Kalevala/Sång 17
< Kalevala
| ← Sång 16. |
|
Sång 18. → |
SJUTTONDE SÅNGEN.
Gamle trygge Väinömöinen,
När han icke orden funnit
Uti Tuoni-gudens boning,
Det evinnerliga hemmet,
Tänker ständigt i sitt sinne,
Överlägger i sitt huvud,
Var han orden skulle finna,
Trolldomsspråken sig förskaffa.
Honom mötte då en herde,
10. Denne talade och sade:
»Hundra ord du kunde finna,
Tusen ämnen för att sjunga,
Där hos Antero Vipunen,
I den starke mannens mage,
Men en väg du måste färdas,
Måste långs en gångstig vandra,
Alltför god är ej den vägen,
Icke heller alltför dålig:
Först du springa får en sträcka
20. Över kvinnonålars uddar,
Därpå bör du gå ett stycke
Över männers vassa klingor,
Och till sist du måste löpa
Över bett av hjältars yxor.»
Gamle trygge Väinämöinen
Vill sig dock åstad begiva,
Träder in i smedens smedja,
Yttrar dessa ord och säger:
»Hör mig smed, o Ilmarinen!
30. Hamra nu av järn mig skoplagg,
Smid av järn mig tvenne handskar,
Gör mig ock av järn en skjorta,
Smid därtill ännu en järnstång,
Gör en stålstör mot betalning,
Foga stål uti dess inre,
Hamra smidbart järn däröver,
Ty jag går att ord mig hämta,
Går att snärjeord mig skaffa
Ur den starke mannens mage,
40. Från den gamle Vipunens läppar.»
Det var smeden Ilmarinen,
Han till orda tog och sade:
»Vipunen är död ren länge,
Länge Antero har vilat
Från de fällor, dem han utlagt,
Från de snaror, dem han gillrat;
Inga ord du där kan finna,
Får ej ens ett halvt av honom.»
Gamle trygge Väinämöinen
50. Gick likväl och lydde icke,
Steg på första dagen varsamt
Över kvinnonålars uddar,
Skred med sorglös gång den andra
Över männers vassa klingor,
Svängde sig på tredje dagen
Över bett av hjältars yxor.
Vipunen, den sångförfarne,
Han, den gamle starke mannen,
Vilade med sina sånger,
60. Slumrade med sina trollord;
Aspen växte på hans skuldror,
Björken stod uppå hans tinning,
Alen från hans käk sig höjde,
Från hans skägg en videbuske,
Och en ekorrgran från pannan,
Furan, barrklädd, från hans tänder.
Väinämöinen nu sig närmar,
Blottar svärdet, drager stålet
Ur dess slida, gjord av läder,
70. Buren vid det mjuka bältet,
Fäller aspen från hans skuldror,
Nedslår björken från hans tinning,
Från hans käk den stora alen,
Videbusken ifrån skägget,
Ekorrgranen från hans panna,
Furan, barrklädd, från hans tänder.
Nu sin stör av järn han driver
In i munnen på den starke,
In uti det öppna svalget
80. Mellan käkarna som gnissla,
Yttrar dessa ord och säger:
»Mänskans träl, stå upp ur vilan,
Ur din slummer under jorden,
Ur den långa sömn du sovit!»
Vipunen, den sångförfarne,
Vaknar genast upp ur sömnen,
Känner att han hårt är träffad,
Plågas av en häftig smärta,
Biter uti Väinös järnstör,
90. I det övre, mjuka järnet,
Kan dock icke stålet bita,
Icke äta järnets hjärta.
Härvid, medan Väinämöinen
Tätt vid munnens rand har stannat,
Snavar han med högra foten,
Slinter plötsligt med den vänstra
In i gapet på den gamle,
Halkar ned uti hans käftar.
Vipunen, den sångförfarne,
100. Öppnar strax sin mun än mera,
Vidgar sina bägge käftar,
Slukar mannen och hans klinga,
Sväljer ner uti sin strupe
Gamle trygge Väinämöinen.
Vipunen, den sångförfarne,
Tar till orda nu och säger:
»Mycket jag i tiden ätit,
Ätit får och ätit getter,
Ätit en och annan gallko,
110. Ätit mången galt därjämte,
Dylik spis jag dock ej smakat,
Aldrig än en sådan munsbit!»
Själv den gamle Väinämöinen
Tog till orda nu och sade:
»Nu min ofärd tyckes stunda,
Nödens dag tycks nu sig närma
Uti denna Hiisis håla,
Uti denna Kalmas kätte!»
Eftertänkte, överlade,
120. Hur han här sig borde skicka;
Väinö bar en kniv i bältet,
Med ett brokigt skaft av masur,
Härav gjorde han en farkost,
Skapade en båt, med vishet,
Rodde upp och ner med båten
Ifrån tarm till tarm beständigt;
Genom alla inre gångar,
Genom varje vrå han framgled.
Vipunen, den gamle sångarn,
130. Härom ej sig stort bekymrar,
Men den gamle Väinämöinen
Reder sig att börja smida,
Företager sig att hamra:
Gör en smedja av sin skjorta,
Bälgar utav skjortans ärmar,
Av sin päls en pust han bildar,
Bälgens rör av sina byxor,
Rörets mun av sina strumpor;
Knäet han till städ begagnar
140. Och till slägga armens båge.
Smider raskt och hamrar ivrigt
Under klang och dån och rassel,
Utan att om natten vila,
Utan uppehåll om dagen,
I den starke mannens mage,
I den kraftuppfylldes sköte.
Vipunen, den sångförfarne,
Själv till orda tog och sade:
»Vem bland männer kan du vara,
150. Vilken ur de hjältars skara?
Hundra hjältar har jag slukat,
Bragt om livet tusen männer,
Har dock ej din like slukat!
Kolen stiga mig i munnen,
Bränder träda på min tunga,
Järnets slagg uti min strupe.
Sånger för
avlägsnande
av plågor
v. 157—504.
