Sida:Quentin Durward 1877.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

TRETTONDE KAPITLET.
Astrologen.

Ej kungar nämn — den liknelsen mig lumpen tycks;
Jag är en vis, och elementen lyda mig —
Det tros, och det är nog; ty på den tron
Jag bygt ett gränslöst välde.

Albumazar.

Sysselsättning och äfventyr kunde sägas hopa sig på den unga skotten med häftigheten hos en springflod; ty han kallades skyndsamt till sin befälhafvares, lord Crawfords rum, der han till sin förvåning åter varseblef konungen. Efter några få ord om den ära och det förtroende, som nu skulle vederfaras honom, hvarvid Quentin inom sig bäfvade för, att man åter skulle anmoda honom om en dylik vakt, som den han hållit öfver grefve de Crèvecœur, eller kanske om någon för hans känslor ännu vidrigare tjenstgöring, blef han ej blott lättad, utan förtjust af att höra, att han var utsedd att jemte tre man och en vägvisare, på det säkraste och beqvämaste, men tillika möjligast hemlighetsfulla sätt, beledsaga damerna de Croye till deras slägtinges, biskopens af Lüttich lilla hof. Man lemnade honom en pergamentsrulle, innehållande anvisningar till hans ledning såväl vid valet af rasteställen (dessa voro för det mesta obetydliga byar, kloster med ödsligt läge och på afstånd från städerna belägna orter) som beträffande de försigtighetsmått, hvilka han hade att iakttaga, särdeles då han nalkades Burgunds gränser. Han var tillräckligt försedd med föreskrifter hvad han skulle säga och göra, för att uppbära rollen af hofmästare hos två