Zachris Topelius/22
| ← 21. Förrädaren |
|
23. Rosengården → |
ISLOSSNINGEN.
Det var en natt i april år 1856. Zachris Topelius tillbragte den vid skrivbordet, som han hade
gjort med så många föregående nätter.
Återigen var det vårtid, islossningstid. Han satt och tänkte på flydda vårar, då han hade diktat om den inbrytande friheten.
»Nåväl,» sade han till sig själv, »varför inte skriva en vårsång också nu? Nu har du större anledning därtill än någonsin.»
Men han visade denna tanke ifrån sig. Han förmådde inte. Det hade hänt honom någonting, som han aldrig förr hade råkat ut för. Han var trött, slö och modstulen denna vår.
Han reste sig hastigt och började promenera fram och åter över sitt kammargolv. Han kände ett behov att gå in i sig själv, undersöka varifrån den kom, denna dova likgiltighet och olust, som tyngde honom.
Den måste ju ha sin grund i det förfärliga, som hände honom för två år sedan, då han blev hållen för en förrädare. Våren och sommaren 1854 hade i sanning varit en prövande tid, men på hösten redan hade det börjat ljusna.
Han mindes ett brev, som han då hade fått från sin gamle vän August von Essen. Han vistades i Sverige, men de onda ryktena om Topelius hade också nått dit. »Jag har inte kunnat gilla ditt sätt att förfara,» skrev han i den anledningen, »men jag har beundrat ditt mod, din självuppoffring att göra dig till martyr för ernåendet av ett ädelt mål. Detta kallar jag ädelt, stort, beundransvärt, att så avkläda sig all egoism, att trots skränet och utvisslandet orubbligt fortgå på den bana man ansett vara den rätta, att så helt och hållet låta sig själv gå till spillo för det allmänna.»
Redan dessa ord hade gjort mycket gott. Det var alltså ändå någon, som förstod, att han uppoffrade sig för sitt fosterland, att han var en martyr på sitt sätt. Och vad von Essen vidare skrev, hade än djupare rört honom.
»Jag har tänkt: det måtte kännas gruvligt att vara så där allmänneligen misskänd. Kanske skall det vara en liten lisa för den sargade själen, om en gammal vän kommer och varmt och broderligt räcker honom handen och säger ungefär så här: Jag gillar dig icke, men du är fortfarande en ädel, redlig själ, det ger jag mig fan på, och så länge du är det, är jag även den gamle tillgivne vännen.»
Ungefär samtidigt som han hade fått dessa goda ord från von Essen, hade han börjat sina föreläsningar. Han hade använt de första timmarna till att ge en geografisk beskrivning över Finlands olika landskap, och naturligtvis hade han endast haft ett fåtal åhörare. Dessa hade till på köpet varit ytterst buttra och sura, liksom för att visa, att de gingo på den utskämde professorns föreläsningar endast för att inhämta nödigt vetande. Emellertid hade han en timme talat om Österbotten, och då han hade kommit in på detta älskade ämne, hade han blivit bortryckt av minnen och syner, han hade talat livligt, stämningsfullt nästan mot sin vilja. Då föreläsningen var slut, hade han tyckt sig märka någon rörelse bland ungdomen, men trodde nog, att det var ett misstag. Då han nästa gång steg upp i sin kateder, var emellertid föreläsningssalen uppfylld av åhörare, och man ville höra hans föredrag om Österbotten en gång till. Det var en stor framgång, och den hade fortvarat. Alla hans föreläsningar åhördes nu av en talrik och tacksam åhörareskara. Han förstod, att alla dessa så småningom blevo honom tillgivna. De tyckte som von Essen, att han hade haft orätt, men de ville inte tro, att han var köpt. Och naturligtvis var detta ett stort framsteg, jämfört med tillståndet under sommaren.