»Fly, vidunder, vandra hädan,
Drag åstad, du landets plåga,
Innan jag din moder uppsökt,
160. Vänt mig till den ålderstigna!
Om jag åt din moder säger,
Yppar detta för den gamla,
Får din moder mer att göra,
Större blir den gamlas möda,
När sig sonen illa skickar,
Barnet skada förorsakar.
»Icke vet jag det med visshet,
Ej egentligen jag inser,
Vadan du är hitslängd, Hiisi,
170. Vadan du, förvägne, kommit
För att bita här och fräta,
För att gnaga, för att äta?
Är du en av skaparn alstrad,
En av Gud mig pålagd sjukdom,
Eller ock ett verk av mänskor,
Frambragt, hitbragt av en annan,
Är för någon lön du tingad,
Vunnen kanske för betalning?
»Om du är av skaparn alstrad,
180. En av Gud mig pålagd sjukdom,
Anförtror jag mig åt skaparn,
Och på Gud jag mig förlitar:
Gud ej överger de goda,
Skaparn ej förgör de vackra.
»Om du är ett verk av mänskor,
En av andra frambragt plåga,
Får jag nog ditt ursprung veta,
Stället, där engång du föddes!»
»Därifrån är plågan kommen,
190. Därifrån har smittan utgått:
Från de vise männens nejder,
Från de sångförfarnas trakter,
Från de onda andars hemvist,
Från de fält, där trollmän dväljas,
Långt från Kalmas öde moar,
Från den fasta jordens inre,
Från de döde männens boning,
Från de hädangångnas gårdar,
Från den mull, som pösig sväller,
200. Från den mark, som jämt är upprörd,
Från det grus, som rörs i virvlar,
Från den lösa sand, som gnisslar,
Från låglänta, sanka dälder,
Från de kärr, där mossa saknas,
Från den löst uppsvällda gungflyn
Och från källor, vilka sorla,
Ifrån Metsä-Hiisis håla,
Ifrån fem bergstoppars klyftor,
Ifrån kopparbergets hjässa,
210. Från det malmuppfyllda fjället,
Ifrån granar, vilka susa,
Furor, som för vinden brusa,
Från en murken martalls krona,
Från i toppen ruttna tallar,
Från den trakt, där rävar skrika,
Från den mo, där älgar jagas,
Ifrån björnens stenrösgrotta,
Från dess håla mellan klippor,
Från det fjärran Pohjas gränser,
220. Från det vida Lapplands marker,
Ifrån sveder utan lövskott,
Från ännu ej plöjda marker,
Ifrån krigets vida sträckor,
Från de fält, där männer kämpa,
Från det vissna gräs som prasslar,
Från det varma blod, som ryker,
Från det vida havets fjärdar,
Från dess stora, öppna sträckor,
Från havsbottnens svarta gyttja,
230. Från ett djup av tusen famnar,
Från de strida strömmars brusning,
Från de virvlar, vilka sjuda,
Från den vilda Rutja-forsen,
Från det starka vattenfallet,
Från den bakre deln av himmeln,
Från regnlösa skyars kanter,
Från vårvindens väg i rymden,
Från den plats, där stormen sover.
»Har då därifrån du kommit,
240. Är det därifrån du fastnat
In uti ett skuldlöst hjärta,
In i ett obrottsligt sköte,
För att gnaga här och äta,
För att rista, för att fräta?
»Vik då hädan, Hiisis spårhund,
Digna ner, du Manas racka,
Fly, du lede, ur mitt sköte,
Bortgå, odjur, ur min lever,
Upphör att mitt hjärta fräta,
250. Att min mjälte undergräva,
Att min mage genombråka,
Att uppskaka mina lungor,
Att min navle söndergnaga,
Att besvära mina sidor,
Att min ryggrad genomfara,
Att i mina höfter hugga!
»Om ej jag har mannakrafter,
Vill en starkare jag sända,
För att plågan undanröja,
260. Den förfärliga förgöra!
»Jordens mödrar upp jag kallar,
Väcker åkerns äldsta värdar,
Alla svärdsmän upp ur marken,
Alla ryttare ur sanden,
Till mitt stöd och till min styrka,
Till mitt värn och till mitt bistånd
Under dessa svåra mödor,
Under dessa hårda plågor.
»Om du detta dock ej aktar,
270. Om för dessa ej du viker,
Kom då, skog, med dina kämpar,
Enrissnår med dina skaror,
Res dig, tallskog, med ditt husfolk,
Insjö, med din barnaskara,
Kommen, hundra män med klingor,
Tusen järnbeklädda hjältar,
För att denne Hiisi hugga,
För att denne Juutas krossa!
»Om ej detta ens du aktar,
280. Om du ej det minsta viker,
Stig då upp, du vattnets moder,
Höj din mössa blå ur vågen,
Höj din fina fåll ur källan,
Upp ur dyn ditt rena anlet,
Att mig svage hjälte värna,
Att mig klene man beskydda,
Att jag skuldfri ej förtäres,
Icke utan sjukdom dödas!
»Om ej detta ens du aktar,
290. Om du ej en hårsmån viker;
Kom, naturens höga dotter,
Kom, du sköna, gyllne moder,
Som är äldst bland alla kvinnor,
Tidigast bland alla mödrar,
Kom att dessa smärtor skåda,
Att avvända nödens dagar,
Att avvältra denna börda,
Att avlägsna denna smitta!
»Och om detta ej du aktar,
300. Om du ej en hårsmån viker:
Kom, från himlens navle, Ukko,
Kom från kanten av ditt åskmoln!
Skynda hit, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Att det onda undanjaga,
Trolldomsskadorna fördriva
Med din eldigt skarpa klinga,
Med ditt svärd som blixtar ljungar!
»Fly, vidunder, vandra hädan,
310. Vik ifrån mig, landets plåga!
Här för dig en plats ej finnes,
Även om du plats behövde:
Red ditt hemvist annorstädes,
Flytta längre bort din bostad,
Där din värd sig uppehåller
Och där din värdinna vandrar!
