Sida:Quentin Durward 1877.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
129

hjelplöshet, någonting oändligt pikant åt denna hans förevisning i ridkonsten.

Hästen, som nu helt och hållet sjelf tagit affärerna om hand, snare flög än galopperade utåt en lång gräsbevuxen allé, upphann hundarne, som voro hack i häl efter vildsvinet, och efter att hafva ridit omkull ett par jagtdrängar, som föga drömde om att blifva angripna bakifrån, samt nedtrampat åtskilliga hundar och åstadkommit stor oreda i jagten, förde det af jägarnes hojtande och rop uppeggade djuret den förfärade kardinalen förbi sjelfva det fruktansvärda vildsvinet, som rusade framåt i ett starkt lunk, ursinnigt och öfver allt betäckt med fradgan, som stänkte från dess gnisslande betar. Då Balue såg sig så nära vildsvinet, höjde han ett förfärligt nödrop, hvilket, eller kanske också åsynen af vilddjuret, åstadkom en sådan verkan på hans häst, att den afbröt sitt ursinniga lopp genom ett hastigt språng åt sidan, hvilket hade till följd, att kardinalen, som endast kunnat hålla sig qvar i sadeln, derför att hästen ända dittills stält kosan rakt framåt, i samma ögonblick tungt kastades till marken. Slutet på Balues jagt inträffade så nära vildsvinet, att, om djuret ej för tillfället varit alltför mycket upptaget af sina egna affärer, grannskapet sannolikt hade blifvit lika förderfligt för kardinalen, som det påstås hafva varit för Favila, de spanska vestgöternas konung. Den mäktige prelaten blef likväl qvitt saken med blotta fruktan, och makande sig så fort han kunde ur vägen för jägare och hundar, såg han hela jagtsällskapet storma förbi sig, utan att lemna honom något bistånd; ty då för tiden liksom nu hyste jägare ingen sympati för dylika missöden.

Då konungen red förbi, sade han till Dunois: »der borta ligger hans eminens lågt nog — han är just ingen väldig jägare, ehuru han som fiskare (när det nämligen gäller att uppfiska en hemlighet) torde kunna mäta sig med sjelfva St. Peter. Men den här gången tror jag likväl han råkat sin öfverman».

Kardinalen hörde ej orden, men den hånfulla blick, hvaraf de beledsagades, lät honom ana deras betydelse. Djefvulen påstås alltid vara påpasslig att begagna sig af dylika tillfällen till frestelser, som nu erbjödos honom i Balues passioner, hvilka blifvit bittert upprörda genom