Hoppa till innehållet

Den siste chevalieren/Kapitel 52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 51: Lorin
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 52: Fortsättning på föregående kapitel
Kap 53: Duellen  →


[ 358 ]

FEMTIOANDRA KAPITLET.
FORTSÄTTNING PÅ FÖREGÅENDE KAPITEL.

Hela denna scen hade passerat som en fantastisk syn framför Maurice, där han stod, stödd mot sabelfästet, som han icke släppte. Han såg den ena efter den andra av sina vänner kastad ned i den avgrund, som icke återgav sina offer, och denna hemska syn gjorde ett sådant intryck på honom, att han frågade sig, varför han, dessa olyckligas kamrat, alltjämt klängde sig fast vid randen av denna avgrund och icke gav efter för den yrsel, som ville rycka honom med sig ned till dem.

Då Lorin klättrade över balustraden, såg han Dixmers mörka, hånfulla ansikte.

När han, såsom vi sagt slog sig ned bredvid henne, lutade Geneviève sig fram och viskade i hans öra:

”Min Gud”, sade hon, ”vet ni av att Maurice är här?”

”Var då?”

”Titta inte genast dit, ty er blick skulle kunna förråda honom”.

”Var lugn”.

”Bakom oss, nära dörren. En sådan prövning för honom, om vi bliva dömda!”

Lorin betraktade den unga kvinnan ömt och medlidsamt.

”Vi bliva det”, sade han. ”Jag besvär er att icke tvivla på det. Bedrägeriet skulle vara alltför grymt, om ni vore nog oförståndig att hoppas”.

”O, min Gud”, sade Geneviève. ”Stackars vän, som skall stanna ensam kvar här på jorden!”

Lorin vände sig om mot Maurice, och Geneviève kunde icke heller motstå frestelsen, utan såg på honom i det hon samtidigt tryckte handen mot hjärtat.

”Det finns ett sätt att rädda er”, sade Lorin.

”Är ni säker på det?” frågade Geneviève, vars ögon strålade av glädje.

”O ja, det är jag, det ansvarar jag för”.

”Ack, om ni räddade mig, så jag då skulle välsigna er”. ”Men detta medel …”, återtog den unge mannen. Geneviève läste hans tvekan i hans blick.

”Ni har således också sett honom?” sade hon.

”Ja, jag har sett honom. Vill ni bli räddad? Skall han sin tur slå sig ned i järnstolen och ni lämna den?”

Av uttrycket i Lorins blick förstod Dixmer otvivelak[ 359 ]tigt, vilka de ord voro som han uttalade, ty han bleknade, men ögonblicket efteråt återfick han sitt hemska lugn och sitt djävulska småleende.

”Det är omöjligt”, sade Geneviève. ”Jag skulle icke kunna hata honom längre”.

”Säg hellre, att han känner till ert ädelmod och att han trotsar er”.

”Ja, otvivelaktigt, ty han är säker om honom, om mig, om oss alla”.

”Geneviève! Geneviève! Jag är mindre fulländad än ni. Låt mig föra honom hit, på det att han måtte gå under”.

”Nej, Lorin, jag besvär er. Ingenting gemensamt med denne man, icke ens döden. Det förefaller mig, som om jag skulle vara Maurice otrogen, om jag doge tillsammans med Dixmer”.

”Men ni skall icke dö”.

”Hur skall jag kunna leva, då Maurice är död?”

”Ah”, sade Lorin, ”vad Maurice gör rätt i att älska er! Ni är en ängel, och änglarnas fädernesland är himmelen. Den käre, stackars Maurice!”

Simon, som icke kunde höra vad de två anklagade sade till varandra, slukade deras ansiktsuttryck i brist på deras ord.

”Medborgare gendarm”, sade han, ”hindra då konspiratörerna att fortsätta sina komplotter mot republiken till och med inför revolutionsdomstolen”.

”Gott!” svarade gendarmen. ”Du vet mycket väl, medborgare Simon, att man här icke konspirerar längre eller att om man konspirerar, blir det icke för en lång tid. Medborgarna samtala, och eftersom lagen ej förbjuder dem att samtala i bödelskärran, varför skulle den då förbjuda dem att samtala inför domstolen?”

Denne gendarm var Gilbert, som efter att ha känt igen fången, som blivit tillfångatagen i drottningens cell, nu med sin vanliga redbarhet lade i dagen det intresse, som han icke kunde underlåta att visa mod och tillgivenhet.

Presidenten hade rådgjort med bisittarna. Nu började han på Fouquer-Tinvilles anmodan åter förhöret.

”Anklagade Lorin”, sade han, ”av vilken natur var ert förhållande till medborgarinnan Dixmer?”

