Hoppa till innehållet

Blomsterklagan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Till den vissnande rosen
Samlade dikter
av Vitalis

Blomsterklagan
Erotiska Sånger  →


[ 98 ]

Uppå ängen stod en blygsam blomma
Längtande att skåda Solens skönhet.
Steg så solen på den blåa vägen
Och på blomman föllo gyllne blickar.
Ljuft var Solens morgonsällskap. Helsan
Gjöt sin färg på blomsterengelns anlet.
Snart likväl Majbarnets hjerta tändes
Af en innerlig och dunkel kärlek,
Som dess gröna väsende förtärde.
Men hon såg att hon af jord var kommen,
Kände att hon bunden var vid tufvan,
Och ej kunde sig till Solen höja.
Re’n satt Soln på blåa middagshöjden,
Och förgråtna voro blommans ögon;
Och dess hjertblad grönskade ej längre.
Länge såg vältaligt fromma ögat
Upp mot Solen, som, så hög och fjerran,
Ej den längtan fyllde, som hon tände.
Dock när länge tyst hon bedt till Solen,
Uppbröt hon omsider ordens fangsel
Och den fromma rosenmunnen sade:

Sol, hvi leker du så med mitt hjerta
Som en tiger leker med sitt offer.
Finns ej, mera dyrbar än mitt hjerta,
Någon leksak i ditt stora rike?
Verldar äger du ju till Vasaller?

[ 99 ]

Tag en verld och kasta ur sin bana
Till det djup, dit tanken ej kan följa.
Mer det dånet vittnar om din allmakt,
Än de stilla suckar från mitt hjerta.
Ack, hvad dyrt du låter dig betalas
För den droppa färg du på oss stänker.
Derför gråter hela blomsterverlden,
När som Eos strör din väg med rosor;
Ty då veta vi att snart du kommer,
Och vi dina blickars eldregn minnas.
Lyckliga J syskon der i skuggan:
Er har aldrig solens glans förtrollat,
Ty Dryaderna med kärlek hålla
Gröna hjelmar över edra hjessor,
Att dess ögas lansar er ej träffa.
Här en källa rinner med krystaller,
Bjuder sig att ge mitt hjerta svalka:
Men min brand läks ej af jordisk balsam.
Ljuft uti mitt grannskap näktergalar
Gjuta ut sin vårfröjd uti toner,
Men, der elden fattat huset, men’skan
Ej stort frågar efter sång, om äfven
Englar uppå himlaharpor spelte.

Drottningen från Österlanden sade:
Orättfärdig, blomma, är din klagan.
Hvilken trollade dig fram ur mullen
Till det himmelska och sköna ljuset?
Var ej lifvet skönt omkring ditt hjerta,
Då allt sken utaf min morgonrodnad,
Och du lutade dig mot hvar blomma,
Och en Engel i hvar blomma drömde,

[ 100 ]

Och du såg med glädjedagg i ögat
All min skönhets rikdom, och jag stänkte
Ungdomsrosor uppå dina kinder.
Jag, men icke du, är än densamma.
Du mig ville i min glans omfamna,
Och du vill dock ej förgås i lågor,
Som när Semele sin Zeus omfamnat.
Död är det gudomligas omfamning.
Dock din mördare är ej min stråle:
Det ditt hjerta är, som sjelft sig bränner,
Med sin längtans underbara flamma.
Hvem gaf dig väl rätt att mer begära,
Än de andra blomstren, dina bröder?
Brinn då på det bål, som sjelf du byggde,
Och, när så den sköra formen krossas,
Blir gestalt, hvad här var dröm och skugga.
Fenix blir ej aska. Men, på nytt född,
Skall han uppslå sina sköna ögon,
I min famn, uti den rena etern.