Zachris Topelius/19

RINGEN.

I Zachris Topelius hjärna fanns ett stängt rum, en helig skattkammare, där han förvarade sin högsta klenod, sitt stora epos, hjältedikten, som skulle göra hans namn odödligt. Denna lönnkammares skatter lånades aldrig ut till vardagsbruk i tidningen. Ingen fick över huvud taget ens ana dess tillvaro, förrän verket, som där bearbetades och utsirades, skulle vara färdigt att sändas ut bland människorna.

I alla ensamhetens stunder, som Zachris lyckades förskaffa sig, sysselsatte han sig med ringens historia. Han tog fram den till skärskådande, njöt av den, berättade den om och om igen för sig själv och kände med allt större visshet, att om han lyckades återge den så, som den levde i hans inre, så skulle den bli en glädjekälla för hela hans folk.

Under ett par århundraden hade den mäktiga talismanen ägts av en helgonbild i Nådendals kloster i Finland. Men i början av sextonhundratalet hade den stulits från klostret av en man, kunnig i finsk trolldom, och av denne häxmästare hade den [ 303 ]sedermera skänkts till en bondflicka, som hade vårdat honom under hans sista sjukdom.

I och med det att den unga flickan satte ringen på sitt finger, började hennes liv ta en äventyrlig vändning. Hon var dotter till den mäktige storbonden Aron Bertila, som hade kämpat med i de finska bondeupproren i slutet av förra århundradet i syfte att befria landet från förtryckande, utsugande adelsmän och lägga det under den svenske konungens omedelbara styre. Konungamakten hade också belönat Bertila och skänkt honom fyra hemman i Storkyro, den bördigaste delen av Österbotten.

Men ingalunda var den finske bondens ärelystnad därmed tillfredsställd. Det dröjde inte länge, innan han av den svenske kungen begärde, att hans dotter, Meri, skulle upptagas bland drottningens tärnor. Även denna hans önskan blev villfaren, och nu väntade han med stor säkerhet, att konungens äldste son, den unge, ridderlige Gustav Adolf, skulle få hans sköna dotter kär och med tiden göra henne till sin drottning, på samma sätt som några årtionden förut kung Erik den fjortonde hade låtit den vackra korpralsdottern Karin Månsdotter bestiga Sveriges tron.

Eftersom den unga Meri Bertila inte endast var skön, utan därtill var ägarinna av lyckoringen, såg det till en början ut, som om hennes fars beräkningar skulle gå i fullbordan. Gustav Adolf, som hade efterträtt sin far på Sveriges tron, upptändes av en livlig böjelse för henne, vid hovet började man redan förutspå och frukta hennes upphöjelse, [ 304 ]men då vållade hon själv sin undergång. När den unge konungen skulle gå ut i polska kriget, drog den unga flickan, som varmt älskade honom, ringen av sitt finger och gav honom den, för att hans liv skulle vara skyddat mot all fara.

Härmed var framgångens dag slut för henne. Medan Gustav Adolf vistades i fält, blev hon hemskickad till Finland, och efter återkomsten ur kriget tycktes kungen ha förgätit henne. Hemma hos fadern hade hon hårda dagar, hon, som hade misslyckats att bli drottning. Kort efter hemkomsten födde hon ett barn, men Aron Bertila lagade så, att endast hans trognaste tjänare fingo kännedom härom. Barnet utgavs för att vara hans och hans hustrus, och Meri fick aldrig för sonen omtala, varken att hon var hans mor eller vem som rätteligen var hans far.

