Diana (1904)/Del 2/Kapitel 24
| ← Hvari det visar sig, att herr de Saint-Luc är en tacksam människa |
|
Herr de Saint-Luc korsar sin värja med herr de Monsoreaus → |
XXIV.
HERR DE SAINT-LUC'S PLAN.
När måltiden var slut, tog Monsoreau sin nye vän under armen och förde honom med sig ut i det fria.
— Vet ni, jag känner mig verkligen öfverlycklig för att jag har träffat er här! Jag tillstår, att jag förut kände mig mindre tilltalad af ensligheten här på Méridor.
— Men ni har ju er charmanta hustru, herr grefve! Med en sådan maka tycker jag nästan, att man skulle finna en öken öfverbefolkad!
— Nåja, svarade Monsoreau och bet sig i läppen, men emellertid…
— Hvad vill ni säga?
— Jag är i alla fall mycket glad öfver att ha träffat er här.
— Ni är verkligen alltför artig, herr grefve, förklarade Saint-Luc, i det han tog upp en liten tandpetare af guld. Aldrig skulle jag ha föreställt mig, att ni ett enda ögonblick kunde frukta att få tråkigt tillsammans med en sådan hustru och omgifven af en härlig natur!
— Bah! sade Monsoreau likgiltigt, jag har ju tillbragt hälften af mitt lif ute i skog och mark.
— Ännu ett skäl till för att ni inte bör känna ledsnad där, förklarade Saint-Luc. Jag tycker verkligen, att ju mera man vistas i skogen, desto kärare håller man den. Och se nu på denna härliga park! Jag kommer att bli alldeles förtviflad, då jag skall skiljas från den — och det blir olyckligtvis kanske snart nog.
— Hvarför det?
— Å! Ingen är herre öfver sitt öde. Människan kan bäst liknas vid ett löf, som slites löst af stormen och sedan flyger öfver slätter och genom dalar, utan att själft veta hvart det bär. Men ni är lycklig, ni!
— Huru så?
— Därför att ni kan slå er till ro i dessa sköna, skuggrika ängder.
— Å, jag kommer förmodligen inte att stanna länge här, sade Monsoreau.
— Prat! Hvem kan veta det? Jag tror, att ni misstar er, jag.
— Nej! förklarade Monsoreau med eftertryck. För öfrigt svärmar jag inte alls så fanatiskt som ni för vacker natur — jag hyser till och med en viss misstro mot den här parken, som ni finner så gudomligt vacker.
— Hvad behagas? utbrast Saint-Luc.
— Just så! förklarade Monsoreau.
— Ni hyser misstro mot parken, säger ni? Af hvilken anledning?
— Den förefaller mig inte riktigt säker.
— Inte det? sade Saint-Luc förvånad. Aha — jag förstår! Ni tycker, att här är för ensligt.
— Nej, det är inte precis det jag menar — ty jag antar, att det ibland kommer gäster till Méridor.
— Nej då, förklarade Saint-Luc med största trovärdighet. Inte en själ.
— Verkligen?
— Som jag har haft den äran att säga.
— Kommer här aldrig någon på besök?
— Inte har här varit någon enda sedan jag kom hit.
— Huru? Hertigens hof är förlagdt till Angers, och ingen af alla hans kavaljerer har hittat vägen till Méridor?
— Inte en enda.
— Det är omöjligt!
— Men det förhåller sig så i alla fall.
— Det är ju att rent af nedsätta ortens adelsmän.
— Jag vet inte, om jag nedsätter dem, men ta mig tusan om jag har sett så mycket som en enda fjäder af dem i alla fall.
— Då har jag misstagit mig.
— Det har ni, och det grundligt. Men låt oss nu komma tillbaka till det ni sade om att parken inte är säker. Finns här björnar?
— Visst inte!
— Vargar kanske?
— Inte det heller.
— Än tjufvar?
— Kanhända. Säg mig en sak, herr de Saint-Luc. Er hustru är ju mycket vacker, eller hur?
— Visst är hon det!
— Brukar hon ofta promenera i parken?
— Ja, mycket ofta. Hon älskar naturen lika högt som jag. Men hvarför frågar ni det?
— Å, för ingenting. Och ni brukar följa henne på hennes promenader?
— Alltid! förklarade Saint-Luc.
— Eller nästan alltid, sade grefve de Monsoreau.
— Hvad tusan menar ni med det?
