Zachris Topelius/20

MANNEN FRÅN GATAN.

År 1854 på våren kände sig Topelius i ungefär samma sinnesstämning som på den tiden, då han första gången sökte lektorsbefattningen i Vasa. Han gick även nu och hoppades, att en vänlig man skulle komma emot honom på gatan, slå honom på axeln och säga: »Jag har lagt märke till herrns förtjänster som tidningsman och författare. Det vore skada, om ni skulle begrava er borta i en landsortsstad. Jag skall ställa om, att ni får stanna i Helsingfors.»

Det var en olycka, att han någonsin hade brytt sig om att söka ett lektorat, men på våren 1850 hade han måst ta avsked från platsen vid Helsingfors lyceum, och sedan hade alla hans vänner med hans kloka mamma i spetsen talat om att han hade en bra osäker ställning. Tidningen kunde bli indragen när som helst, den som Saima, och sedan hade han rakt ingenting att leva av. Ja, doktorinnan glömde ju inte, att han också förtjänade en smula på sina böcker. För Ljungblommorna hade han fått hela 50 rubel och för vart och ett av de små [ 319 ]sagohäftena omkring 75. Detta kunde ju gott förslå till nålpengar åt Emilie och till tobakspengar åt honom själv, men inte kunde han tänka på att med den inkomsten försörja hustru och barn. Det fanns dessutom något, som hette tjänsteår. Han fick inte räkna sådana, när han gick lös och ledig som nu, och till sist skulle det bli alldeles omöjligt för honom att få någon plats, därför att alla andra skulle vara bättre meriterade än han. Likaså fanns det något, som hette pension. Det fick han heller ingenting med av under nuvarande förhållanden. Vad skulle det bli av honom och Emilie på gamla dar?

Doktorinnan och vännerna hade predikat så länge och så väl, att han på sommaren 1850 verkligen hade sökt lektorsplatsen i historia i Åbo, som då var ledig. Naturligtvis hade han hyst det hemliga hoppet att på ett eller annat sätt slippa undan, och alldeles som för fem år sedan hade han samlat ihop sina lyriska småbitar och gett ut ett dikthäfte för att se om inte detta skulle bringa någon hjälp. Men flera av sina bästa och starkaste dikter hade han av en eller annan anledning uteslutit, så att häftet inte kom att göra honom själv full rättvisa. Det fick följaktligen ungefär samma mottagande som det föregående. Det hjälpte varken upp hans affärer eller hans anseende.

De makter, som ledde hans öden, tycktes emellertid inte önska hans avflyttning från huvudstaden. Då platsen i Åbo tillsattes år 1851, blev det inte han, utan hans medsökande, lektor Renvall i Vasa, som fick befattningen.

[ 320 ]Men på detta sätt blev lektoratet i historia i Vasa ledigt, och Topelius lade in sin ansökan.

Nu förgrymmades ödesmakterna över dylik kortsynt envishet. Om än inte hans lyrik hade haft någon stor framgång, så hade ju Hertiginnan mottagits så mycket bättre både som bok och som följetong. Dramatiseringen av Gamla baron hade gjort betydande lycka. Tidningen tillväxte i inflytande och anseende. Hans egen själs rikedom och förmåga voro i ständigt stigande. Vad behövde en man som han tänka på det dagliga brödet? Men då han inte förstod hur vänligt försynen två gånger hade avstyrt följderna av hans dårskap, så återstod intet annat än att låta hans önskningar uppfyllas. Han utnämndes alltså i december 1851 till lektor i Vasa, men tjänsten skulle inte tillträdas förrän i maj 1853.

Under 1852 tilltogo folkgunsten och lyckan. Fältskärns första berättelser utkommo och lästes med andlös spänning. Studentvisan, Höstens vanmakt, Kung Karls jakt vunno honom många nya vänner. Man räknade honom ännu inte bland de verkligt stora andarna. Han var ingen Runeberg, ingen Snellman, ingen Lönnrot, men han var så roande, så nyttig, så användbar, så älskvärd, han hade så lätt att finna uttryck för det, som låg bundet i folkets själ, att han verkligen var på bästa väg att vinna hela nationens kärlek.

Då år 1853 ingick och flyttningen tillstundade, började alla människor tala om vilken skada det var, att han skulle lämna Helsingfors. Man kunde rakt inte undvara honom. Man började till och med [ 321 ]uppskatta hans verksamhet som tidningsman. Hans leksaksjournalistik, som en gång hade varit så föraktad, fick nu det erkännandet, att den gjorde en oberäknelig nytta. En man sådan som Runeberg skrev till honom, att han på denna sin plats var hart när oersättlig.

Ödesmakterna måtte ha smålett med stilla ironi, då de märkte hans saknad och ånger. För att han ännu ytterligare skulle bringas att inse hur han hade misstagit sig, hände det också, att Vasa stad brann ner i grund år 1852, så att gymnasiet under de närmaste åren måste flyttas till Jakobstad, som var ungefär av samma storlek som Nykarleby.