»När du sedan dit har kommit,
Hunnit målet för din vandring,
Uppnått dem som fram dig alstrat,
320. Dem som bragt dig uti dagen,
Låt då märka att du kommit,
Giv dem då ett hemligt tecken,
Dundra såsom åskan dundrar,
Blänk som blixtens ljungeld blänker,
Undansparka gårdens portar,
Riv ett bräde bort från fönstret
Och förflytta dig i stugan,
Fladdra in liksom en virvel,
Grip dem baktill uti foten,
330. Invid hälen, där den smalnar,
Värdarna längst bort i hörnet
Och värdinnorna i dörrvrån:
Utgräv ögonen på värden,
Sönderslå värdinnans huvud,
Krök till krokar deras fingrar,
Vrid på sned vartenda huvud!
»Vore detta ej tillräckligt,
Flyg som tuppen då till tåget,
Som en kyckling fram till gården,
340. Med ditt bröst emot dess sophög,
Nedslå hästen i dess spilta,
Boskapen i ladugården,
Nedtryck hornen uti smutsen,
Svansen ner mot golvets plankor,
Vräng på snedden djurens ögon,
Kringvrid hastigt deras nackar!
»Om dig stormen hitfört, sjukdom,
Om av strömmen hit du hämtats,
Om en vårvind fram dig burit,
350. Om av frost och köld du hitbragts,
Må du stormens stråt beträda,
Fly långs vårens vindars slädväg,
Utan att i träden vila,
Att i någon al dig sätta,
Bort till kopparbergets hjässa,
Till det malmuppfyllda fjället,
Att dig stormen där må vagga,
Vårens vind dig där må vårda!
»Om från fästets rymd du kommit,
360. Från regnlösa skyars kanter,
Stig då åter upp mot himlen,
Höj dig upp mot fästets rymder,
Till de moln, som droppar stänka,
Upp till stjärnorna, som tindra,
Att som eld däruppe brinna,
Att i form av gnistor spraka
Uppå solens vandringsbana
Och där månens ring sig välver!
»Är du bragt av vattnets vågor,
370. Hitförd utav havets böljor,
Återvänd då ner i vattnet,
Stig ånyo ner i böljan,
Ner till gyttjeslottets kanter,
Ner på vattenåsens skuldror,
Att av havets vågor vaggas,
Av det djupa vattnet gungas!
»Om du är från Kalmas moar,
Från de hädangångnas hemvist,
Uppsök då ditt hem ånyo,
380. Återvänd till Kalmas gårdar,
Till dess mull, som pösig sväller,
Till dess mark, som jämt är upprörd,
Uti vilken skaror stupa,
Starke männers hopar sjunka!
»Om du, oförsynte, kommit
Ifrån Metsä-Hiisis håla,
Från hans boning, byggd av tallar,
Från hans hem, av furor timrat,
Manar jag dig dit tillbaka,
390. Bort till Metsä-Hiisis håla,
Till hans hem, av furor timrat,
Till hans boning, byggd av tallar,
Att du där må bo och vistas,
Ända tills dess tiljor ruttna,
Svamp utur dess väggar växer,
Taket upptill sammanstörtar!
»Dit jag även dig besvärjer,
Då jag manar dig, du lede:
Till den gamle björnens ide,
400. Till björninnans bo, den gamlas,
Bort till låga, sanka dälder,
Till de kärr, som aldrig tina,
Till den ständigt lösa gungflyn,
Ner i lätt upprörda källor,
Sjöar, varest fisk ej finnes,
Helt och hållet abborrlösa!
»Om ej där en plats du finner,
Längre bort jag dig besvärjer:
Bort till Pohjas fjärran gränser,
410. Till det vittutsträckta Lappland,
Bort till sveder utan lövskott,
Till ännu ej plöjda marker,
Där ej sol, ej måne finnes,
Där ej dagen gryr i öster!
Skönt är där för dig att vara,
Ljuvt det blir dig där att vandra:
Älgar man i träden upphängt,
Stora renar där man nedgjort,
Till den hungriges förtäring,
420. Till den lystne mannens mättnad.
»Dit jag även dig besvärjer,
Manar dig, och dig fördriver:
Till den strida Rutja-forsen,
Virveln, som av lågor sjuder,
Dit de höga träden stupa,
Tallar ner med roten rulla,
Hela stora furor störta,
Träd med rika kronor falla;
Simma där, du onde hedning,
430. Uti forsens vilda vågsvall,
Virvla i de vida vattnen,
Bygg och bo bland trängre böljor!
»Om ej där en plats du finner,
Vill jag dig ännu besvärja
Till den svarta Tuoni-älven,
Den evärdeliga strömmen,
Därifrån du aldrig slipper,
Aldrig här i tiden kommer,
Förrän dig jag själv befriar,
440. Förrn jag nalkas till din räddning,
Färdas fram med nio gumsar,
Dem en enda tacka burit,
Närmar mig med nio oxar,
Dem en enda ko har framfött,
Åker fram med nio hingstar,
Dem ett enda sto har kastat.
»Men om skjuts du skulle önska,
Om du häst begär för färden,
Skall jag nog dig skjuts förskaffa,
450. Ger dig gärna häst för färden:
Hiisi har en präktig fåle,
En med eldröd man, på fjället,
Som ur nosen lågor frustar,
Flåsar flammor fram ur munnen;
Utav järn dess hovar äro,
Fötterna av stål beredda,
Lätt de springa uppför backar,
Ledigt uppför däldens branter,
Om blott ryttaren är duglig,
460. Om han driver på med iver.
»Men är detta ej tillräckligt,
Skaffa skidor då av Hiisi,
Sök dig alträdsdon hos Lempo,
Hämta staven hos den onde!