Då den stolte finske bondekungen inte hade lyckats att sätta Sveriges krona på dotterns huvud, började han eftersinna om den inte kunde komma att pryda dottersonens. Vid tolv års ålder sände han honom över till Sverige och lät honom där uppfostras som en ung ädling. Knappt var han vuxen, förrän han sändes ut i tyska kriget för att få kämpa under Gustav Adolfs egna ögon. Och än en gång såg det ut, som om den gamle skulle få se sina planer gå i uppfyllelse. I slaget vid Breitenfeld kom den unge Gustav Bertila eller Bertel, som han hädanefter kallade sig, att utföra en glänsande bragd, och efter stridens slut ville konungen belöna honom genom att upphöja honom i adligt stånd. Men då [ 305 ]räckte honom den unge mannen ett brev från Aron Bertila. I brevet lät gubben kungen veta vem Bertel var, men på samma gång förbjöd han honom att någonsin göra honom till adelsman. »Erkänn honom, gör honom till kronprins av Sverige,» tycktes han vilja tillropa konungen, »något ringare kan jag inte mottaga.» Kungen gjorde emellertid ingenting sådant. Han befordrade ynglingen till löjtnant vid Stålhandskes finska rytteri, och sedan han vid erövringen av Würzburg än en gång hade utmärkt sig, gav han honom anställning vid sin livvakt.

Men just vid intagandet av det präktiga biskopsslottet, som behärskade Würzburg, hade svenskarna lyckats göra en intressant fånge. Det var en underskön fröken. Regina von Emmeritz var hennes stolta namn. Hon var uppfostrad vid sin släkting biskopens hov och var en jesuiternas lärjunge, som av hela sitt hjärta hatade protestantismen och som just i den kätterske konungen såg sin tros farligaste fiende. Hon hade också svurit vid den heliga jungfruns bild att, så snart ett tillfälle bjöds henne, stöta dolken i hans bröst. Hon ville bli den Judit, som skulle övervinna den nordiske Holofernes.

Men då den upphetsade unga kvinnan fick se konungen på nära håll, då hon fick bevittna hans ädelmod och rättvisa, uppstod inom henne en fruktansvärd strid. Hon kunde inte väpna sig mot hans lycka och hans tjuskraft. Hon älskade honom mot sin vilja.

För att slippa att mörda denne hjälte såg hon sig ingen annan utväg än att under en enskild audi[ 306 ]ens försöka omvända honom. Men tyvärr upptäcktes mittunder samtalet, att hennes biktfader hade gömt sig i rummet med en dolk under kåpan. Då vredgades Gustav Adolf. Han befallde, att biktfadern skulle fängslas och att den sköna flickan skulle sändas till Finland till Korsholms slott för att uppfostras av den stränga fru Märta, som där förde befälet.

Men allt detta hade den påföljd, att den gamle Bertilas planer misslyckades. Kungen trodde, att den unge Bertel hade låtit sig bedåra av den sköna fången, han skilde honom från sin person och skickade honom tillbaka till Stålhandskes dragoner. Kungen hade också rätt såtillvida, att Bertel älskade Regina, men att han skulle ha någon del i den jesuitiske biktfaderns mordförsök, var naturligtvis en orättvis misstanke.

Regina blev verkligen sänd till Finland och insatt på Korsholm, medan Bertel vid Lech och vid Nürnberg gjorde sitt bästa för att återvinna konungens gunst. Ingen försoning kom dock till stånd, men natten före slaget vid Lützen påminde sig konungen sin son. Han omtalade hans historia för hertig Bernhard av Weimar och bad denne, att om honom, konungen, nästa dag något dödligt vederfores, skulle han till sonen lämna en liten ring av koppar, som konungen anförtrodde i hans vård.

Dagen därefter föll Gustav Adolf, men hertig Bernhard, som hade hans ring i förvar, förde hans här till seger.

[ 307 ]Som hertigen emellertid inte kände ringens stora värde, vårdade han sig inte om den, utan samme jesuit, som hade försökt att mörda konungen, lyckades stjäla den. Och knappt hade ringen kommit över på den papistiska sidan, förrän de kejserliga trupperna vunno slaget vid Nördlingen och nära nog lyckades driva svenskarna ur Tyskland.