På våren 1853 gjorde Zachris ett försök att åtminstone fördröja olyckan. Han skrev till domkapitlet och begärde tjänstledighet ända till 1854 års hösttermin, vilket också blev honom beviljat.

Sålunda fick han ännu ett år på sig. Han fortsatte med Fältskärns berättelser. Han skapade ett stort drama, Regina von Emmeritz, av Würzburg-episoden i första delen. Han arbetade på en läsebok för gosskolan. Han fann under våren och sommaren en ny ton för diktningen, i det han då började skriva sina Sylvia-visor, som av alla erkändes för att vara det mest melodiska, det mest fria och lekande, som han dittills hade åstadkommit.

Det blev med ett ord allt mer och mer omöjligt för honom att lämna detta liv, där han trivdes så väl, där hans talang frodades, där han nu mötte intresse och erkännande i rikaste mått. Var det inte rent av en fara att flytta? Fanns det i Jakobstad [ 322 ]någon människa, som intresserade sig för hans författarskap? Skulle han inte bli liknöjd och försoffad, när han inte längre levde i händelsernas mittpunkt?

Hans gamla mamma var den enda, som var nöjd. »Käraste gulle min Zache,» skrev hon, »tänk, att du nu kan få komma hem både jul, påsk, pingst, midsommar och Mikaeli!» Nu skulle han få dra not i älven och bli notkung under sikfisket som i barndomen. Och nog skulle han få tid att ibland sända ut något snillefoster i världen, såsom Runeberg gjorde i Borgå. Och kanske att en fast och stilla verksamhet i det lilla Jakobstad, där han med Guds hjälp vore skyddad mot egenkärlek och högmod, skulle vara behövlig för honom, som nu hade så stor framgång.

Men så god son Zachris Topelius var, så kunde han inte låta bli att sörja över sin flyttning. Och till råga på allt tecknade det sig nu till stora händelser. Ryssland kom på hösten 1853 i krig med Turkiet, och många väntade, att västmakterna, England och Frankrike, skulle inträda i kampen på Turkiets sida. Presstvånget började lätta en smula under krigets inflytande. Men Topelius, han skulle nu i denna sjudande tid överge sin tidning och flytta till van Diemens land!

Var var mannen, som skulle möta honom på gatan och säga de där tröstande orden till honom? Han såg sig alltjämt om efter honom, utan att han visade sig. Ännu på nyåret 1854 syntes han inte, och då måste Zachris uppge alla förhoppningar och [ 323 ]böja sig för det oundvikliga. Han hyrde till och med våning i Jakobstad.

Men en vacker dag hände ändå det underbara, det länge väntade. Han mötte på gatan Fredrik Cygnaeus, som kom emot honom hjärtevarm och sangvinisk som alltid. Och Cygnæus slog honom på axeln och sade: »Hör du, bror Topelius, jag kan inte förlika mig med att du skall flytta till Jakobstad. Vi få lov att ställa om så, att du kan stanna i Helsingfors. Jag skall tala med Armfelt.»

Topelius torde ha smålett litet svårmodigt, då han fick höra detta, som han så länge hade längtat efter, från detta håll. Cygnæus var verkligen personligt bekant med den finske statssekreteraren greve Armfelt, och det var inte första gången Zachris hade hört honom säga likaså förtröstansfullt som nu: »Jag skall tala med Armfelt.» Men i kamratkretsen mottogs denna försäkran alltid med en viss försiktighet. Det var för det första inte alls sagt, att Cygnæus skulle råka Armfelt, som av sin tjänstgöring kvarhölls i S:t Petersburg.

Men i mars 1854 beslöt kejsaren att med sina söner göra ett besök i Helsingfors för att vidtaga åtgärder till landets försvar, och greve Armfelt anlände till huvudstaden ett par dagar före monarken.

Under dessa dagar träffade Cygnæus åter samman med Topelius i en gatukorsning. Han hejdade honom, berättade, att han hade talat med Armfelt och att denne var villig. Men vad skulle Topelius egentligen önska sig för en befattning?

[ 324 ]Zachris såg, att Cygnæus brann av iver att hjälpa honom. Men hela saken föreföll honom fullkomligt omöjlig. För att inte såra vännen föreslog han, att man skulle göra honom till extra ordinarie lektor i svenska vid universitetet.

Cygnæus gick, men då han kom till Armfelt med detta besked, anmärkte denne genast, att Topelius redan var ordinarie lektor, och då kunde man svårligen utnämna honom till extra ordinarie.

Då ändrade Cygnæus på egen hand sitt förslag, och sedan de kejserliga hade anlänt, blev saken förebragt på högsta ort. Och som tsaren under dessa farliga tider inte hade något emot att bevisa finnarna sitt nådiga välbehag, blev Zachris Topelius verkligen den 15 mars konstituerad att vara extra ordinarie professor i Finlands historia vid Helsingfors universitet med åtnjutande av en lön på tusen rubler att utgå ur kanslers dispositionsfond.