Skida så kring Hiisis marker,
Ila genom Lempos lunder,
Raskt kring Hiisis alla marker,
Kring den ondes marker högljutt;
Ligger någon sten i vägen,
470. Må den sprängas uti stycken;
Spärras vägen utav ruskor,
Må de brista uti bitar;
Står en hjälte mitt på vägen,
Må du honom undanskjuta!
»Överflödige, drag hädan,
Far, du onde, dina färde,
Innan dagen åter randas,
Förrn Guds morgonrodnad uppgår,
Förrän solen upp sig höjer,
480. Förrän hanen höres gala;
Nu är tid för dig att bortgå,
Att, du onde, hädan draga;
Månen lyser dig på färden,
Skiner på den stråt du vandrar!
»Om du ej nu genast viker,
Om du, hund, ej drager hädan,
Får jag utav örnen nävar,
Vassa klor av blodutsugarn,
Tänger, som i köttet knipa,
490. Fötter, greniga, av höken,
Varmed jag dig, onde, griper,
Dig för evigt tuktar, niding,
Tills ej mer ditt huvud röres
Och ej andan mer du drager.
»Fordom vek ju även Lempo,
Fastän alstrad av en moder,
Vek, när man om Gud fick kunskap,
När sitt bistånd skaparn sände;
Skall ej även du då vika,
500. Som ej framfötts av en moder,
Du, en hund, som herre saknar,
Racka, som ej moder äger,
Nu, vid denna tidens slutpunkt,
Medan denna måne svinner!»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda nu och sade:
»Gott det är mig här att vara,
Nöjsamt jag min tid fördriver:
Bröd jag får utav din lever,
510. Fettet sovel ger till levern;
Lungorna till kokning duga,
Späcket kan som mat förtäras!
»Jag mitt smedjestäd förlägger
Djupare uti ditt hjärta;
Starkare jag slår min slägga
Mot de allra värsta ställen,
Att du aldrig mer mig slipper,
Ej så länge tiden varar,
Om ej ord jag får förnimma,
520. Trolldomsformler av dig lära,
Ord tillfyllest av dig höra,
Tusen ämnen för att sjunga,
Och ej orden hemlighållas,
Trolldomsformlerna ej döljas,
Deras kraft ej göms i jorden,
Fastän trollkarlin själv har bortgått.»
Vipunen, den sångförfarne,
Han, den gamle, starke mannen,
Som i munnen visdom gömde
530. Och oändlig kraft i bröstet,
Uppslog kistan, full av trollord,
Öppnade sin sångarlåda,
För att sjunga goda kväden,
Fram de bästa sånger lägga,
Dessa djupa ursprungsrunor,
Dessa ord om tidens upphov,
Dem ej varje barn kan sjunga,
Dem ej varje hjälte fattar,
Här i dessa onda dagar,
540. Detta tidevarv som viker.
Ursprungsord han sjöng grundenligt,
Trolldomsrunor uti ordning,
Sjöng, hur enligt skaparns vilja
Och allsmäktiga befallning,
Luften ur sig själv blev framfödd,
Vattnet sig från luften skilde,
Jorden sig ur vattnet höjde,
Och ur jorden allt, som växer;
Sjöng hur månen blivit danad,
550. Huru soln på fästet sattes,
Huru luftens stolpar restes
Och på himlen stjärnor ströddes.
Vipunen, den sångförfarne,
Sjöng med vishet nu förvisso:
Aldrig har väl hörts och skådats,
Aldrig nå'nsin här i tiden,
Den som bättre kunnat sjunga,
Som en högre konst besuttit;
Orden stego från hans läppar,
560. Tungan talte lika livligt
Som en fåle benen svänger,
Springarn sina hovar lyfter.
Sjunger dagarna igenom,
Natt på natt förutan avbrott;
Solen stannar för att höra,
Gyllne månen står och lyssnar,
Vågorna på fjärden tystna,
Böljorna i vikens böjning,
Floder höra upp att svalla,
570. Rutjas fors ej längre brusar,
Vuoksi hejdas uti loppet,
Jordan-flodens vägor stanna.
Därpå gamle Väinämöinen,
Då han orden nu fått höra,
Då han trollord fått tillfyllest,
Då han lärt sig goda formler,
Började sig bort begiva,
Ut ur Vipunens mun, den gamles,
Ur den starke mannens mage,
580. Ur den maktförseddes sköte.
Sade gamle Väinämöinen:
»O du Antero Vipunen,
Öppna nu den vida munnen,
Upplåt dina breda käftar,
Att jag ur din mage slipper
För att hemåt mig begiva!»
Vipunen, den sångförfarne,
Själv till orda tog och sade:
»Många ting jag ätit, druckit,
590. Tusen ämnen har jag slukat,
Men ännu ej något sådant
Som den gamle Väinämöinen;
Väl du gjort då hit du kommit,
Bättre gör du då du bortgår!»
Vipunen, den sångförfarne,
Öppnade det breda gapet,
Vidgade sin mun än mera,
Upplät sina vida käftar;
Men den gamle Väinämöinen
600. Ur den vises mun sig höjde,
Ur den starke mannens mage,
Ur den maktförseddes sköte,
Framgled hastigt ut ur munnen,
Nedsteg nu på mon med lätthet,
Lika vig som gyllne ekorrn,
Som en mård med gyllne bringa.
Nu på väg han sig begiver,
Kommer så till smedens smedja.
Sade smeden Ilmarinen:
610. »Har du orden nu förnummit,
Har du lärt dig goda trollord,
Varmed båtens sidor fogas,
Akterbogen sammanfästes
Och din farkosts förstäv reses?»
Gamle trygge Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Hundra ord jag har förnummit:
Tusen ämnen för att sjunga;
Orden har jag bragt i dagen,
620. Hämtat upp dem ur det dolda.»
Därpå till sin båt han trädde,
Till sin sinnrikt redda verkstad,
Fick sin goda farkost färdig,
Sammanfäste själva borden
Och fulländade dess bakstam,
Fick också dess förstäv upprest;
Otäljd formade sig båten,
Utan att en spån sig löste.
