Zachris Topelius/21
| ← 20. Mannen från gatan |
|
22. Islossningen → |
FÖRRÄDAREN.
I.
I näst sista veckan av maj år 1854 offentliggjordes i Helsingfors Tidningar en dikt, som väckte ett ovanligt uppseende. Man läste den om och om igen, diskuterade den och förargades.
Hur var det möjligt, att en sådan dikt kunde stå tryckt i detta blad? Där hade man varit van att finna frihetssånger, ljussånger. Aldrig hade man väntat, att den hand, som hade nedskrivit Morgonstormen och Studentvisan, skulle låta sig användas av Finlands förtryckare.
Generalguvernören furst Menschikoff hade en gång dekreterat, att från Finland fick ingenting höras, varken gott eller ont, och finnarna hade å sin sida fastslagit, att till Ryssland fick ingen ansluta sig, vare sig det hade rätt eller orätt. Man kunde gå i rysk tjänst, man kunde som rysk ämbetsman ta order av ryska regeringen och som en ärlig man utföra dem, däri låg ingenting förkastligt. Men ett tyst och ofrånkomligt bud förbjöd varje finne att i oträngda fall visa sig som Rysslands vän och göra sig till tolk för dess önskningar.
Man visade tidningen för sina vänner, man läste dikten med den största eftertanke och försökte att förstå. Vanligen hade man den känslan, att Topelius uttalade just vad man själv hade på hjärtat. Men härvidlag kunde man omöjligt följa honom.
Om man rätt besinnade saken, så hade han alltifrån förra hösten, då striden med Turkiet bröt ut, helt öppet och med stor glädje förkunnat, att detta rikes undergång nu tillstundade. År 1453 hade turkarna vunnit Konstantinopel, och år 1853 skulle de enligt hans tro därifrån utdrivas.
Redan detta hade varit litet oförsiktigt, men det fick ju så vara. Ryssar och turkar voro ungefär lika goda kålsupare. Det var en smaksak om man ville hålla med den ene eller andre av dem. Men nu var läget förändrat. Frankrike och England kämpade sedan ett par månader tillbaka på Turkiets sida. Nu var det inte längre två barbarer, som tillintetgjorde varandra, nu var det bildning och frihet, som gingo till strid mot mörker och förtryck.
Var det någon möjlighet att tveka i valet? Var det inte självklart, att Finlands sympatier måste följa västmakterna? Om Ryssland segrade, då skulle man få uppleva samma förtryck, som man under de sista åren hade måst genomgå. Om västmakterna segrade, då skulle möjligen det ryska väldet sammanstörta, då vinkade friheten alla dess underkuvade folk.
Officiellt voro England och Frankrike Finlands fiender. Något öppet partitagande för dem kunde inte komma i fråga. Det enda rätta var att hålla sig stilla och undvika meningsyttringar. Om man uttalade sig för västmakterna, satte man landet i fara, om man uttalade sig för Ryssland, då handlade man mot sin övertygelse.
Naturligtvis kunde det inträffa, att Finland bleve krigsskådeplats, men även då gällde det att förhålla sig strängt neutral. En liten försmak av kriget hade man verkligen redan fått. Engelsmännen hade gjort ett försök att framtränga till Ekenäs. De hade tagit ett skepp på redden, men hade sedan blivit tillbakakastade av en rysk-finsk truppstyrka.
Några finska fartyg hade ävenledes blivit av engelsmännen kapade, men vad mer? Sådan var ju krigets lag. Västmakterna kunde inte skona Finland, så länge som det var ett ryskt land. De måste begagna varje tillfälle att tillfoga fienden skada. Dylikt måste bäras med tålamod.
Men den, som nyss av kejsaren hade blivit gjord till professor utan ansökan, han tänkte naturligtvis inte så.
Han utgöt sig nu om den där obetydliga affären vid Ekenäs i denna långa dikt, som var så omöjlig att rätt förstå. Han hade kallat den för Den första blodsdroppen, och däri talade han om hur illa England hade handlat, som hade kommit med krig till Finlands kuster, just då man gladde sig åt den återvändande våren. Och vidare förkunnade han i dikten, att all den aktning och kärlek, som man fordom i detta land hade skänkt engelsmännen, de voro nu förspillda, därför att de hade blodat vårens skönhet och stört dess heliga frid. Nu ville man endast av all makt bekämpa dem.
och tyngden av en blodskuld, den faller ej på oss.
Och politikens trassel, Europa, Muhammed —
allt, allt ha vi förgätit, ty nu är Finland med!
