Hoppa till innehållet

De gula husen/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  STORFRÄMMANDE
De gula husen
av Hjalmar Lundgren

DICKA
TANTE CAROLINA  →


[ 110 ]

DICKA

Kring henne stod barndomsminnenas skimmer av högtid och helg.

Ty helg och högtid blev det när hon kom. Det var en händelse, någonting festligt och ovanligt, och det föll som en ny glans över vardagen.

I en gammaldags droska kom hon åkande långt där borta från Vikbolandet, där hon bodde; det var så långt och fjärran dit, att hon kom som från en annan värld, dit bara fantasien nådde.

Och hon kom i sällskap med väskor och bylten av alla slag, ty även för henne var färden ett sällsynt avbrott i den stillasittande ensamheten därute, och stadsresan gav henne mycket att beställa.

[ 111 ]Fryntlig och godmodig var hon med glasögon på näsan och liten och rultig — klädd i svart var hon nästan jämt och med bindmössa på de grå testarna.

Och som hon kom in fick allting som en annan dager och det ovanligas festliga glans över sig.

Vem gav henne trollspöt, som skänkte nytt liv åt allt?

Vad allt kunde hon ej finna på! Det blev blindbock och skrapnos, det blev ringen i mjölet, som man skulle fiska upp med näsan, när man råkat fälla mjölpyramiden, det blev »de löjliga familjerna» och alla gissgåtorna och rävspelet och patienser, och hur många konststycken kunde hon ej göra med några tändstickor! Ja, själva de tråkiga läxorna blevo riktigt roliga, när hon förhörde dem, och de fastnade outplånligt, ty hon hade den magiska kraften som gjorde även dem levande.

Hur alltför förunderligt hastigt rullade [ 112 ]icke timmarna hän, tills skymningen kom, och hon i skumrasket vid brasan berättade alla de gamla sagorna, de gamla hederliga som man längese'n kunde utantill, men som alltid voro lika nya. Det var inte bara Afzelii sagohävder utan också Riddar Blåskägg och Gråkappan och Kanken — grodan som var en förtrollad prins — och många, många fler, tills det kunde krypa som en tjusande kåre av skräck över ryggraden, och som följde en långt in i drömmen, när man slutligen trots alla ens böner måste krypa i säng.

En lekens och sagans gröna oas i den tråkiga vardagen var hennes besök, och när hon slutligen packade sina väskor och bylten igen och rullade av i sin gamla droska, dröjde länge en minnenas glans kvar över rummen och hennes ande svävade osynligt över läxa och lek.

Ja, den kära gamla Dicka, ännu, när många år runnit hän, sedan hon sista gången rullade bort i sin gamla lantliga droska, var det många i de små gula husen [ 113 ]som ibland i skymningen tyckte sig höra hennes kära stämma och med tacksamt tårade ögon sågo hennes rultiga gumgestalt och glasögonen på näsan och de grå testarna med bindmössan.