När han icke orden funnit
Uti Tuoni-gudens boning,
Det evinnerliga hemmet,
Tänker ständigt i sitt sinne,
Överlägger i sitt huvud,
Var han orden skulle finna,
Trolldomsspråken sig förskaffa.
Honom mötte då en herde,
10. Denne talade och sade:
»Hundra ord du kunde finna,
Tusen ämnen för att sjunga,
Där hos Antero Vipunen,
I den starke mannens mage,
Men en väg du måste färdas,
Måste långs en gångstig vandra,
Alltför god är ej den vägen,
Icke heller alltför dålig:
Först du springa får en sträcka
20. Över kvinnonålars uddar,
Därpå bör du gå ett stycke
Över männers vassa klingor,
Och till sist du måste löpa
Över bett av hjältars yxor.»
Gamle trygge Väinämöinen
Vill sig dock åstad begiva,
Träder in i smedens smedja,
Yttrar dessa ord och säger:
»Hör mig smed, o Ilmarinen!
30. Hamra nu av järn mig skoplagg,
Smid av järn mig tvenne handskar,
Gör mig ock av järn en skjorta,
Smid därtill ännu en järnstång,
Gör en stålstör mot betalning,
Foga stål uti dess inre,
Hamra smidbart järn däröver,
Ty jag går att ord mig hämta,
Går att snärjeord mig skaffa
Ur den starke mannens mage,
40. Från den gamle Vipunens läppar.»
Det var smeden Ilmarinen,
Han till orda tog och sade:
»Vipunen är död ren länge,
Länge Antero har vilat
Från de fällor, dem han utlagt,
Från de snaror, dem han gillrat;
Inga ord du där kan finna,
Får ej ens ett halvt av honom.»
Gamle trygge Väinämöinen
50. Gick likväl och lydde icke,
Steg på första dagen varsamt
Över kvinnonålars uddar,
Skred med sorglös gång den andra
Över männers vassa klingor,
Svängde sig på tredje dagen
Över bett av hjältars yxor.
Vipunen, den sångförfarne,
Han, den gamle starke mannen,
Vilade med sina sånger,
60. Slumrade med sina trollord;
Aspen växte på hans skuldror,
Björken stod uppå hans tinning,
Alen från hans käk sig höjde,
Från hans skägg en videbuske,
Och en ekorrgran från pannan,
Furan, barrklädd, från hans tänder.
Väinämöinen nu sig närmar,
Blottar svärdet, drager stålet
Ur dess slida, gjord av läder,
70. Buren vid det mjuka bältet,
Fäller aspen från hans skuldror,
Nedslår björken från hans tinning,
Från hans käk den stora alen,
Videbusken ifrån skägget,
Ekorrgranen från hans panna,
Furan, barrklädd, från hans tänder.
Nu sin stör av järn han driver
In i munnen på den starke,
In uti det öppna svalget
80. Mellan käkarna som gnissla,
Yttrar dessa ord och säger:
»Mänskans träl, stå upp ur vilan,
Ur din slummer under jorden,
Ur den långa sömn du sovit!»
Vipunen, den sångförfarne,
Vaknar genast upp ur sömnen,
Känner att han hårt är träffad,
Plågas av en häftig smärta,
Biter uti Väinös järnstör,
90. I det övre, mjuka järnet,
Kan dock icke stålet bita,
Icke äta järnets hjärta.
Härvid, medan Väinämöinen
Tätt vid munnens rand har stannat,
Snavar han med högra foten,
Slinter plötsligt med den vänstra
In i gapet på den gamle,
Halkar ned uti hans käftar.
Vipunen, den sångförfarne,
100. Öppnar strax sin mun än mera,
Vidgar sina bägge käftar,
Slukar mannen och hans klinga,
Sväljer ner uti sin strupe
Gamle trygge Väinämöinen.
Vipunen, den sångförfarne,
Tar till orda nu och säger:
»Mycket jag i tiden ätit,
Ätit får och ätit getter,
Ätit en och annan gallko,
110. Ätit mången galt därjämte,
Dylik spis jag dock ej smakat,
Aldrig än en sådan munsbit!»
Själv den gamle Väinämöinen
Tog till orda nu och sade:
»Nu min ofärd tyckes stunda,
Nödens dag tycks nu sig närma
Uti denna Hiisis håla,
Uti denna Kalmas kätte!»
Eftertänkte, överlade,
120. Hur han här sig borde skicka;
Väinö bar en kniv i bältet,
Med ett brokigt skaft av masur,
Härav gjorde han en farkost,
Skapade en båt, med vishet,
Rodde upp och ner med båten
Ifrån tarm till tarm beständigt;
Genom alla inre gångar,
Genom varje vrå han framgled.
Vipunen, den gamle sångarn,
130. Härom ej sig stort bekymrar,
Men den gamle Väinämöinen
Reder sig att börja smida,
Företager sig att hamra:
Gör en smedja av sin skjorta,
Bälgar utav skjortans ärmar,
Av sin päls en pust han bildar,
Bälgens rör av sina byxor,
Rörets mun av sina strumpor;
Knäet han till städ begagnar
140. Och till slägga armens båge.
Smider raskt och hamrar ivrigt
Under klang och dån och rassel,
Utan att om natten vila,
Utan uppehåll om dagen,
I den starke mannens mage,
I den kraftuppfylldes sköte.
Vipunen, den sångförfarne,
Själv till orda tog och sade:
»Vem bland männer kan du vara,
150. Vilken ur de hjältars skara?
Hundra hjältar har jag slukat,
Bragt om livet tusen männer,
Har dock ej din like slukat!
Kolen stiga mig i munnen,
Bränder träda på min tunga,
Järnets slagg uti min strupe.
Sånger för
avlägsnande
av plågor
v. 157—504.