Den djärve och högtbegåvade jesuiten, som hade stulit ringen, trodde nu tiden inne att återföra hela Norden under påvens välde. Fördenskull begav han sig till Finland, förklädd till resande kvacksalvare, tog i förbifarten in på Korsholm, befriade sitt sköna biktbarn ur fångenskapen och reste sedan med henne till fästet Kajaneborg, där Sveriges store historieskrivare Johannes Messenius satt fången såsom misstänkt för papistiska stämplingar. Så när hade jesuiten lyckats förmå honom att förfalska sin historia på ett sätt, som skulle ha varit mycket fördelaktigt för motreformationen, men Messenii tappra hustru överändakastade hans planer. Häri hade hon väl knappast lyckats, om inte jesuiten just vid samma tid hade begått en mened, som alltså försvagade ringens makt. Kort därefter infann sig också den unge Bertel, som nu var adelsman och bar namnet Bertelsköld, på Kajaneborg, och då jesuiterpatern sökte undfly honom, drunknade han i Uleå älv. Hans lik återfanns. Det bar om halsen ett snöre, på vilket en liten kopparring hängde, och nu omhändertogs ringen av Bertelsköld som välfånget gods. Här uppe på Kajaneborg giljade han till Regina, som han under tusen äventyr hade uppspårat, och det [ 308 ]föll av sig självt, att då han nu hade ringen i sitt våld, måste hon skänka honom sin kärlek.

Men en fanns, som ringen inte förmådde betvinga, och det var den gamle bondekungen i Storkyro. Då dottersonen vände åter med adligt namn och gift med en utländsk furstedotter, befallde honom Bertila, som han ännu höll för sin far, att överge adelskapet, i annat fall ville han göra honom arvlös. Då han därtill nekade, förklarade gubben, att han till sin arving ville utnämna Bertelskölds forne stridskamrat Larsson, om denne ville gå in på att förbli bonde.

Dock alldeles förnekade inte ringen sin makt även vid detta tillfälle. Bertelskölds mor steg fram, upprörd över sin fars hårdhet, erkände sin son, lät honom veta sin rätta härkomst, förklarade för honom ringens makt och skänkte honom sin välsignelse.

Bondekonungen däremot gav sin arving sin egen nötta yxa till ett lyckotecken, och mot dottersonen, som ville inträda i den hatade herremansklassen, slungade han sin förbannelse.

Sålunda utgingo från Bertila gård två motsatser: bonden med arbetsyxan och herremannen med lyckoringen. Och mellan dessa, blev det sagt, skulle förbittrad strid råda, ända till dess att deras släkter i kärlek förenades med varandra. — — —

Detta var inledning och början till ringens historia, men Zachris hade under den märkliga natten i Åbo sett mycket mer av dess öden. Han hade följt dem under Sveriges stormaktstid ända [ 309 ]fram till Karl den tolftes olycksdagar. Han hade sett ringen verka bland frihetstidens partimän, till dess den i Gustav den tredjes ägo förhjälpte denne till hans första, lyckliga revolution.

Han hade på samma gång sett samhällsklassernas kamp, krigets ära och elände, missväxt och farsoter, återuppbyggnad och nya fall, äventyr och välvningar av alla slag.

Halvt förbländad av den ståtliga synen, hade han till en början trott, att ingenting mer fordrades än att rätt och slätt skriva ner vad han hade erfarit. Men snart märkte han, att vida större arbete tarvades. För läsaren, som inte hade händelserna inför ögonen, behövdes redogörelser, beskrivningar, tusentals upplysningar. Själva sättet att framställa diktverket var likaledes ännu oklart. De försök han gjorde motsvarade inte den bild, som han hade i minnet. Tjuskraften, behaget felades.

Han förstod, att han ännu inte var uppgiften vuxen. Han, vars tid var söndersliten mellan tusen olika uppdrag, kunde inte heller fullt samla sig till detta stora arbete.

