Sida:Quentin Durward 1877.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

208

Emellertid måste en Frankrikes son ej lemna sitt svärd åt någon, ej ens åt dig, tappre Crawford — farväl derför, goda stål!»

Med dessa ord drog han sitt svärd ur slidan och kastade det i sjön. Det for genom luften som en blixtstråle och sjönk i det glindrande vattnet, som ögonblickligt slöt sig tillsammans öfver det. Alla stodo tveksamma och häpne vid åtanken på brottslingens höga rang och allmänt högaktade karakter samt då de besinnade konungens allmänt kända afsigter med honom, hvilka gjorde det sannolikt, att följden af detta obetänksamma företag skulle blifva hans fullständiga undergång.

Dunois var den som först talade, sägande i en förolämpad och misstrodd väns förebrående ton: »jaså, ers höghet har således ej dragit i betänkande att bortkasta sitt bästa svärd, samma morgon ni behagat stöta ifrån er konungens ynnest och försmå Dunois' vänskap?»

»Kära frände», svarade hertigen, »huru kan ni väl tro att jag velat försmå er vänskap, derför att jag sagt sanningen, hvilket jag var skyldig er säkerhet och min ära?»

»Hvad har ni att göra med min säkerhet, om jag får lof att veta, min allra-furstligaste kusin?» svarade Dunois buttert. »Hvad i Herrans namn rör det er, om jag har lust att bli hängd, eller strypt, eller kastad i Loire, eller ihjelstucken, eller rådbråkad, eller upphängd i en jernbur, eller lefvande begrafven i något af slottsdikena, eller röjd ur vägen på något annat sätt, hvarpå det kunde behaga kung Ludvig att göra sig qvitt sina trogna undersåtar? — Ja, det är inte värdt ni vinkar och gör miner, eller pekar på Tristan l'Hermite, ty jag ser nog den skurken lika väl som ni. Men jag skulle nog kommit från saken för godt köp — vare det nog sagdt om min säkerhet. — Och se'n hvad er ära beträffar, så, vid den helige Magdalenas rodnad, tror jag ej att den varit bäst bevarad, om ni ej varit med om denna morgons arbete, eller åtminstone ej synts till dervid. Här har ers höghet låtit kasta sig ur sadeln af en hetlefrad skotsk pojke.»

»Det vet jag visst!» sade lord Crawford, »förevita inte hans höghet detta som någon skam. Det här är inte