220
bojor, medan er själ är fången, äfven då era lemmar äro som friast.»
»Men era tankars frihet lättar ej tyngden af de bojor hvarmed ni är belastad», sade skotten.
»För kort tid kan man uthärda dermed», svarade landstrykaren, »och om jag ej inom denna tidpunkt kan befria mig, eller kan få hjelp från mina kamrater. kan jag ju alltid dö, och döden är ju den fullkomligaste af all frihet.»
En temligen lång stunds oafbruten tystnad uppstod, hvilken Quentin slutligen bröt genom att återtaga sina frågor.
»Ni är af en vandrande stam», sade han, »okänd för Europas nationer. Hvarfrån leder den sitt ursprung?»
»Det får jag ej säga er», svarade ziguenaren.
»När skall den befria detta rike från sin närvaro och återvända till det land, hvarifrån den kommit?» fortfor skotten:
»Då tiden för dess vandring är fulländad.»
»Härstammar ni ej från dessa Israels slägter, som bortfördes i fångenskap på andra sidan den stora floden Euphrat?» sade Quentin, som ej glömt den lärdom han inhemtat i Aberbrothick.
»Om så vore, skulle vi väl hafva följt deras tro och iakttagit deras kyrkobruk.»
»Hur heter du sjelf?» sade Durward.
»Mitt egentliga namn är kändt endast af mina bröder. Utanför våra tält kalla mig menniskorna Hayraddin Maugrabin, det vill säga Hayraddin, den afrikanska moren.»
»Ditt språk är likväl allt för vårdadt för en, hvilken, såsom du, alltid lefvat inom din smutsiga hord» sade skotten.
»Jag har inhemtat något af detta lands lärdom», sade Hayraddin. »Då jag var en liten gosse, förföljdes vår stam af menniskojägarne. En pil genomborrade min mors hufvud, och hon dog. Jag var inlindad i täcket på hennes rygg och togs af förföljarne. En prest utbad sig mig af profossens soldater och uppfostrade mig under ett par, tre år i frankisk lärdom.»