Men lyckligtvis var hans verksamhet både som tidningsman och som lärare av den art, att hans krafter utvecklades, att han så att säga uppfostrades för den stora uppgiften. Barnen och tidningspubliken hade samma fasa för det långtrådiga. De tvungo honom att vänja sig vid omväxling, fart, rörlighet. Dessutom fordrades på båda hållen, att han skulle använda en stil, som kunde förstås av den enklaste begåvning. Särskilt lärde han av det trånga utrym[ 310 ]met i tidningen att inte låta någon sats förspillas i onödan. Varje mening måste ha ett målande, bärande innehåll.

Den yppersta lärdomen tyckes han dock ha vunnit genom sina sagor. Under sista delen av fyrtiotalet gav han ut flera små sagosamlingar, och genom dem lärde han sig att berätta enkelt och rättframt. Det är klart, att han egentligen sände ut dessa sagor för att lära de små att göra världen behaglig, vacker och barmhärtig. Hans sagohäften innehöllo inte mycket av vanliga trolläventyr. Inga hjältar fingo gå omkring och slå ihjäl hoptals med människor, inga klyftiga huvuden kunde lura sig fram till lycka och rikedom.

Han berättade vanligen om verkliga små finska gossars och flickors äventyr, men sagostilen bibehöll han i all dess sköna enkelhet, endast med en honom egen tillsats av värme och innerlighet. Det är mer än troligt, att det var under detta sagoberättande, som han kom på den tanken, att den stora hjältedikten bäst kunde framföras av en enkel gammal man, som i en krets av goda vänner i all gemytlighet och trevnad omtalade ringens underbara öden.

Alltifrån Saimaförföljelsens tid hade han brukat roa sin tidnings läsare genom införandet av kortare noveller. Detta gav honom övning att tvinna intrigens trådar, så att läsarens spänning hölls vid makt ända till sista stund. Härför hade han mycken fallenhet. Man skulle nästan vilja säga, att han drev konsten onödigt långt.

Men dessa noveller hade ända till år 1849 inte [ 311 ]tillåtits att upptaga någon större del av utrymmet i tidningen. Han behövde detta för sina Leopoldsbrev, för sina stora utredande artiklar, för litteraturanmälningar, »politiska ögonkast», för vädjanden till allmänheten till förmån för allmännyttiga företag, för tidningspolemik, för allt, med ett ord, som en tidning, den där vill följa med sin tid, borde innehålla. Men från och med detta år skärptes presstvånget på det högsta. Nu skulle man hjälpa allt det, vari man fordom brustit, och inte tillåta någon farlig tidsrörelse att komma till ordet. Det blev slut på resonerande, på politik, på nyheter från utlandet. Och säkert var det i förtvivlan över att se sig utestängd från sina vanliga ämnen, som Zachris detta år i tidningen började offentliggöra sin första större novell, Gamla baron på Rautakylä.

Detta var dock ännu inte storverket, epopéen, Ännu var han inte färdig för detta. Vad han nu skrev, var en karaktärsstudie.

Kanske att berättelsens innehåll i någon mån framkallades av senaste tidens händelser, av det intryck, som man i Finland hade av enväldets förstörande inflytande på omgivningen. Han skildrade den lysande, förnäme lycksökaren från Gustav den tredjes tid, som i sin krafts dagar hänsynslöst hade begagnat alla möjligheter för att nå rikedom, kungagunst och allt annat, som hans hjärta önskade, sådan han tedde sig i sin höga ålderdom. Tomhet, samvetskval, löjliga begär, ömkliga krämpor, barnslig fåfänga, neslig feghet, hushållersketyranni, lågsinnad omgivning, vanvård och förfall, — allt detta [ 312 ]hade han samlat över sig till sina gamla dagar, det var all den lycka, som han med sina brott hade förvärvat.

Men gestaltens möjligheter voro inte härmed uttömda. Den usle, förfallne stackaren hade i berättelsen, och kanske ännu mer i den dramatisering, som utkom 1850, lyckats bevara hos sin person något av glansen från tjusarkungens hov. Under allt hans elände spårade man glimtar från en värld av förfining och skönhet, av lätta skämt och utsökta maner. Han uppväckte på så sätt inte endast förakt utan också en smula medkänsla.