»Fly, vidunder, vandra hädan,
Drag åstad, du landets plåga,
Innan jag din moder uppsökt,
160. Vänt mig till den ålderstigna!
Om jag åt din moder säger,
Yppar detta för den gamla,
Får din moder mer att göra,
Större blir den gamlas möda,
När sig sonen illa skickar,
Barnet skada förorsakar.
»Icke vet jag det med visshet,
Ej egentligen jag inser,
Vadan du är hitslängd, Hiisi,
170. Vadan du, förvägne, kommit
För att bita här och fräta,
För att gnaga, för att äta?
Är du en av skaparn alstrad,
En av Gud mig pålagd sjukdom,
Eller ock ett verk av mänskor,
Frambragt, hitbragt av en annan,
Är för någon lön du tingad,
Vunnen kanske för betalning?
»Om du är av skaparn alstrad,
180. En av Gud mig pålagd sjukdom,
Anförtror jag mig åt skaparn,
Och på Gud jag mig förlitar:
Gud ej överger de goda,
Skaparn ej förgör de vackra.
»Om du är ett verk av mänskor,
En av andra frambragt plåga,
Får jag nog ditt ursprung veta,
Stället, där engång du föddes!»
»Därifrån är plågan kommen,
190. Därifrån har smittan utgått:
Från de vise männens nejder,
Från de sångförfarnas trakter,
Från de onda andars hemvist,
Från de fält, där trollmän dväljas,
Långt från Kalmas öde moar,
Från den fasta jordens inre,
Från de döde männens boning,
Från de hädangångnas gårdar,
Från den mull, som pösig sväller,
200. Från den mark, som jämt är upprörd,
Från det grus, som rörs i virvlar,
Från den lösa sand, som gnisslar,
Från låglänta, sanka dälder,
Från de kärr, där mossa saknas,
Från den löst uppsvällda gungflyn
Och från källor, vilka sorla,
Ifrån Metsä-Hiisis håla,
Ifrån fem bergstoppars klyftor,
Ifrån kopparbergets hjässa,
210. Från det malmuppfyllda fjället,
Ifrån granar, vilka susa,
Furor, som för vinden brusa,
Från en murken martalls krona,
Från i toppen ruttna tallar,
Från den trakt, där rävar skrika,
Från den mo, där älgar jagas,
Ifrån björnens stenrösgrotta,
Från dess håla mellan klippor,
Från det fjärran Pohjas gränser,
220. Från det vida Lapplands marker,
Ifrån sveder utan lövskott,
Från ännu ej plöjda marker,
Ifrån krigets vida sträckor,
Från de fält, där männer kämpa,
Från det vissna gräs som prasslar,
Från det varma blod, som ryker,
Från det vida havets fjärdar,
Från dess stora, öppna sträckor,
Från havsbottnens svarta gyttja,
230. Från ett djup av tusen famnar,
Från de strida strömmars brusning,
Från de virvlar, vilka sjuda,
Från den vilda Rutja-forsen,
Från det starka vattenfallet,
Från den bakre deln av himmeln,
Från regnlösa skyars kanter,
Från vårvindens väg i rymden,
Från den plats, där stormen sover.
»Har då därifrån du kommit,
240. Är det därifrån du fastnat
In uti ett skuldlöst hjärta,
In i ett obrottsligt sköte,
För att gnaga här och äta,
För att rista, för att fräta?
»Vik då hädan, Hiisis spårhund,
Digna ner, du Manas racka,
Fly, du lede, ur mitt sköte,
Bortgå, odjur, ur min lever,
Upphör att mitt hjärta fräta,
250. Att min mjälte undergräva,
Att min mage genombråka,
Att uppskaka mina lungor,
Att min navle söndergnaga,
Att besvära mina sidor,
Att min ryggrad genomfara,
Att i mina höfter hugga!
»Om ej jag har mannakrafter,
Vill en starkare jag sända,
För att plågan undanröja,
260. Den förfärliga förgöra!
»Jordens mödrar upp jag kallar,
Väcker åkerns äldsta värdar,
Alla svärdsmän upp ur marken,
Alla ryttare ur sanden,
Till mitt stöd och till min styrka,
Till mitt värn och till mitt bistånd
Under dessa svåra mödor,
Under dessa hårda plågor.
»Om du detta dock ej aktar,
270. Om för dessa ej du viker,
Kom då, skog, med dina kämpar,
Enrissnår med dina skaror,
Res dig, tallskog, med ditt husfolk,
Insjö, med din barnaskara,
Kommen, hundra män med klingor,
Tusen järnbeklädda hjältar,
För att denne Hiisi hugga,
För att denne Juutas krossa!
»Om ej detta ens du aktar,
280. Om du ej det minsta viker,
Stig då upp, du vattnets moder,
Höj din mössa blå ur vågen,
Höj din fina fåll ur källan,
Upp ur dyn ditt rena anlet,
Att mig svage hjälte värna,
Att mig klene man beskydda,
Att jag skuldfri ej förtäres,
Icke utan sjukdom dödas!
»Om ej detta ens du aktar,
290. Om du ej en hårsmån viker;
Kom, naturens höga dotter,
Kom, du sköna, gyllne moder,
Som är äldst bland alla kvinnor,
Tidigast bland alla mödrar,
Kom att dessa smärtor skåda,
Att avvända nödens dagar,
Att avvältra denna börda,
Att avlägsna denna smitta!
»Och om detta ej du aktar,
300. Om du ej en hårsmån viker:
Kom, från himlens navle, Ukko,
Kom från kanten av ditt åskmoln!
Skynda hit, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Att det onda undanjaga,
Trolldomsskadorna fördriva
Med din eldigt skarpa klinga,
Med ditt svärd som blixtar ljungar!
»Fly, vidunder, vandra hädan,
310. Vik ifrån mig, landets plåga!
Här för dig en plats ej finnes,
Även om du plats behövde:
Red ditt hemvist annorstädes,
Flytta längre bort din bostad,
Där din värd sig uppehåller
Och där din värdinna vandrar!
