132
en fördel, som ej varit att hoppas på, utom i ett dylikt ögonblick af förbittring.
Ludvig, som, ehuru han var den mest statskloke regent på sin tid, likväl vid detta som vid flera andra tillfällen lät sina lidelser få öfverhand öfver sin klokhet, fortfor emellertid muntert att fullfölja jagten, som nu kommit till en intressant punkt. En blott tvåårig vildgalt hade korsat spåret efter jagtens egentliga föremål och lockat efter sig större delen af jägarne och nästan alla hundarne, utom två eller tre gamla bepröfvade koppel. Med inre förnöjelse såg konungen så väl Dunois som de öfriga följa detta falska spår och njöt i hemlighet af den tanken att i jagtkonsten, hvilken den tiden ansågs nästan lika ärofull som kriget, triumfera öfver denne fullkomlige riddare, Ludvig var väl beriden och följde tätt efter hundarne, så att, då det först uppdrifna vildsvinet gjorde stånd i en sumpig mark, ingen utom konungen var i närheten.
Ludvig ådagalade dervid all en van jägares mod och skicklighet och red, obekymrad om faran, fram mot det ursinniga djuret, som med raseri försvarade sig mot hundarne, och stack det med sitt jagtspjut; men som hästen i detsamma skyggade för vildsvinet, blef stöten ej nog stark att döda djuret eller göra det oskadligt. Alla bemödanden att få hästen till ett nytt anfall voro fåfänga, så att konungen steg af och till fots närmade sig det rasande djuret, hållande i handen ett af dessa korta, raka, spetsiga svärd, hvilka jägare vid dylika tillfällen brukade. Vildsvinet lemnade genast hundarna för att rusa på sin menskliga fiende, medan konungen, fattande säkert fotfäste, höll sitt svärd framför sig, i afsigt att rikta det mot vildsvinets strupe, eller rättare dess bog, mellan nyckelbenet, i hvilken händelse djurets tyngd och våldsamheten af dess anlopp skulle hafva påskyndat dess undergång. Men just i det ögonblick då denna kinkiga och farliga manöver skulle utföras, slant konungens fot på den slippriga marken, så att svärdspetsen, träffande endast det borstiga pansaret på yttre sidan af djurets frambog, gled förbi och Ludvig föll framstupa till marken. Detta var så till vida lyckligt för monarken, som djuret till följd af konungens fall i sin ordning äfven förfelade sitt hugg och i farten endast sönderslet konungens korta jagtrock med sina betar,