— Ingenting alls, min bäste herr de Saint-Luc, eller åtminstone så godt som ingenting.
— Jaså!
— Men man har sagt mig…
— Hvad då?
— Ni blir väl inte ond?
— Jag blir aldrig ond.
— För resten ä' vi ju båda äkta män och kunna tala med hvarandra i förtroende. Man har sagt mig, att en man brukar ströfva omkring här i parken.
— En man!
— Ja!
— Som kommer hit för min hustrus skull?
— Det har jag inte sagt.
— Men ni gör orätt, om ni inte säger mig det! Det här var ju fasligt intressant. Hvem har sett honom? Var snäll och säg mig det!
— Hvad skall det tjäna till?
— Å, men tala om det i alla fall! När vi nu gå här och prata, så kan det ju vara lika bra att prata om det, som om något annat. Ni sade således, att den där karlen kommer hit för madame de Saint-Luc. Ser man bara!
— Nå, jag måste väl ändå säga er alltsammans. Jag tror inte, att han kommer hit för att träffa madame de Saint-Luc.
— Och hvem då?
— Jag fruktar, att han kommer för Dianas skull.
— Aha! sade Saint-Luc. Nå, det tycker jag bättre om. Äkta män ä' de mest egoistiska varelser i världen. Hvar och en må sköta sig — och Gud hjälpe oss alla!
— Eller kanske snarare Lucifer, mumlade Monsoreau.
— Ni tror således, att en man har smugit sig in här?
— Jag tror det inte endast — jag har sett honom.
— Här i parken?
— Ja! förklarade Monsoreau.
— När då? frågade Sant-Luc.
— I går.
— Och hvar?
— Just här — därborta till vänster.
Monsoreau hade styrt kurs rakt till den plats, där han hade sett det älskande paret dagen förut och kunde därför noga utvisa den för Saint-Luc.
— Nej, men se, sade Saint-Luc, så muren här har blifvit fördärfvad! Jag skall tala om för baron de Méridor, att man gör åverkan på hans stängsel.
— Och hvem misstänker ni?
— Hvem jag misstänker?
— Ja! sade grefven otåligt.
— För hvad?
— För att klättra öfver muren och gå in i parken och träffa min hustru?
Saint-Luc tycktes försjunka i djup eftertanke, och resultatet afvaktades med mycken oro af herr de Monsoreau.
— Nå? sade han slutligen.
— För tusan, jag kan inte tro annat än…
— Än hvad? frågade Monsoreau häftigt.
— Än att det måste vara ni… sade Saint-Luc och såg upp.
— Skämtar ni med mig, herr de Saint-Luc? sade grefven med häpnad.
— Visst inte! I början af mitt äktenskap betedde jag mig på samma sätt — hvarför skulle inte också ni kunna göra det?
— Seså, min vän — jag förstår nog, att ni inte vill säga rent ut. Men var inte rädd! Jag har mod att höra hvad som helst. Hjälp mig nu att fundera ut hvem det kan vara! Ni skulle därigenom göra mig en ofantlig tjänst.
Saint-Luc ref sig bakom örat.
— Jag kan inte inse, att det kan vara någon annan än ni, envisades han.
— Skämta inte nu längre, utan tag saken på allvar, ty den är verkligen af betydenhet.
— Tror ni det?
— Jag är viss därom, har jag sagt er.
— Det var en annan sak! Nå, hur kommer den där karlen hit? Vet ni det?
— Han kommer naturligtvis i smyg.
— Ofta?
— Det tror jag. Det syns spår efter hans fotsteg i murbruket. Se bara!
— Verkligen!
— Och ni har aldrig märkt någonting af det jag nu har berättat?
— Å, jag hade allt en liten aning om det förut, sade Saint-Luc.
— Nå, ser ni det! flämtade öfverhofjägmästaren. Än se'n?
— Än se'n? Det oroade mig inte alls, därför att jag trodde, att det var ni.
— Men när jag nu säger er, att det inte var jag.
— Då tror jag er, min bäste herr grefve!
— Jaså, ni gör det?
— Ja.
— Nå, men då …
— Då måste det bestämdt vara någon annan.
Monsoreau fäste en nästan hotande blick på Saint-Luc, som gick bredvid honom med den mest älskvärda och koketta nonchalans.
— Å! utbrast öfverhofjägmästaren med så vredgad ton, att den unge ädlingen hastigt såg upp.