»När du sedan dit har kommit,
Hunnit målet för din vandring,
Uppnått dem som fram dig alstrat,
320. Dem som bragt dig uti dagen,
Låt då märka att du kommit,
Giv dem då ett hemligt tecken,
Dundra såsom åskan dundrar,
Blänk som blixtens ljungeld blänker,
Undansparka gårdens portar,
Riv ett bräde bort från fönstret
Och förflytta dig i stugan,
Fladdra in liksom en virvel,
Grip dem baktill uti foten,
330. Invid hälen, där den smalnar,
Värdarna längst bort i hörnet
Och värdinnorna i dörrvrån:
Utgräv ögonen på värden,
Sönderslå värdinnans huvud,
Krök till krokar deras fingrar,
Vrid på sned vartenda huvud!
»Vore detta ej tillräckligt,
Flyg som tuppen då till tåget,
Som en kyckling fram till gården,
340. Med ditt bröst emot dess sophög,
Nedslå hästen i dess spilta,
Boskapen i ladugården,
Nedtryck hornen uti smutsen,
Svansen ner mot golvets plankor,
Vräng på snedden djurens ögon,
Kringvrid hastigt deras nackar!
»Om dig stormen hitfört, sjukdom,
Om av strömmen hit du hämtats,
Om en vårvind fram dig burit,
350. Om av frost och köld du hitbragts,
Må du stormens stråt beträda,
Fly långs vårens vindars slädväg,
Utan att i träden vila,
Att i någon al dig sätta,
Bort till kopparbergets hjässa,
Till det malmuppfyllda fjället,
Att dig stormen där må vagga,
Vårens vind dig där må vårda!
»Om från fästets rymd du kommit,
360. Från regnlösa skyars kanter,
Stig då åter upp mot himlen,
Höj dig upp mot fästets rymder,
Till de moln, som droppar stänka,
Upp till stjärnorna, som tindra,
Att som eld däruppe brinna,
Att i form av gnistor spraka
Uppå solens vandringsbana
Och där månens ring sig välver!
»Är du bragt av vattnets vågor,
370. Hitförd utav havets böljor,
Återvänd då ner i vattnet,
Stig ånyo ner i böljan,
Ner till gyttjeslottets kanter,
Ner på vattenåsens skuldror,
Att av havets vågor vaggas,
Av det djupa vattnet gungas!
»Om du är från Kalmas moar,
Från de hädangångnas hemvist,
Uppsök då ditt hem ånyo,
380. Återvänd till Kalmas gårdar,
Till dess mull, som pösig sväller,
Till dess mark, som jämt är upprörd,
Uti vilken skaror stupa,
Starke männers hopar sjunka!
»Om du, oförsynte, kommit
Ifrån Metsä-Hiisis håla,
Från hans boning, byggd av tallar,
Från hans hem, av furor timrat,
Manar jag dig dit tillbaka,
390. Bort till Metsä-Hiisis håla,
Till hans hem, av furor timrat,
Till hans boning, byggd av tallar,
Att du där må bo och vistas,
Ända tills dess tiljor ruttna,
Svamp utur dess väggar växer,
Taket upptill sammanstörtar!
»Dit jag även dig besvärjer,
Då jag manar dig, du lede:
Till den gamle björnens ide,
400. Till björninnans bo, den gamlas,
Bort till låga, sanka dälder,
Till de kärr, som aldrig tina,
Till den ständigt lösa gungflyn,
Ner i lätt upprörda källor,
Sjöar, varest fisk ej finnes,
Helt och hållet abborrlösa!
»Om ej där en plats du finner,
Längre bort jag dig besvärjer:
Bort till Pohjas fjärran gränser,
410. Till det vittutsträckta Lappland,
Bort till sveder utan lövskott,
Till ännu ej plöjda marker,
Där ej sol, ej måne finnes,
Där ej dagen gryr i öster!
Skönt är där för dig att vara,
Ljuvt det blir dig där att vandra:
Älgar man i träden upphängt,
Stora renar där man nedgjort,
Till den hungriges förtäring,
420. Till den lystne mannens mättnad.
»Dit jag även dig besvärjer,
Manar dig, och dig fördriver:
Till den strida Rutja-forsen,
Virveln, som av lågor sjuder,
Dit de höga träden stupa,
Tallar ner med roten rulla,
Hela stora furor störta,
Träd med rika kronor falla;
Simma där, du onde hedning,
430. Uti forsens vilda vågsvall,
Virvla i de vida vattnen,
Bygg och bo bland trängre böljor!
»Om ej där en plats du finner,
Vill jag dig ännu besvärja
Till den svarta Tuoni-älven,
Den evärdeliga strömmen,
Därifrån du aldrig slipper,
Aldrig här i tiden kommer,
Förrän dig jag själv befriar,
440. Förrn jag nalkas till din räddning,
Färdas fram med nio gumsar,
Dem en enda tacka burit,
Närmar mig med nio oxar,
Dem en enda ko har framfött,
Åker fram med nio hingstar,
Dem ett enda sto har kastat.
»Men om skjuts du skulle önska,
Om du häst begär för färden,
Skall jag nog dig skjuts förskaffa,
450. Ger dig gärna häst för färden:
Hiisi har en präktig fåle,
En med eldröd man, på fjället,
Som ur nosen lågor frustar,
Flåsar flammor fram ur munnen;
Utav järn dess hovar äro,
Fötterna av stål beredda,
Lätt de springa uppför backar,
Ledigt uppför däldens branter,
Om blott ryttaren är duglig,
460. Om han driver på med iver.
»Men är detta ej tillräckligt,
Skaffa skidor då av Hiisi,
Sök dig alträdsdon hos Lempo,
Hämta staven hos den onde!