Man viskade och man undrade och man försökte
att förstå. Inte kunde man betrakta England
som fiende, därför att det hade velat ta ett skepp i
Ekenäs. Kunde det vara möjligt, att detta var
Topelius verkliga mening?
Eller voro inte snarare dessa verser ett slags betalning för professuren? Han hade visst mycket gärna velat stanna i Helsingfors. Han hade skrivit till någon, att Jakobstad var som van Diemens land.
Kanske att han hade gått regeringens ärenden redan förut? Tänk på Saima, tänk på att han blev tvungen att utgå ur Österbottniska avdelningen!
Ingen hade förut skrivit så modigt och trösterikt som han, men han var kanske en svag natur. Efter detta fick man noga se upp med honom och med hans tidning, ty det var mer än troligt, att han gick regeringens ärenden.
II.
Det var sent på kvällen, men mörkret fanns ju knappast till under denna tid på året, och Zachris satt vid skrivbordet, sysselsatt med att författa en artikel för sin tidning. Han hade märkt, att hans verser om den första blodsdroppen hade blivit ganska mycket ogillade, och hans hustru hade visat honom, att han därmed hade kommit att uttala sig så, att man kunde tro, att han ville ställa sig på Rysslands sida. Något sådant hade aldrig fallit honom in. Han hade skrivit ner dikten, driven av sin starka harm, då han hade fått höra, att engelsmännen, denna krämarnation, hade stulit bort finska skepp. Han insåg klart, att de ville begagna tillfället att göra sig av med en möjlig medtävlare för sin handel, och han hade aldrig drömt om att inte alla hans landsmän skulle se saken på samma sätt. Han var nu en gång så van, att de känslor, som han uttalade, skulle delas av hela folket. På Ryssland hade han alls inte tänkt, då han hade skrivit dikten. Han hade varit långt borta från alla politiska beräkningar. Han hade, så att säga, endast varit en Nykarleby-pojke, som visste hur det kändes där uppe i de små sjöstäderna, när skeppen togos som priser och sill och salt började tryta i hushållen.
Nu ville han i alla fall förklara sig, och han hade just påbörjat en artikel, som han kallade I livets strid.
»Två män bebodde ett hus och tvistade om dess ändamålsenlighet. Den ene ville hava järntak, den andre papperstak. Den ene ville hava ett plank emot grannarnas gärdar, den andre ville förena gårdarna. Den ene fann fönstren för små, den andre påstod, att kakelugnarna rökte in. Båda ville hava åtskilligt annorlunda, men ingen ville sälja huset.»
Medan Zachris skrev detta, hörde han genom det öppna fönstret smygande steg och dämpade röster. Han var dock alltför ivrig med sitt arbete för att ta reda på vad detta hade att betyda.
»En dag blev i staden en stor brand, och de två, som bodde i samma hus, sågo elden fatta i knutarna. Vad gjorde de nu? Den ene besinnade sig intet ögonblick, utan ställde sig i raden bland dem, som arbetade för och önskade att rädda huset. Den andre begynte att disputera först om eldens upphov, därpå om husets mångfaldiga brister, slutligen om elden ens vore skadlig, om den inte fastmer vore nyttig, och om omöjligheten att det huset kunde brinna, för det att staden brann.
Vem av de två handlade ädelt?
Vem av de två handlade klokt?»
Den skrivande ryckte till, han hade så när tappat pennan. Genom luften skar en skarp vissling, och omedelbart efter följde ett förfärligt oväsen. Man trummade på grytlock, visslade i nycklar, gnällde på kammar. Vad man hade kunnat få fatt i, som pep, gnisslade och skar i öronen, hade anskaffats och användes nu till att åstadkomma ett öronbedövande oljud.
Topelius hade för ett ögonblick lagt ner pennan, men upptog den genast åter. En visselkonsert utanför hans fönster! Det var sannerligen nödigt, att han försvarade sig efter bästa förmåga.
»Om din moder misshandlas vid din sida, vad frågar du efter om den hand, som slår henne, vore din bästa väns? — är du inte färdig att avhugga den handen ändå? Och om den hand, som rycker henne ur fördärvet, vore din bittraste oväns, vad frågar du därefter? — är du inte färdig att trycka den handen ändå och kalla den en räddande väns?»
Han höll upp ett ögonblick och lyssnade till olåten. Om nu människor ville läsa detta med litet eftertanke, så skulle de ju se, att han kallade Ryssland för sin bittraste ovän och västmakterna för sin bästa vän.
