Zachris Topelius/23

ROSENGÅRDEN.

Många av de svenskar, som äro födda under det senast gångna århundradet och i någon mån ha deltagit i dess liv, ha säkert ännu i friskt minne hurusom Zachris Topelius på den tiden intog en litterär stormaktsställning i vårt land. Vi minnas, att det då var en självklar sak, att hans namn skulle vara känt av hög och låg, av ung och gammal, känt inte bara som vilken som helst annan mans, som har gjort en duglig sak, utan så, att var och en såg det namnet i en strålglans av älskade och behagliga hågkomster.

Den finske diktaren hade, redan innan vi började överblicka vår samtids företeelser, intagit sin välförvärvade tron. Vi hade ingenting haft att göra med hans upphöjelse, vi hade bara att erkänna förhållandet. Men till de älskligaste minnen, som vi bevara från vår ungdom, hör bilden av denne man, som intog sin framskjutna plats med orubblig anspråkslöshet och aldrig svikande självbesinning. Alla hyllningar, alla lovord, alla uppvaktningar, alla hederstecken, alla gåvor, alla adresser, alla erkännan[ 356 ]den voro ur stånd att avlocka honom ett ord av självuppskattning eller förmätenhet. Denne fridfulle åldring, som alltjämt förblev lika obetvingligt ödmjuk, fick för oss alla en tjuskraft av samma slag som en gestalt ur en helgonsaga.

Han visste dock naturligtvis, att han på sitt milda sätt regerade inte bara över sitt eget land utan också över hela Norden, framför allt över Sverige. Han visste, att hos oss inte firades ett kalas på den avlägsnaste herrgård, utan att vid pianot föredrogs Den resande studenten eller Det satt en fågel på lindekvist, att ingen studentkonsert avlöpte, utan att Sjung, sjung brusande våg stod på programmet. Han var inte okunnig1 om hur han hade trängt igenom överallt. I skolorna stapplade sig nybörjaren fram med hjälp av Pikku Matti eller Bullerbasius, medan ynglingen på sitt gymnasium likaväl som den unga flickan, som växte upp i familjekretsen, med samma hänryckning inhämtade sitt förnämsta historiska vetande ur Fältskärns berättelser. Vid vårterminernas premieutdelnmg skänktes Ljungblommor eller Nya Blad till den mest begåvade lärjungen. Många bedrövade fäder framviskade vid sina söners grav sången till En liten pilt, och många olyckliga älskande tröstade varandra med orden ur Vintergatan:

Och allt, som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt,
[ 357 ]har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

Om vår kungliga teater i Stockholm ville ge en fosterländsk teaterafton, då gick Regina von Emmeritz över scenen. Ville man förtjäna penningar på en småstadsbasar, lät man unga herrar och damer ur de bästa familjerna utföra Prinsessan Törnrosa eller Fågel blå. Och skulle det spelas teater i barnkammare och skolsalar, inövades under oerhört jubel David och Goliat eller Var god mot de fattiga.

Julkalendrarnas utgivare voro förtvivlade, om de inte kunde bjuda sina läsare några lyriska småbitar av Topelius. Bland julklapparna förekom Läsning för barn i det lysande röda bandet så givet, att man inte ens behövde fråga om det fanns där. Den Topeliska lyran klingade vid våra Vegafarares återkomst, den sjöng in våra nyår, den var med oss i sorg och i glädje.

Det brukade komma rykten och bud till oss om hur svenskheten i Finland föraktades och huru de svenskfödde där borta inte mer ville vidkännas sina svenska namn eller tala sitt svenska språk. Då harmen däröver ville stiga oss åt huvudet, kom alltid från honom ett lugnande, förklarande, rättvist ord. Under många år var det han, som, ehuru han själv hade varit en av, den finska rasens uppväckare, utgjorde det bästa sambandet mellan svenskarnas stammar på ömse sidor om Bottenhavet.

[ 358 ]Vi visste också, att då den finske skalden kom till Stockholm, möttes han på kajen av svenska skolbarn, som hälsade honom med leverop. Om en svensk reste till Finland, då var en utflykt till Topelius hem, Björkudden, ett av hans resas främsta mål och beskrevs sedan i våra tidningar i hänförda ordalag. Vi visste mera om hur Zachris Topelius framlevde sitt liv under arbete, fisketurer och täta huvudstadsresor, än om hur någon av våra egna stormän hade det.

Våra författare sände honom sina böcker med ödmjuk tillägnan, och våra småttingar klottrade med styva fingrar ner ett tack för sagor och rim. Hans stora dagar, hans sjuttiårsdag, hans åttiårsdag, voro festdagar även i Sverige. Telegram, gåvor, brev och tidningsartiklar läto honom förstå, att han verkligen var hela den svenska nationens skald.

Men hur älskad och ärad Zachris Topelius än var hos oss, visste vi alla väl, att den ställning han intog i Sverige inte kunde jämföras med den roll han spelade bland sina landsmän.