Försöket slog mycket väl ut. Man tadlade visserligen en del överdrifter i själva händelseför- loppet, men gamla barons karaktär var så väl stu- derad och genomförd, att framgången var given. Och som tiderna förblevo sig lika, med hinder för allvarlig tidnings-mannaverksamhet, så fortsatte Topelius på den inslagna vägen.

Men inte heller denna gång höll han det för lämpligt att sända ut storverket. Nu kom dock något, som kunde kallas en direkt förelöpare, en historisk roman, som bar titeln Hertiginnan av Finland.

I Åbo levde på sjuttonhundratalet en fattig studiosus, Isak Alanus, som åt nådebröd hos sin släkting borgmästar Merthen och med blyg, tålig undergivenhet älskade borgmästarens sköna dotter Eva. Denna Eva, som var den vackraste och mest begåvade unga flicka i hela Åbo, behandlade Isak som en bror, men hon hade alltför höga planer i [ 313 ]sitt huvud för att fästa sig vid en förläst student. Hon hade i barndomen blivit spådd, att hon skulle bli gift med en storman, hon drömde om ett liv i de högsta kretsar, hon ville bli furstinna, drottning. Då hon förstod, att Isak Alanus älskade henne, befallde hon honom att gå ut i världen och utföra något berömligt och lysande. Om han sedan komme tillbaka mäktig och ryktbar, så skulle hon älska honom.

Den tafatte och blyge studenten kände ingen sådan kraft i sin själ, att han skulle ha varit i stånd att hörsamma henne. Den enda tröst, som bjöds honom, var den, att Eva Merthen gav alla sina friare samma svar. Till alla, som nalkades henne med kärleksord, sade hon: »Gå ut! Bliv en hjälte, en konungars like, och jag skall skänka er min hand.»

Medan den unga flickan ännu fortlevde i sina stora drömmar, kom 1740 års krig. Svenskarna drevos överallt tillbaka av ryssarna. Åbo intogs, och anföraren för den ryska krigshären, den skotske generalen Jakob Keith, slog där upp sitt högkvarter.

Isak Alanus flydde från staden under denna hemsökelse. Han kallade lantbefolkningen till vapen, kämpade i spetsen för en friskara och sökte befria Åbo. Detta skulle bli hans bragd, den hjältedat, varmed han hoppades vinna den älskade.

Men allt gick annorlunda, än han hade väntat. Han blev snart gripen av ryssarna, och då han som fånge fördes till det ryska högkvarteret, möttes han av en förfärlig överraskning. Hans älskade hade [ 314 ]verkligen funnit sin hjälte. Den fientlige befälhavaren, den utomordentligt ädle och framstående Jakob Keith, hade vunnit hennes hjärta, den stolta Eva Merthen levde i ryska högkvarteret som hans älskarinna.

Eva förhjälpte Isak till friheten, men själv kvarstannade hon hos Keith i Åbo ända till fredsslutet, och det var under denna tid, som man gav henne spenamnet »hertiginnan av Finland». Men märkas bör, att Zachris hjältinna gentemot sina landsmän spelade den vackraste roll. Hon mildrade krigets olyckor, avstyrde orättvisor och bidrog väsentligt därtill, att detta krig blev långt mindre fördärvbringande för landet än det näst föregående.

Den roman, som Topelius hade framställt av detta goda stoff, väckte mycken beundran. Man kunde kanske anmärka, att han ännu inte var en fulländad berättare. Så ansågo många, att mötet mellan Isak och Eva kom för tidigt. Isak Alanus var den unge Zachris Topelius själv. De ord, varmed han förebrådde Eva för att hon hade svikit sitt land och mottagit en fiendes kärlek, voro tagna ur hans eget hjärta. Man märkte, att detta för författaren var styckets höjdpunkt. Allt, som härefter följde, ägde inte i samma grad hans intresse, ja, mot slutet nöjde han sig med ett blott refererande av händelserna. Den ädle Keith ägnade han många vackra ord, men han hade inte fullkomligt lyckats att ge liv åt gestalten.