Han ville dock inte, att någon skulle tro, att han inte stode fast vid sitt förkastande av Englands handlingssätt. Därför fortsatte han:
»Eller vem är den, som, när hans fader anfalles av rövare i skogen, säger till dem: jag har den och den åsikten; därföre Gud give eder lycka och framgång, käre rövare!»
Han hejdade sig åter. Oljudet trängde med sådant skärande obehag in i öronen, att han inte kunde hålla tankarna samlade. Han lade ner pennan och lutade sig tillbaka i stolen. Det var inte möjligt att göra något, förrän studenterna skulle behaga sluta med oväsendet.
Han smålog vid tanken på att han själv mer än en gång hade varit med som tillställare av dylik underhållning. Och aldrig hade det fallit honom in annat, än att mannen, som satt inne i kammaren och lyssnade, vore skyldig, och att de, som stodo ute på gatan, vore i sin fulla rätt.
Var det möjligt, att de unga hade rätt också nu? — Under de senaste dagarna hade engelsmännen gjort nya landstigningsförsök. De hade hemsökt Brahestad och Uleåborg, uppbränt varven med skepp på stapeln och förstört stora upplag med tjära och spannmål, allt tillhörigt privatpersoner.
Och med dessa rövarbragder skulle man låta sig nöja, därför att de begingos i frihetens och kulturens namn! Såg då ingen, att man endast begagnade sig av detta utmärkta tillfälle för att förstöra Finlands uppblomstrande handel?
Nej, ingen såg något. Hans egna landsmän voro så förblindade, att han, som ogillade korsarbragderna, han undfägnades med en kattserenad.
Hans tankar blevo alltmer upphetsade, oväsendet verkade på hans nerver, och han förstorade betydelsen av studenternas uppträdande.
Han tyckte sig förstå, att hatet mot Ryssland, hoppet om befrielse vore starkare bland ungdomen, ja, bland hela befolkningen, än han någonsin hade anat. När man på detta sätt tog parti för England, då stod man säkert färdig att göra uppror, att i överilad tro på västmakternas löften förklara sig för deras sak.
Men han visste och såg, att Rysslands stund ännu inte var kommen. Ett uppror nu, det skulle inte medföra annat, än att Finland skulle straffas och förhärjas som Polen. Han såg landet fyllt av galgar. Han såg egendom indragas. Han såg alla friheter förlorade. Han såg Finland inkorporerat i ryska väldet, förvandlat till en eländigt styrd, utarmad och försummad gubernia. Han såg allt hopp för en lång framtid utsläckt, han stirrade in i en gränslös olycka.
Men om detta hotade, då behövdes nu en man, som lade på sig en dödstung börda för sitt folks räddning. En man måste tala varningens ord till sina medborgare, en man måste visa dem hur falsk den vän var, som nu lockade dem.
Och om fördenskull den mannen skulle förföljas och föraktas, om han skulle bli behandlad som en köpt förrädare, så måste det uthärdas. I tider som dessa var det nödvändigt, att en man offrade sig för folket.
III.
De, som under denna tid råkade samman med
Zachris Topelius, kunde inte undgå att märka, att
blicken hade större glans, att huvudet bars högre
än vanligt. Och de förundrade sig, ty de visste,
att om de hade varit i hans ställe, skulle de inte ha
velat visa sig på Helsingfors gator.
Människor, till vilka han förr hade stått i vänligt förhållande, sågo åt annat håll, då de mötte honom, och läto bli att hälsa. Inte de verkliga, intima vännerna, men otaliga andra. Zachris hade nu vistats i över tjugu år i Helsingfors, och hans verksamhet hade gjort honom mycket populär, han var känd av hela staden. Även bland dem, som inte voro hans personliga bekanta, hade han hittills ägt en massa vänner; vart han kom, var han van att mötas av vänliga ansikten. Nu var detta med en gång förändrat. Nu såg han hur man visade på honom, när han närmade sig, och viskade något till sin granne om hans föraktliga tjänst i Rysslands sold.
Var gäng han märkte sådant, sade han till sig själv: »En man måste dö för folket.»
Han visste, att han uppoffrade sig för alla dessa människor, att han räddade dem från omätliga olyckor. Han älskade dem med en så hög och uppoffrande kärlek, att deras hat inte kunde nå honom.
I sin tidning fortfor han att varna dem för England. Han talade om dess hyckleri och trolöshet. Han yrkade på att Finland nu som alltid skulle bevara sin trohet mot den, som var dess härskare.