Även bland dem verkade han väl framför allt som diktare, men hans skaldskap stod i så nära och innerligt samband med folkets växlande öden, att han i långt högre grad än någon statssekreterare eller senator tycktes vara en hela folkets taleman och ställföreträdare.

Om ett företag skulle börjas eller om en nybyggnad hade fullbordats, då kallade man på den Topeliska sångmön för att erhålla en festdikt, liksom visste man, att härmed hade en god ande tagit [ 359 ]verket i sitt skydd. Topelius promotionsprologer sände de nyblivna magistrarna ut i arbetet med ord, som påminde dem om fosterlandets fordringar på sina unga vetenskapsmän. Hans skolmarscher, hans Studentvisa voro den finska jordens maning till de unga att vara modiga och hoppfulla. Finnar, som länge hade vistats borta i främmande land, möttes vid hemkomsten av en dikt från hans hand, som visade dem, att fosterlandet med tacksamhet hade följt deras gärning. Ingen framstående finsk man bäddades i sin grav, utan att hans lov sjöngs av den sångare, som Finland tycktes ha utvalt till att föra dess talan.

Om hans land hemsöktes av den farligaste bland dess fiender, den ödeläggande frosten, då var det han, som lik en av Israels profeter höjde sin röst och i hela folkets namn gjorde avbön inför Herren, erkände, att man hade syndat i överflöd och vällevnad, och bad om försköning. Då hjälp sändes till de nödställda från främmande land, återigen var det han, som förde landets talan och sände dess tack ut i världen.

Var han inte fosterlandets representant, då han skänkte de finska skolorna sina två läseböcker? Var det inte som dess ställföreträdare han berättade sin samtid om landets gångna öden och befordrade varje nutidens framsteg? Var det inte i dess namn äntligen, som han sökte att medla mellan svenskt och finskt, ge ära åt det gamla och rätt att leva åt det nya?

[ 360 ]Vi visste ju, att i Finland ända fram till 1877 kvarlevde en man större än han, en av diktens högsta mästare, men Runeberg hade sedan många år tillbaka legat fängslad vid sin sjukbädd. Och även om inte sjukdom hade hindrat, var hans skaplynne sådant, att det inte tillät honom att framträda i det offentliga. »Han drog sig skrämd tillbaka för sitt rykte.» Han, som genom det ståtliga i sitt yttre och det anderika i sitt umgänge borde ha varit självskriven som landets andlige ledare, skulle aldrig ha kunnat förmå sig att intaga denna ställning.

Det blev hans trogne och beundrande lärjunge, mannen med det obetydliga utseendet, som fick upptaga den mantel, som den andre hade låtit ligga. För sina landsmän tedde han sig säkert under sina sista år som en god tomte, en skyddsängel, man ville ha honom med överallt, hans gillande betydde lycka. Man var glad över att han levde, man anade, att Finlands välfärd på något hemlighetsfullt sätt hängde samman med hans tillvaro.

För oss alla, som voro med på den tiden, tycktes den gamle mannen på Björkudden leva i en underbar och förtrollad värld. Det hade lyckats honom att omskapa alla, som kommo i hans närhet, så att de lade bort all hårdhet och bjödo honom endast mildhet och kärlek. I hans eget land, i vårt land, i hela Norden ägde han endast vänner. För så vitt som sådant för människor var möjligt att bedöma, måste man tro, att han levde i en fridens och glädjens rosengård.

[ 361 ]Men var det nog för honom, att han på detta sätt hade kunnat resa omkring sig själv ett fridlyst område? Var det detta, som han i sin ungdoms drömmar hade eftersträvat?

Nej, visserligen inte. Vad han önskade och begärde, för sitt eget land och för vårt och för alla jordens riken, det var, att de skulle befolkas av människor, som från början av livet vårdade sig om sin själ, som odlade dess mark, tillförde den näring och utvidgade dess skönhet. Han fordrade av alla, att de skulle av sin själs vida land skapa ett paradis, där kostelig frukt växte utan uppehåll, där källsprång sprutade ur marken, där oskyldig lek gick fram över leende fält, där tigrar och hjortar vilade sida om sida, där luften svävade blå och mättad av ljuvhet över skimrande höjder, där livets träd och kunskapens träd bredde ut sina mäktiga valv, där änglar vaktade porten och Guds röst hördes.

Ty en sådan det inre livets mästare hade han själv blivit under ett oavlåtligt arbete från barnaår till silverhår. Åtminstone vill det synas oss skumögda så, då vi se hans själs härlighet skimra fram i försonlighet, i glädje, i fridsamhet, i sinnesro, i välgörande rikedom.

Om han inte lyckades framlocka en själens rosengård mer än hos högst få, kanske hos ingen, så må detta inte förtänkas honom, ty sådant står inte i en ensam mans förmåga. Människor ha ar[ 362 ]betat för detta under årtusenden, nya generationer skola under nya årtusenden arbeta för samma mål.

Men vi behöva veta, att arbetet inte är förgäves, att målet inte är ouppnåeligt, och alla de, som genom sitt liv och sitt verk äro oss en borgen för detta, de ha väl fyllt sitt värv.