Sida:Quentin Durward 1877.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

44

vatten, sade nu till sin följeslagare: »att döma af den smak, ni tycks hysa för Beaune-vinet, gissar jag ni ej skulle ha någon synnerlig lust att dricka mig till i denna simpla vätska. Men jag har ett elixir hos mig, som kan förvandla sjelfva klippvattnet till det förträffligaste vin».

Vid dessa ord framtog han ur rockbröstet en rymlig börs af utterskinn och lät en skur af små silfvermynt strömma ned i bägaren, tills kärlet var mer än till hälften fyldt.

»Unge man, ni har större skäl, än ni nyss trodde, att vara tacksam både emot er skyddspatron Sankt Quentin och Sankt Julianus», sade mäster Pierre, »och jag skulle råda er, att i deras namn utdela almosor. Dröj qvar här i värdshuset, tills ni råkat er frände Le Balafré, som i afton blir aflöst från sin vakthållning. Jag har göromål på slottet och skall laga, att han kan träffa er här».

Quentin Durward ärnade säga några ord till ursäkt för det han ej kunde mottaga sin nye väns slösande frikostighet, men mäster Pierre rynkade sina mörka ögonbryn, och rätande ut sin hopsjunkna gestalt med en värdighet, som Durward hittills ej sett honom antaga, sade han i en befallande ton: »ingen invändning, unge man, utan gör hvad er blifvit bjudet».

Med dessa ord lemnade han rummet, i det han gaf Quentin ett tecken att ej följa sig.

Den unge skotten stod helt förvånad, utan att veta hvad han skulle tänka om saken. Hans första, naturligaste, om också ej värdigaste ingifvelse var att titta i silfverbägaren, som var mer än till hälften fyld med silfvermynt, uppgående till ett antal af flere tjog, en stor summa för Quentin, hvilken kanske aldrig i sitt lif kunnat på en gång kalla tjugo sina egna. Men tillät honom hans värdighet såsom adelsman att mottaga den rike plebejens penningar? Det var en kinkig fråga; ty ehuru han fått en god frukost, så var det ingen synnerlig reshjelp för att antingen komma tillbaka till Dijon, i fall han skulle vilja äfventyra hertigens af Burgund vrede och inträda i hans tjenst, eller till Saint-Quentin, i fall han bestämde sig för konnetabeln af Saint-Pol; ty åt en af dessa maktegande var han besluten att erbjuda sin tjenst, om han ej antoge konungens af Frankrike. Slutligen stannade