Sida:Quentin Durward 1877.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

18

»Durward!» sade frågaren; »är det ett adligt namn?»

»I femton generationer inom vår familj», sade ynglingen, »och derför vill jag ogerna välja något annat yrke än vapnens.»

»En äkta skotte! Rik på härkomst och stolthet, men fattig på dukater. Gufar», sade han till sin följeslagare, »gå du förut och säg till, att de laga frukost i ordning vid mullbärslunden der borta; ty ynglingen här skall göra den lika mycken heder som en uthungrad råtta åt en god ost. Och hvad ziguenaren beträffar, så hör hit, får jag hviska något i ditt öra» —

Hans kamrat besvarade detta med ett dystert, men betydelsefullt leende och aflägsnade sig med raska steg, medan den äldre mannen, vänd till unga Durward, fortfor: »du och jag skola nu följas åt i sakta mak och på vår väg genom skogen afhöra messan i Sankt Huberts kapell; ty det är ej tillbörligt att tänka på våra kroppsliga behof, innan vi först besinnat de andliga.»

Såsom god katolik hade Durward ingenting att invända emot detta förslag, ehuru han sannolikt helst sett, att han först fått torka sina kläder och vederqvicka sig något. Emellertid förlorade de snart den under lugg blickande kamraten ur sigte, men fortforo att följa samma gångväg han tagit, tills de kommo till en skog af högstammiga träd, här och der blandade med busksnår och smärre träd-dungar, genomskuren af långa alléer, hvarigenom man på afstånd såg små hjordar af rådjur springa förbi med en trygghet, som visade, att de voro medvetna af, att de här åtnjöto ett fullkomligt skydd.

»Ni frågade mig nyss om jag var en god bågskytt», sade den unga skotten; »gif mig er båge och ett par pilar, så skall ni på ögonblicket få er ett stycke vildt.»

»Pasques-dieu, min unge vän, akta er för det!» sade hans följeslagare. »Min kamrat der har ett vaksamt öga på vildbrådet, som står under hans särskilda uppsigt, och han är ej att leka med.»

»Han ser snarare ut som en slagtare, än som en hurtig skogvaktare», svarade Durward. »Jag kan omöjligt få i mitt hufvud, att hans hängfärdiga fysionomi kan tillhöra någon som är hemma i de ädla jagt-stadgarne.»