glöd
som morgonsol ur natt och död.
[ 298 ]Nu ser vårt land din nya stig,
dess hjärta klappar tyst i dig.

Det föreföll, som skulle Zachris ha rätt att säga detsamma om sig själv. Finlands hjärta klappade förvisso i hans bröst. Varje gång han uttalade sig, fick han höra, att just detta hade alla velat säga, om de bara hade kunnat. Ingen räknade honom som en stor skald, men man började älska honom såsom den, som framför andra hade förmåga att trösta och uppmuntra.

På hösten kom slaget. De nya statuterna kungjordes. Den filosofiska lärostolen, som kejsaren ansåg synnerligen farlig, var indragen. Studenterna fingo inte behålla den gamla uppdelningen efter landskap, utan skulle sammanföras efter sina respektive fakulteter. I allt märkte man en lust att nedbringa universitetet till en blott fortsättning på gymnasiet, till en ofri, rysk högskola.

Cygnæus skrev under första intrycket en dikt, som han kallade Höstens segervinning. Men nu, då det värsta hade hänt, kände Topelius starkare än någonsin, att tiden inte var lämpad för klagan, utan för mod och kraftansträngning. Han svarade med en dikt, som han kallade Höstens vanmakt. Inte är olyckan evig, sade han,

Förlorad är blott den, som sig själv förlorar.
Den sega kraft, som klädde med skördar polen,
skall bryta höstens makt, som vår ångst förstorar,
och när dess tid är kommen, så skiner solen.

[ 299 ]Än så länge lyste dock ingen sol. Höstens välde fortfor. Österbottniska avdelningen, som nu skulle upplösas, firade sin terminsfest den 9 november som en verklig sorgehögtid. Sinnena voro tunga och nedstämda. Denna avdelning hade dock varit liksom universitetets hjärta och själ. Där hade debatterats, svärmats, kämpats ivrigare än på något annat håll. Man tyckte sig inte kunna förstå vad som skulle bli av Helsingfors universitet, då den Österbottniska avdelningen inte mera fanns till.

Flera av avdelningens forna medlemmar hade infunnit sig, och ett par av dessa, Snellman och Cygnæus, höllo tal, i vilka de sökte uppmana kamraterna att med friskt mod möta framtiden och göra det bästa av de nya förhållandena. För en gångs skull tycktes dock de utmärkta talarnas ord förklinga utan verkan. Då steg Topelius upp och framsade en dikt, en studentvisa.

Vi äro andens fria folk,
som, stolt att vara ljusets tolk,
skall evigt kämpa för dess rätt,
kring världen sprida det.
I dag densamma som i går,
densamma efter tusen år,
orubblig står vår unga vakt
som själva ljusets makt.

Medan han läste upp de av lågande övertygelse fyllda orden, meddelade sig hans fasta tro till de närvarande. Missmodet vek, förtröstan återvände. [ 300 ]Han fortsatte under ständigt stegrad hänförelse ända till sista versen.

Vårt land, som vi åt ljuset vigt,
skall bliva stort och ärorikt;
vi själva må förgätna dö
som vågen i dess sjö.
Ty skuggorna försvinna här,
men anden, anden evig är,
och evig är vår unga vakt
som själva ljusets makt.

Då han slutade, var man upplyftad över stundens vedermöda och ängslan. Man kände, att tidens stora verk gick framåt, och vad betydde det då, om de ringa verktyg, som den använde, fördes mot sin undergång? Ur denna självförsakelsens stämning framgick en hög glädje. Studenternas fest slutade inte i sorg, utan i nyvaknat hopp.

Några dagar efteråt fick Zachris och hela Helsingfors uppleva en verklig glädjehögtid, och det en av ovanligaste slag.

Då uppfördes på teatern för första gången en liten opera, kallad Kung Karls jakt. Libretton var av Topelius, musiken av Pacius, och de uppträdande voro herrar och damer ur Helsingforssocieteten. Händelsen var ett kungligt jaktäventyr, som utspelades på Åland, personlistan upptog svenska kungliga och hovfolk samt åländska bönder och fiskare. Man kunde säga, att det hela var inhemskt till en grad, som man aldrig hade trott vara möjlig. [ 301 ]Det blev en oförglömlig teaterkväll. Man plågades inte av de uppträdandes dilettantism, ty de unga amatörerna voro så gripna av uppgiften att slå ett slag för fosterländsk konst, att knappast de mest vana artister kunde ha åstadkommit en sådan stämning.

Detta var verkligen en konstens glada lek, såsom det alltid borde vara. Hela publiken kom i lågande hänförelse. Man kände sig upphöjd och stolt å sitt lands vägnar.

Och än mer. Detta lustiga tilltag tycktes förvandla hela åhörarskaran till en skara muntra barn. Man blev glad och god. Man roade sig utan anspråk, man diktade med, utfyllde vad som fattades och såg allt i ett skimmer av tillfredsställd fosterlandskärlek.

Under denna teaterkväll och den därpå följande festen var Zachris lycklig. Nu såg han rosengården förverkligad, inte bara i sitt eget hem utan bland en hel stor allmänhet. Så skulle livet vara, sådana människorna. Hur älskvärda de alla kunde bli, då deras hjärtan öppnade sig för dikt och sång, för den mänskliga tillvarons värme och ljus!