— Jag får en idé, sade Saint-Luc.
— Nåväl?
— Om det skulle vara …
— Säg ut!
— Men det är det inte …
— Jaså, inte?
— Men kanske ändå …
— Säg ut för Guds skull!
— Om det skulle vara hertigen af Anjou.
— Det trodde jag också först, svarade Monsoreau. Men jag har skaffat mig upplysningar, och det kan inte vara han.
— Hm! Men hertigen är mycket slug.
— Det är i alla fall inte han.
— Ni säger oupphörligt bara nej, sade Saint-Luc, och ändå vill ni, att jag skall fundera ut, hvem det är.
— Ja visst! Ni bor ju här på slottet, och ni borde väl veta …
— Vänta! utbrast Saint-Luc hastigt.
— Har ni funnit det nu?
— Jag har fått en ny idé! Om det hvarken är ni eller hertigen, så måste det naturligtvis vara jag!
— Ni, herr de Saint-Luc?
— Ja, hvarför inte?
— Skulle ni komma till häst utanför muren, när ni helt bekvämt kan promenera in genom grinden?
— Ja, Herre Gud — jag är så förskräckligt full af nycker, skall jag säga er, förklarade Saint-Luc,
— Och ni skulle ta till flykten, när ni fick se mig ofvanför muren?
— Jag skulle nog kunna springa för mindre än så!
— Ni var således ute på förbjudna vägar? sade grefven, som hade svårt att behärska sin harm.
— Jag kan inte säga nej till det.
— Ni gör narr af mig, herre! skrek öfverhofjägmästaren bleknande, och det har ni nu hållit på med mer än en hel kvart.
— Ni bedrar er, herre, sade Saint-Luc, i det han drog fram sitt ur och fixerade Monsoreau med en ihärdighet, som kom denne att rysa oaktadt allt sitt vilda mod, det är hela tjugu minuter,
— Ni förolämpar mig, herre! förklarade grefven.
— Tror ni kanske, att ni inte har förolämpat mig genom alla edra närgångna frågor?
— Å! Nu ser jag alldeles klart!
— Det är väl egentligen inte något underverk så här dags på dagen! Nå, och hvad ser ni?
— Jag inser, att ni står i förbund med den fege uslingen, som jag borde ha slagit ihjäl i går!
— Javisst! förklarade Saint-Luc. Han är min vän.
— Nå, om så är, så skall jag döda er i stället för honom.
— Bah! Här i ert eget hus? Utan föregående utmaning?
— Tror ni, att jag generar mig för att straffa en usling? skrek grefven ursinnig.
— Fy, hvad ni är illa uppfostrad, herr de Monsoreau! sade Saint-Luc, Vistelsen bland skogens djur har totalt fördärfvat edra seder. Usch!
— Ser ni inte, att jag är alldeles ursinnig? vrålade grefven och ställde sig framför Saint-Luc med korslagda armar. Hans ansikte var förvridet af förtviflan och vrede.
— Guds död, det ser jag nog! Men det klär er inte det allra minsta — ni ser alldeles ohygglig ut, min bäste herr de Monsoreau!
Grefven förde häftigt handen till värjfästet.
— Jag ber er vara så god och bemärka, att det är ni, som utmanar mig till strid, sade Saint-Luc. Jag tar er till och med till vittne på, att jag är fullkomligt lugn.
— Ja, du eländige kunglig smekunge — jag utmanar dig!
— Var då så god och gå öfver muren, herr de Monsoreau! På andra sidan om den befinna vi oss på neutralt område.
— Hvad frågar jag efter det? skrek öfverhofjägmästaren.
— Men jag gör det, förklarade Saint-Luc. Jag vill visst inte döda er på er egen mark.
— Nå, gärna för mig! sade Monsoreau och klättrade öfver
— Akta er, grefve! Gå varsamt — där är en sten som bestämdt inte är att lita på. Passagen måste ha blifvit ofta använd. Akta, så att ni inte gör er illa — det skulle vara en riktig sorg för mig, om ni gjorde det.
Saint-Luc började nu i sin tur klättra öfver muren.
— Seså! Skynda på! skrek Monsoreau och drog sin värja.
— Och jag, som kom till landet för mitt nöjes skull! sade Saint-Luc för sig själf. Nog är det här roligt alltid.
Och han hoppade ned på andra sidan om muren.