En annan stor hjälp fick han också denna höst. I november sände han ut tredje häftet av Ljungblommor med Sylvia-visorna, En liten pilt, Studentvisan bland mycket annat. Och denna gång bröt han igenom. Han blev erkänd som en första rangens diktare av alla kritiker, och allmänheten tycktes vara av samma mening. De små styckena talade väl också till läsarens hjärta och buro honom vittnesbörd, att den, som skrev på detta sätt, han kunde bli en martyr för sitt land, men svårligen kunde han stämpla till dess fördärv. En anmälare kom verkligen fram med den meningen, att det var djärvt av Topelius att offentliggöra sina frihetssånger, sedan han hade svikit frihetens sak. Men Topelius hade då tagit mod till sig och tillrättavisat honom. »Kom inte in i rosengårdarna med blida ord endast för att få föra dit en kardborre från den stora betesmarken därutanför!» tillropade han denne man, som hela tiden hade varit en av hans bittraste förföljare.
År 1855 hade han också tagit itu med censurfrågan och tydligen bevisat, att han inte från detta håll hade begärt någon protektion. Allt hade jämnat ut sig därhän, att man inte mer ville tro, att han hade blivit mutad. Men att han hade haft orätt i att varna för England och anbefalla trohet mot Ryssland, det ville man bestämt fasthålla.
Men i mars månad år 1855 hade kejsar Nikolai avlidit, och ryska tronen hade bestigits av Alexander den andre, av honom, som från unga år hade visat sig älska och förstå finnarna, som ansågs vara frisinnad och inte ha någon högre önskan än att göra alla sina undersåter lyckliga.
Och i och med att denna förändring hade inträtt, hade också Topelius märkt ett omslag i landsmännens tankegång. En och annan hade börjat erkänna, att han möjligen hade haft rätt hela tiden. Man kunde kanske hoppas att ernå frihetens välsignelser, även om landet kvarstod under Rysslands välde. Det var kanske han, Topelius, som hade varit framsynt, medan de andra hade varit enfaldiga drömmare.
Och Alexander hade verkligen uppfyllt allas förväntningar. Han hade helt nyligen avlagt ett besök i Finland och hade därvid ålagt senaten att förbereda upprättandet av folkskolor, att sätta igång byggandet av järnvägar, att vidtaga åtgärder för upphjälpande av handel och sjöfart, att avge förslag om bättre avlöning åt lägre tjänstemän. Han hade visat sig så nådig, så älskvärd; det var givet, att man hade en ny tid att vänta. En och annan vågade förutspå, att de stränga universitetsstatuterna och språkukasen nu skulle upphävas, ja, man började viska om att en lantdag skulle samlas. Nu hade kejsaren också gjort slut på kriget. Fred hade in gåtts i Paris den 30 mars.
Hade då inte Topelius anledning att detta år dikta en vårsång, skönare än någon, som ännu hade framsprungit i hans hjärna?
Förvisso, förvisso.
Men extasen, självuppoffringsglädjen, som hade hållit honom uppe under hela den svåra tiden, hade nu övergivit honom. Under 1855, då kriget ännu rasade, då Sveaborg bombarderades, då koleran härjade, då landet led mångfaldig nöd, då hade han allt fortfarande brunnit i ett inre febertillstånd. Han hade visserligen så småningom upphört med sina utmanande politiska artiklar, han hade känt det onödigt att vidare kämpa mot ett befarat uppror och återgått till sina rent kulturella strävanden, men hela året hade han dock med största visshet känt, att han hade handlat rätt. Han hade njutit en sällsam lycka. Han hade med en nästan onaturlig lätthet förlåtit dem, som plågade honom. Martyrskapet hade varit hans ära: ju flera plågoandar, ju större heder inför det räddade fäderneslandet.
Var det därför, att Finland inte längre befann sig i fara, som den spänstighet hade övergivit honom, som allt hittills hade hållit honom uppe? Nu kände han sina lidandens smärta, nu samlade sig hela förödmjukelsens tyngd över honom. Han kunde gång på gång säga till sig själv: »Vad jag har lidit, vad jag har lidit!»
Och på samma gång hade han gripits av vrede över människornas elakhet och grymhet. Ett vidrigt skådespel hade upprullat sig för honom. Han vred händerna, där han gick. »Var är min rosengård?» utropade han. »Hur skall jag någonsin mer kunna tro på den, arbeta för den?»
Han kände tvivel på allt. Vad tjänade det till att sträva? Människorna voro råa och brottsliga. Det bästa man kunde säga om dem var, att de voro otillräkneliga, att de inte visste vad de gjorde.
