Sida:Quentin Durward 1877.djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

224

sökande att genom goda ord, skänker och löften om ytterligare belöning efter väl fullgjordt värf tillförsäkra sig de båda ryttarnes tillgifvenhet.

På detta sätt färdades de mer än en vecka på bivägar och genom obesökta trakter, ofta görande långa omvägar för att undvika stora städer. Under denna tid tilldrog sig intet anmärkningsvärdt, utom att de emellanåt mötte någon kringströfvande ziguenarhord, hvilken respekterade dem, såsom varande under en af deras stamförvanters ledning, eller kringstrykande soldater eller kanske stråtröfvare, som ansågo dem allt för manstarka för att anfallas, eller afdelningar af hvad man nu för tiden skulle kalla gendarmeriet, som Ludvig, hvilken botade sitt lands frätsår med stål och brännjern, använde för att utrota de tygellösa horder, hvilka oroade provinserna. Dessa trupper läto dem likväl obehindradt fortsätta sin väg i kraft af en lösen, som i och för detta ändamål meddelats Quentin af konungen sjelf.

Rastorterna voro merendels kloster, af hvilka de flesta genom sina ordensregler voro förbundna att gästfritt emottaga pilgrimer — och det var i egenskap af sådana som damerna reste — utan att besvära dem med några förfrågningar rörande deras rang och karakter, hvilka de flesta förnämare personer önskade hålla hemliga under sina botfärder. De båda grefvinnorna föregåfvo gemenligen trötthet såsom en ursäkt för det de genast gingo till hvila, och Quentin, såsom deras hofmästare, ordnade allt som behöfdes mellan dem och deras värdar med en klokhet, sö besparade dem allt obehag, och en raskhet, som ej förfelade att väcka en motsvarande grad af välvilja hos dem, som så träget och nitiskt betjenades.

En omständighet isynnerhet gjorde Quentin mycket bekymmer, och det var deras vägvisares karakter och härkomst; ty såsom hedning och otrogen landstrykare och dessutom (ett kännemärke på hela hans stam) begifven på utöfvandet af de hemliga vetenskaperna, ansågs han ofta för en högst opassande gäst på de heliga ställen, der de resande plägade taga in, och det var ej utan mycken svårighet han emottogs inom den yttre omkretsen af deras murar. Detta var ganska brydsamt; ty å ena sidan var det nödvändigt att hålla vid godt lynne en man, som