252
»Om någon skulle affordra oss räkenskap derför», sade Quentin, »så vilja vi säga att oroande rykten om att den gudlöse hertigen af Geldern, eller Wilhelm de la Marck, eller flåbusarne[1], eller lansknektarne gjorde högra stranden osäker, föranlåtit oss att hålla oss till venster, i stället för att följa den utstakade vägen.»
»Som ni vill, kära herre», svarade ziguenaren. »Jag för min del är lika beredvillig att föra er till venster som till höger om Maas, och det blir er ensak att rättfärdiga er för er herre.»
Ehuru Quentin var något förvånad öfver, att Hayraddin med sådan beredvillighet, eller åtminstone utan motsträfvighet, ingick på hans förändrade res-plan, fägnade det honom likväl, emedan han behöfde hans bistånd och befarat, att omintetgörandet af hans tillärnade förräderi skulle drifva honom till någon ytterlighet. Att skiljas från ziguenaren skulle dessutom just varit rätta sättet att skaffa sig Wilhelm de la Marck på halsen, hvaremot, om Hayraddin qvarblef hos dem, Quentin trodde sig kunna laga så, att ziguenaren ej komme i tillfälle att utan hans vetskap meddela sig med någon främmande.
Den lilla truppen följde derför den väg, som ledde utmed venstra stranden af den breda floden, och det så skyndsamt och lyckligt, att de i god tid följande dagen nådde målet för sin resa. De funno, att biskopen af Lüttich, som det föregafs, för sin helsas skull, men kanske snarare för att undgå att blifva öfverrumplad af stadens talrika och upproriska befolkning, hade tagit sitt residens i sitt vackra, slott Schonwaldt, ungefär en mil utanför Lüttich.
Just som de nalkades slottet, sågo de prelaten i en lång procession återvända från den närbelägna staden, der han förrättat högmessan. Han gick i spetsen för en lysande svit af andliga, civila tjenstemän och krigare, eller som den gamle balladförfattaren säger:
Korsbärare framför oss
Och bakom många spjut.
Processionen erbjöd en stolt anblick, der den fram-
- ↑ les Écorcheurs, benämning på ett af den tidens beryktade röfvarband.