»Vad jag har lidit!» bröt han ut. »Vad de ha låtit mig lida! Har inte deras förakt legat över mig som en isboja? De ha låtit mig frysa så fruktansvärt. Det är därför, som jag nu ingenting förmår.
»Hur skall jag kunna skriva en vårsång? Deras hårda sinnens kyla har sänkt mig i vanmakt. Jag är frusen, förstenad.»
Han kände, att detta tillstånd av svag nedslagenhet, vari han hade befunnit sig sedan några veckor tillbaka, var en stor fara. Han måste vinna åter levnadsmod, hopp, tro på människorna, annars skulle han gå under.
»Det är sant, att deras köld har gjort mig till en isklump,» sade han, »men jag måste bryta isen.»
Just som han tänkte så, kom han att påminna sig en barndomsvän, den stora, mäktiga älven, som strök förbi Uleåborg.
Han tänkte inte på älven vid Nykarleby, ty med den förbundo sig endast glada minnen. Han tänkte på älven vid Uleåborg, ty utmed den hade han ofta gått i sorgsen känsla av litenhet och vanmakt.
När kamraterna hade varit hårda, när läxan hade varit lång, när ensamheten hade varit tung, då hade han skyndat till den frusna älven och undrat om den under sitt istäcke sörjde som han, om den hatade att vara bunden, om den längtade efter friheten.
Var gång den vid islossningstiden bröt sina bojor, hade han känt en rent överväldigande glädje. Det var, som om han själv hade fått göra sig fri. Just så som Uleå älv ville han själv en dag komina framstörtande, stark, förfärlig, oemotståndlig, vräka undan hindren, visa alla dem, som hade trott honom vara bunden, — — —
Han hejdade sig i sin vandring.
Den kom tillbaka till honom denna känsla, denna längesedan förgätna känsla från barnaåren, att han själv var en mäktig älv. Han skyndade sig fram till skrivbordet. Han fattade pennan.
Han drog tungt efter andan. Han kände som förr. Han var älven. Men inte den glada, frigjorda älven, utan han låg ännu bunden under isbojor.
Ja, det gjorde han. Med föraktets isboja hade man bundit honom, och han hade ännu inte sprängt den. Han låg förlamad. Hjärtat klappade, men svagt, livet fanns kvar, men utan att kännas som hälsa.
Nu skrev han. Han förde sin egen talan, och han förde älvens. Det var detsamma. De kände lika, de voro ett.
jag skulle blint en evig vinter dyrka?
Högboren son av Finlands blåa sjö,
fri föddes jag, och fri så vill jag dö.
är den ej närd av fosterlandets tårar,
mitt unga strömdrag, sög det ej med lust
ur tusen ådror fosterlandets must?
som krossa allt, vad deras bana korsar,
är ej var flyktig droppe uti dem
en dagg, ett regn, en pärla av mitt hem?
Han skrev med växande stolthet, betagen av
tanken. »Det är jag, som är floden. Sådant är
mitt ursprung, jag är i ett och allt en äkta son av
mitt land. Hur kan man då tro mig vara en trälnatur?»
Välan, så vill mitt land jag värdig vara i sol, i natt, i lust och nöd och fara. Man skall ej säga, att den finska älv bär frie män och är förslavad själv.
Han tänkte för sig själv: »Detta är för stolt, för stort, så kan jag inte tala.» Men i nästa minut sjöd vreden åter upp inom honom. »Jag är en flod, jag är en av Finlands starka älvar. Hur kunde man våga att lägga isbojor på mig? Jag är ingen bäck eller rännil. Jag är en stark bland de starka.»
Han skrev med växande tillförsikt:
Vi skulle jag minutens kraft försaka?
Vi skulle ej min jättestarka arm
med spända muskler bryta isens barm?
det vill jag skapa själv med eget flöde,
och ve den boja, som i vårens dar
än tynger på min jätteskuldra kvar!
Han skrev som i ett rus. »Jag är älven,» tänkte
han alltjämt. »Jag är mäktig. Må min ande göra
bruk av sin makt!»
med ungdomskraft ur landets moderskälla!
Församlen eder i mitt stolta brus
att kämpa glatt för sol och liv och ljus!
Förr skola vi de fasta bergen spränga.
Och den, som feg har lust att faran fly,
må dö, som ränniln dör i kärrets dy.