Kunde han annat? Det fanns ju ett mäktigt parti i Ryssland, som nu under kriget hade kommit till makten, och detta parti väntade endast på en förevändning för att förvandla Finland till ett ryskt land. Aldrig hade man genomlevat farligare tider. Det var nödvändigt, att en stämma i finska pressen varnade och höll igen. Den stämman skulle kanske därmed förlora sin forna tjuskraft, men vad mer? Fanns det något så dyrbart, att han inte var skyldig att offra det för sitt fosterland?
Alltsedan kriget bröt ut, hade han funnit det nödvändigt att ägna det all sin uppmärksamhet. Man hade därför upphört med utsändandet av Fältskarns berättelser och skrev nu bara om fälttåget och om västmaktspolitiken. Detta var en stor saknad för honom själv. Han älskade att arbeta på storverket. Han längtade efter de forna behagliga tiderna, då folk hejdade honom på gatan för att fråga i vems ägo konungens ring nu månde befinna sig och då den enda förebråelse man hade att göra honom var den, att han hade låtit den en gång så älskvärde Gustav Bertelsköld bli alltför hård och högmodig.
Hans tävlande rivaler i pressen, som länge med otålighet hade sett hur hans tidning alltmer tillvann sig allmänhetens gunst, begagnade sig av detta tillfälle för att störta honom. De förvrängde hans yttranden, så att han kom att framstå som en trånghjärtad lokalpatriot, som gärna lät bildning, frihet, framåtskridande gå till spillo, därför att några få människoliv skulle kunna sparas.
Han var nästan för uppfylld av sin offertanke för att bry sig om att vederlägga dem. I hans själ rådde ett heligt lugn. Han var upphöjd över både hat och fruktan. Den fosterländska extasen gjorde, att han inte kunde känna smärta.
Nej, hans själslugn var inte stört. Han diktade sina Sylvia-visor alldeles som förra året. Den sjuttonde juni skrev han Sylvias sommartankar, kanske en smula sorgsnare än förr, återspeglande hans oro för fosterlandet, men ingalunda klagande över egen olycka.
grönska! Din framtid han kommer nog.
Fjärran har tystnat yxens dån;
åskorna mullra långtifrån;
lågorna härja.
Dig, ja dig så taga de ej,
nej, nej.
Grönska, vår skog,
grönska! Din framtid han kommer nog.
gunga i ro kring din gröna ö!
Fredliga seglen de dölja sig;
krigets drakar omsvärma dig,
lystne på byte.
Dig, ja dig så taga de ej,
nej, nej.
Gunga, vår sjö,
gunga i ro kring din gröna ö!
kämpa och bed för vår fädernestrand!
Farorna nalkas din helga jord;
skördarna mogna i brand och mord;
glavarna lyftas —
Dig, ja dig så taga de ej,
nej, nej.
Kämpa, vårt land,
kämpa och bed för vår fädernestrand!
Några dagar efteråt kom Emilie och frågade honom om han hade gett akt på en artikel i Morgonbladet, som troligen syftade på honom. Den stod i avdelningen Mosaik och kallades »Regler efter baron Knigge».
Innehållet var helt enkelt det, att om någon förklarar, att det är mycket svårt att komma till en övertygelse, och detta hade Zachris nyligen skrivit, så kunde man ha den säkra övertygelsen, att denne någon vore — åtminstone en vindflöjel.
Vidare inskärptes, att då någon höll långa tal om sina avsikters renhet, om sina djupa känslor, sina ärliga tänkesätt och beklagade sig över att vara missförstådd, då lede det sällan något tvivel, att denne någon hade åtminstone — ett dåligt samvete.
»Oärligheten, lismeriet och den lycksökande väderflöjelaktigheten må bemantla sig hur mycket som helst, alltid kommer det någon oberäknad vindstöt, som blottar en flik av den inre skröpligheten. De må le huru sött som helst och buga hur artigt som helst, alltid finns det något obevakat ögonblick, då masken faller av och den inre lumpenheten träder i dagen.»
Zachris satt och smålog under läsningen, men han blev dock mycket blek. Något så oförsynt som detta hade han knappast väntat sig. Dock förstod han, att det måste så vara. Och han nästan förvånade sig, att förolämpningen inte gjorde värre ont än så.
Han hade helst låtit alltsammans gå obemärkt förbi, men hans hustru sade honom, att han var tvungen att svara.