Alla gladde sig dock åt den förträffliga skildring av Åbo stad och dess medborgare, som gavs i början [ 315 ]av berättelsen. En middagsbjudning hos borgmästar Merthen och ett kaffekalas på Runsala — man ville nästan säga Alörn — utanför Åbo kunde inte vara bättre framställda. Det livliga och behagliga sättet att berätta fängslade läsekretsen, och man ansåg denna roman vara det bästa, som Topelius dittills hade åstadkommit.

Efter denna avgörande framgång, så väl förberedd, såmångsidigt erfaren, vågade Topelius begynna utgivandet av ringens historia.

Den 29 oktober 1851 började den av den gamle fältskärn Andreas Bäck berättas för Helsingfors Tidningars läsare, och från första stund var framgången given. Här fanns inte mer tvekan eller osäkerhet, här smälte dikt och verklighet samman till ett. Här upprullades hävdernas skådespel med en munterhet och friskhet, som man aldrig förr hade erfarit, utan den unkenhet och gravluft, som gärna vill vidlåda det förgångna. Här talade ett berättargeni, som i lyckan över sin uppnådda fulländning och sin rikedom aldrig tycktes vilja upphöra.

Det fanns dock ännu svårigheter, som inte Topelius mäktade övervinna. Han hade alltid bråttom, och till det tidsödande arbetet att framföra samtalen på tidens språk och i tidens anda hade han sällan tillfälle. Sådant kan man inte begära av en författare, som skriver med tryckeripojken väntande utanför dörren. Zachris personer fingo ofta nöja sig med att uttala hans tankar och inte sina egna, de fingo tala hans språk och inte sitt eget. Felet avhjälptes dock genom den stora charm, som han [ 316 ]var i stånd att meddela de gestalter, som han älskade, och den innerliga avsky, som han lyckades uppväcka för dem, som han själv hatade.

Och, över huvud taget, ingen kunde läsa en sida av denna följetong utan att erfara den besynnerliga tjuskraft, som medföljer böcker, vilka skrivas av en människa, som älskar sitt arbete och är lycksalig över att få följa sina hjältar och hjältinnor under deras skiftande äventyr.

Under åren 1852 och 1853 utkommo första delen och ett gott stycke på den andra. Sedan uppstodo ständiga avbrott i utgivandet, och först år 1866 kom femte och sista delen till sin fulländning.

*

Det var år 1871, som Fältskärns berättelser för första gången kom inom mitt hems väggar. Jag var då tretton år, och om svensk historia visste jag föga mer, än vad jag hade inhämtat i en mycket mager historisk lärobok. Sålunda fick jag här för första gången höra mitt folks historia så framställd, att jag förstod, att den var stor och ärorik, full av dugande män, full av tung försakelse, full av glänsande bragder. Här först lärde jag, att svenskarna hade varit ett äventyrens och stordådens folk.

År ut och år in sutto vi på den tiden om kvällarna samlade kring lampan, som stod mitt på det runda bordet i salen, och sysslade med handarbeten. År ut och år in förljuvade vi arbetet med romanläsning. Vi voro inte främlingar i diktens värld, [ 317 ]men när hade vi förut läst en bok sådan som denna? Aldrig hade vi så som nu längtat efter kvällstimmarna, aldrig hade vi beundrat någon som Gustav Adolf, aldrig hatat någon som pater Hieronymus, aldrig svärmat för någon som för den gudomliga Regina.

Vi kände Fänrik Ståls sägner till punkt och pricka, och redan de hade lärt oss att älska Finland. Men nu, sedan Fältskärn hade talat till oss om sitt älskade land, kände vi som han för detsamma en nästan plågsam ömhet. Aldrig kunde vi sluta upp att begråta, att det inte mer var svenskt, aldrig kunde vi upphöra att hata den makt, som hade rövat det ifrån oss, aldrig kunde vi göra annat än önska det lycka till lön för den trohet, som det i forna dagar hade skänkt oss.