Sida:Quentin Durward 1877.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

234

stam, och märkte till sin stora harm, att han, om han kom dem aldrig så nära, ej skulle kunna förstå det språk de talade, all den stund det var honom fullständigt okändt. De skrattade mycket, och då Hayraddin sprang hit och dit, liksom för att visa den andre hvad som händt, och slutligen gnuggade sig med handen på skuldran, betviflade Darward ej längre, att han omtalade den bastonad han fått före sin flykt ur klostret.

Plötsligt hördes åter på afstånd en hvissling, som besvarades med en låg ton eller två från Hayraddins horn, och strax derefter framträdde en grof, reslig karl af ett krigiskt utseende, som, hvad kroppsbygnad och muskler beträffade, bildade en skarp motsats till de små och finlemmade ziguenarne. Öfver axeln bar han ett bredt gehäng, som uppbar hans svärd, hvilket utsträckte sig i nästan helt och hållet sned riktning; hans byxor voro pikerade med genomdragna olikfärgade puffar af siden eller flor och fastknutna med minst fem hundra bandrosor vid hans tätt åtsittande buffellädersjacka, på hvars ena arm syntes hans kaptens vapen, ett vildsvinshufvud i silfver. En ovanligt liten hatt satt vårdslöst på sned på hans hufvud, hvarifrån ett rikt lockigt hår nedföll på båda sidor om hans breda ansigte och blandades med ett lika bredt, omkring fyra tum långt skägg. Han bar en lång lans i handen, och detta i förening med hela hans drägt antydde, att han var en af dessa tyska äfventyrare, som voro kända under benämningen lansknektar och som utgjorde en fruktansvärd del af den tidens infanteri. Dessa lejda krigare voro naturligtvis en grym och roflysten soldatesk, och som ett löst tal var gängse ibland dem, att en lansknekt ej finge inträde i himmeln för sina laster och i helvetet för sitt gräliga och uppstudsiga lynne, så lefde de käckt, som om de hvarken sökt den ena eller fruktat det andra.

»Donner und Blitz!» var hans första helsning, i en tysk-fransk munart, hvilken vi endast ofullkomligt kunna efterhärma. »Hvarför ni hafva låtit mig löpa med limstången dies' tri nätter?»

»Jag kunde omöjligen råka er förr, mein herr», sade Hayraddin mycket ödmjukt. »Jag har med mig en ung skotte med ett öga så qvickt som en vildkatts, hvilken