Under denna tid tycktes allting sammansvärja sig mot honom. Hans svar blev för det första struket av censuren, och då han häröver beklagade sig hos censor och begärde rätt att skydda sin heder, så blev inte förbudet fördenskull återkallat, men ordföranden för censurkommittén skickade, Topelius ovetande, en hälsning till Morgonbladet, att det inte fick polemisera med Helsingfors Tidningar.
Värre otjänst kunde inte censurkommittén ha gjort Topelius. Om den hade haft några lömska planer på att störta honom, kunde den inte ha valt tjänligare medel. Nu visste Morgonbladet vad det hade att hålla sig till. Det fanns inte mer något tvivel om att Topelius stod under hög protektion.
Ryktet kom inte i tryck, men det fördes muntligen från man till man. Topelius stod i regeringens tjänst. Han var köpt med professorslönen. Det var alldeles säkert och visst. Censurkommittén hade förbjudit alla andra tidningar att polemisera mot honom.
Även till Zachris nådde ryktet. Han tog emot det som allt annat under denna tid med stillsam undergivenhet. Det måste så vara. Han bjöd inte mera till att försvara sig. Och sin egen väg fullföljde han utan att vika varken till höger eller vänster.
IV.
Det föreföll, som om Zachris tyckte om att vrida omkring kniven i såret för att visa, att han inte kände smärtan. Sålunda reste han inte denna sommar till Kuddnäs, utan hyrde sig rum på Humlevik i huvudstadens närhet. I Österbotten skulle han ha funnit ro. Där stod befolkningen på hans sida. Där fanns ingen, som trodde, att Kuddnäsdoktorns son hade låtit sälja sig till ryssen. Men han unnade sig inte denna lisa. Han tog sig heller ingen vila från redaktörskapet denna sommar. Han vågade inte lämna sin viktiga post. Han måste stå kvar för att varna och hindra.
Zachris satt en vacker augustikväll vid Humleviksstranden och metade. Ett par studenter gingo förbi. De voro något litet berusade, och då de fingo se honom, stötte de på varandra, pekade och skrattade på ett ohyfsat och stötande sätt. De fortsatte framåt stigen, men rätt snart slogo de sig ner på marken och började sjunga. Zachris satt så nära, att inte ett ord av sången undgick honom. De bemödade sig också om ett mycket tydligt uttal. Deras sång var satt till marseljäsens melodi.
att frihet är ett vanskligt ord.
Vems är den röst, ,som ljuder, bröder?
Är fostrad han i ädel jord?
Zachris höll på att resa sig och skynda bort. Blodet rusade upp i hans huvud, vid hans tinningar bultade det så, att han ingenting kunde höra. Vad sjöngo de där borta? Det måtte vara något förfärligt, men han kunde ingenting höra.
Han tvang sig att sitta stilla. Han tvang sig att lyssna.
förblända med det usla guld,
från våra fäders skuggor kalla
oss hän att glömma bort vår skuld.
Nu vill han Suomis ande döma
till träldom smädefull,
vill Rysslands tyranni förglömma
för ryska silverrublars skull.
»Vad båtar frihet här,
om börsen tömmer är?
Nej, liv och frihet, folk och land
på denna jordens ring
mot välstånd, bärgning, ordnar, band
betyda ingenting.»
Det följde ännu en vers. Då studenterna hade
sjungit också denna, reste de sig, togo av sig
mössorna och hälsade. Därpå vacklade de vidare.
Zachris kom hem sent den kvällen och utan fisk. Fru Emilie blev så häpen, att hon frågade om någon olycka hade hänt. Nej, ingenting annat, an att det hade varit en så skön, fridfull kväll. Han hade måst göra en visa om den. Det skulle bli en Sylvia-dikt. Han ämnade kalla den Fridsböner i aftonens lugn. Han ville bedja kärleken komma och fördriva hatet, striden, stormen.
Han hade den inte färdig på långt när, men se här en vers, som var någorlunda i ordning:
i aftonlugnet på naturens panna!
Släck i din glans den vilda stridens bloss;
du, som välsignar, lär oss ej förbanna!
O, låt oss ej med bittra hjärtan stå
i kvällens skönhet, som var kulle kröner;
o, låt ej hat från våra läppar gå,
när runtomkring till himmelen den blå
uppstiga hela jordens aftonböner!
Han slöt, men hans hustru kom fram till honom
och tog hans ansikte mellan sina händer.
»Du behöver ingenting säga mig, om du inte vill det,» sade hon. »Jag förstår ändå, att någon har djupt sårat dig. Så milda toner finner du inte, annat än då du är färdig att dö av sorg.»