Han drog djupt, nästan stönande efter andan.
Ansträngningen var oerhörd. Isen låg ännu över
honom. Han gick fram i en mörk strömfåra under
den, utan luft, utan ljus. Han kallade ännu så länge
förgäves på hjälpande bäckar och strömmar och
sjöar.
Men härvid fick det inte stanna. Framåt då till isbrytning! Upp till det förfärliga arbetet!
Han började åter skriva.
Ämmäs våg uti snövitt svall.
Överlistad, men aldrig kuvad,
först förkunnar hon vinterns fall.
kastar, trotsande, bojan av.
Klämd med brak uti tjugo forsar,
svindlar isen i Niskas grav.
Han kände sig helt och hållet som den kämpande
älven. Han räknade upp namnen på sina
forsar, ty i dem måste frigörelsen börja. Han följde
med bävande hjärta isens strid mot de framstormande
vattnen. Han såg den resa sig tornhög i
kamp med Ahmas bölja. Han såg den under flykten plundra ladans skördar och kvarnens kuggar. Han
såg den än en gång hejda floden vid Merikoski.
Han såg stränderna bäva, fälten dränkas, gatorna
sköljas. Men på nytt bröts isens kraft. I tusen
spillror splittrad, skingrades den väldiga vinterhären
för att slungas i havets vågor och förgås.
Skummig går över brusten damm,
fri och segrande, stolta floden
majestätisk sin bana fram.
Åter andades Zachris ut.
»Det är gjort,» tänkte han. »Isen är bruten, nu är jag fri. Jag flyter obunden mellan mina stränder, jag faller utför mina forsar, jag dröjer i mina vikar, jag vidgar ut mig till sjöar, jag bär mina båtar, jag speglar min himmel. Jag går som ett band av liv genom ödemarken, jag drar mina kvarnar, jag faller ut i mitt hav. Jag är åter mig själv. Jag är sådan, som jag skall vara.»
Han fattade åter pennan.
säg, är du nöjd med dina unga floder?
Mitt hjärteblod, har det betalt ditt lån?
Är jag nu värd att kalla mig din son?
skall evigt lag för dina böljor skriva?
Som du, med täckelset av is uppå,
var jag i djupet fri och varm ändå.
Visionen, känslan av att vara älven, började försvinna. Han vaknade helt sakta upp ur en djup förtrollning. Han kände sig inte mer som ett med floden, men han talade ännu i dess namn.
och om min arm har alla bojor krossat,
för Vårens an let klär jag lagern av
och säger: det var du, som segern gav!
Alltjämt var han en älv, men nu vek förtrollningen
mer och mer. Han höll på att förvandlas
till människa och talade med människotunga.
det var ditt regn, som mina strömmar väckte;
det var din kärlek, som har allt förmått,
och jag — jag endast har min tid förstått.
o, visste det som jag sin tid allenast,
det skulle dricka kraft ur ljusets märg,
det skulle bryta mur och spränga berg.
Här var förtrollningen alldeles bruten. Här
talade åter han själv. Nu var det inte människan,
som var floden, utan floden var vorden människa.
Men det var bra, han ville ha det så. Ty detta var
dikten om hans lidande och hans strid, och han
ville säga, att han visste, att han hade segrat. Han
ville tala ut utan hänsyn.
Något mer hade han inte att säga. Men han upprepade den stolta första versen liksom för att fråga: »Ser ni, att det var en sanning vad jag däri sade?»
jag skulle blint en evig vinter dyrka?
Högboren son av Finlands blåa sjö,
fri föddes jag, och fri så vill jag dö.
Men då pennan föll ur den utmattade handen
och ögonen slöto sig för att vila hjärnan från ord
och rim, då rådde inom honom glädje och ett högt
lugn.
Han hade fått uttala det viktiga, det sanna, det stolta, som han behövde säga sitt folk efter allt, vad han för dess skull hade måst lida. Nu var isen borta ur hans sinne. Han var modig och förhoppningsfull som före striden. Han älskade människorna än en gång och trodde på deras förmåga att förvandla sin arma, eländiga jord till en rosengård.
Sylvias vårdrillar hördes åter i skyn. Sagornas vårblomster spirade upp ur en ljusmättad jord.