Sida:Nordstjernan1846.djvu/56

Men huru kunde Thore och hans maka,
Som lifvets ädlare behag fått smaka,
Förnöjde lefva på det råa sätt,
Som Lappen lefver? hör jag läsarn fråga.
Låt oss, det kunne vi ju lätt
I tankens säkra luftskepp våga,
Besöka dem i Qvickjocks paradis,
Af resande så nämndt och värdt sitt pris.
Men for att inse, hur de sig befinna
I sin förening, måste vi
Så fram i tiden som i rummet hinna
Och tänka oss tre år åtminstone förbi.
Stor sak, om dikten sen må anses fela
Af brist på enhet i det hela.

Se der en båt, som, lik en fisk så snäll,
Far fram på Saggatsjön, der höga fjell
Sin hjessas silfverhår i djupet spegla.
Låt oss anropa båten, att vi må
I den få rum och in i viken segla.
Den Öppnas ren, som skulle en ridå
Dras upp, och visar vid den säf, der gungar,
Snöhvita svanor, som med stolt behag
I sundet skrida framför sina ungar,
Men hastigt vända om for strömmens drag
Från sammanloppet af två stora elfver.
Den ena, Kama nämnd, en väldig son
Af skyhögt fjell med skum och dån,
Från brant till brant, sin bölja hvälfver.
Den andra, Tarrajock, med sakta ljud,