Skida så kring Hiisis marker,
Ila genom Lempos lunder,
Raskt kring Hiisis alla marker,
Kring den ondes marker högljutt;
Ligger någon sten i vägen,
470. Må den sprängas uti stycken;
Spärras vägen utav ruskor,
Må de brista uti bitar;
Står en hjälte mitt på vägen,
Må du honom undanskjuta!
»Överflödige, drag hädan,
Far, du onde, dina färde,
Innan dagen åter randas,
Förrn Guds morgonrodnad uppgår,
Förrän solen upp sig höjer,
480. Förrän hanen höres gala;
Nu är tid för dig att bortgå,
Att, du onde, hädan draga;
Månen lyser dig på färden,
Skiner på den stråt du vandrar!
»Om du ej nu genast viker,
Om du, hund, ej drager hädan,
Får jag utav örnen nävar,
Vassa klor av blodutsugarn,
Tänger, som i köttet knipa,
490. Fötter, greniga, av höken,
Varmed jag dig, onde, griper,
Dig för evigt tuktar, niding,
Tills ej mer ditt huvud röres
Och ej andan mer du drager.
»Fordom vek ju även Lempo,
Fastän alstrad av en moder,
Vek, när man om Gud fick kunskap,
När sitt bistånd skaparn sände;
Skall ej även du då vika,
500. Som ej framfötts av en moder,
Du, en hund, som herre saknar,
Racka, som ej moder äger,
Nu, vid denna tidens slutpunkt,
Medan denna måne svinner!»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda nu och sade:
»Gott det är mig här att vara,
Nöjsamt jag min tid fördriver:
Bröd jag får utav din lever,
510. Fettet sovel ger till levern;
Lungorna till kokning duga,
Späcket kan som mat förtäras!
»Jag mitt smedjestäd förlägger
Djupare uti ditt hjärta;
Starkare jag slår min slägga
Mot de allra värsta ställen,
Att du aldrig mer mig slipper,
Ej så länge tiden varar,
Om ej ord jag får förnimma,
520. Trolldomsformler av dig lära,
Ord tillfyllest av dig höra,
Tusen ämnen för att sjunga,
Och ej orden hemlighållas,
Trolldomsformlerna ej döljas,
Deras kraft ej göms i jorden,
Fastän trollkarlin själv har bortgått.»
Vipunen, den sångförfarne,
Han, den gamle, starke mannen,
Som i munnen visdom gömde
530. Och oändlig kraft i bröstet,
Uppslog kistan, full av trollord,
Öppnade sin sångarlåda,
För att sjunga goda kväden,
Fram de bästa sånger lägga,
Dessa djupa ursprungsrunor,
Dessa ord om tidens upphov,
Dem ej varje barn kan sjunga,
Dem ej varje hjälte fattar,
Här i dessa onda dagar,
540. Detta tidevarv som viker.
Ursprungsord han sjöng grundenligt,
Trolldomsrunor uti ordning,
Sjöng, hur enligt skaparns vilja
Och allsmäktiga befallning,
Luften ur sig själv blev framfödd,
Vattnet sig från luften skilde,
Jorden sig ur vattnet höjde,
Och ur jorden allt, som växer;
Sjöng hur månen blivit danad,
550. Huru soln på fästet sattes,
Huru luftens stolpar restes
Och på himlen stjärnor ströddes.
Vipunen, den sångförfarne,
Sjöng med vishet nu förvisso:
Aldrig har väl hörts och skådats,
Aldrig nå'nsin här i tiden,
Den som bättre kunnat sjunga,
Som en högre konst besuttit;
Orden stego från hans läppar,
560. Tungan talte lika livligt
Som en fåle benen svänger,
Springarn sina hovar lyfter.
Sjunger dagarna igenom,
Natt på natt förutan avbrott;
Solen stannar för att höra,
Gyllne månen står och lyssnar,
Vågorna på fjärden tystna,
Böljorna i vikens böjning,
Floder höra upp att svalla,
570. Rutjas fors ej längre brusar,
Vuoksi hejdas uti loppet,
Jordan-flodens vägor stanna.
Därpå gamle Väinämöinen,
Då han orden nu fått höra,
Då han trollord fått tillfyllest,
Då han lärt sig goda formler,
Började sig bort begiva,
Ut ur Vipunens mun, den gamles,
Ur den starke mannens mage,
580. Ur den maktförseddes sköte.
Sade gamle Väinämöinen:
»O du Antero Vipunen,
Öppna nu den vida munnen,
Upplåt dina breda käftar,
Att jag ur din mage slipper
För att hemåt mig begiva!»
Vipunen, den sångförfarne,
Själv till orda tog och sade:
»Många ting jag ätit, druckit,
590. Tusen ämnen har jag slukat,
Men ännu ej något sådant
Som den gamle Väinämöinen;
Väl du gjort då hit du kommit,
Bättre gör du då du bortgår!»
Vipunen, den sångförfarne,
Öppnade det breda gapet,
Vidgade sin mun än mera,
Upplät sina vida käftar;
Men den gamle Väinämöinen
600. Ur den vises mun sig höjde,
Ur den starke mannens mage,
Ur den maktförseddes sköte,
Framgled hastigt ut ur munnen,
Nedsteg nu på mon med lätthet,
Lika vig som gyllne ekorrn,
Som en mård med gyllne bringa.
Nu på väg han sig begiver,
Kommer så till smedens smedja.
Sade smeden Ilmarinen:
610. »Har du orden nu förnummit,
Har du lärt dig goda trollord,
Varmed båtens sidor fogas,
Akterbogen sammanfästes
Och din farkosts förstäv reses?»
Gamle trygge Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
»Hundra ord jag har förnummit:
Tusen ämnen för att sjunga;
Orden har jag bragt i dagen,
620. Hämtat upp dem ur det dolda.»
Därpå till sin båt han trädde,
Till sin sinnrikt redda verkstad,
Fick sin goda farkost färdig,
Sammanfäste själva borden
Och fulländade dess bakstam,
Fick också dess förstäv upprest;
Otäljd formade sig båten,
Utan att en spån sig löste.