”Av vilken natur, medborgare president?

Den ren'sta vänskap våra hjärtan enat
Hon älskat mig som syster, jag henne som en bror”.

[ 360 ]”Medborgare Lorin”, sade Fouquier-Tinville, ”versen är dålig”.

”Hur så?” frågade Lorin.

”Den är ojämn!”

”Hugg av den, hugg av den, medborgare allmänna åklagare, hugg av den, det tillhör ditt kall”.

Fouquier-Tinvilles oberörda ansikte bleknade lätt vid detta hemska skämt.

”Och hur?” frågade presidenten, ”betraktade medborgaren Dixmer hustruns förhållande med en man, som utgav sig för att vara republikan?”

”Å, vad den saken beträffar, så kan jag icke svara er, eftersom jag aldrig känt medborgaren Dixmer och var fullt belåten med det”.

”Men”, återtog Fouquier-Tinville, ”sade du icke, att din vän medborgaren Maurice Lindey var den förenande länken i detta rena vänskapsförhållande mellan dig och den anklagade?”

”Jag har icke sagt det”, svarade Lorin, ”och det berodde därpå att jag ansåg det orätt att säga det, och jag tycker för övrigt att ni gärna hade kunnat följa mitt exempel”.

”Medborgare jurymännen” ,sade Foquier-Tinville, ”skola förstå att uppskatta detta sällsamma förbund mellan två republikaner och en aristokrat och detta till i det ögonblick då aristokraten är överbevisad om den svartaste komplott, som någonsin uppgjorts mot nationen”.

”Hur skulle jag ha kunnat känna till något om den komplott, som du talar om, medborgare allmänne åklagare?” frågade Lorin, upprörd snarare än skrämd av det brutala i detta argument.

”Ni kände denna kvinna, ni var hennes vän, och ni kallar er för hennes bror, ni kallar henne för er syster, och ni kände icke till hennes avsikter? Är det således icke antagligt att, såsom ni själv anmärkt”, fortsatte presidenten, ”hon ensam skulle ha begått den handling, man anklagar henne för”.

”Hon har icke begått den ensam”, svarade Lorin, ”eftersom hon sagt det, eftersom jag sagt det och eftersom jag ännu en gång upprepar för er, att hennes man tvang henne därtill”.

”Huru kommer det sig således”, sade Fouquier-Tinville, ”att du icke känner hennes man, då denne man var förenad med hustrun?”

Lorin hade endast behövt berätta om Dixmers första [ 361 ]försvinnande. Lorin hade endast behövt omtala kärleksförhållandet mellan Geneviève och Maurice. Han hade endast behövt omtala, hur Dixmer hade fört bort sin hustru och dolt henne. Så hade han själv varit frikänd från varje delaktighet i detta brott.

Men för att göra det hade han måst förråda sina två vänners hemlighet, för att göra det hade han måst komma Geneviève att rodna inför femhundra personer, så Lorin ruskade endast på huvudet, liksom för att säga nej till sig själv.

”Nå”, sade presidenten, ”vad svarar ni allmänna åklagaren?”

”Att hans logik är förkrossande”, sade Lorin, ”och att han nu övertygat mig själv om en sak, som jag förut aldrig haft den avlägsnaste aning om”.

”Vilken då?”

”Jo, att det ser ut som om jag vore en av de förskräckligaste konspiratörer, som man någonsin skådat”.

Denna förklaring framkallade allmän munterhet. Icke ens jurymännen kunde hålla sig allvarliga, i så lustig ton hade den unge mannen uttalat dessa ord.

Fouquier-Tinville uppskattade till fullo skämtet, och alldenstund han med sin outtröttliga ihärdighet hade lärt känna de anklagades hemligheter lika bra, som de anklagade själva, kunde han icke värja sig mot en känsla av beundran och medlidande för Lorin.

”Se så, medborgare Lorin”, sade han, ”tala, försvara dig. Domstolen kommer att höra på, ty den känner till ditt förflutna, och ditt förflutna är en god republikans”.

Simon ville tala, men presidenten gav honom ett tecken att tiga.

”Tala, medborgare Lorin”, sade han, ”vi skola höra på”.

Lorin skakade åter på huvudet.

”Denna tystnad är ett erkännande”, återtog presidenten.

”Visst inte”, sade Lorin. ”Denna tystnad är tystnad, det är allt”.

”Ännu en gång”, sade Fouquier-Tinville, ”vill du tala?”

Lorin vände sig om mot åhörarna för att med blicken fråga Maurice, vad han borde göra.

Maurice gav icke Lorin något tecken att tala och Lorin teg.

Det var liktydigt med att han dömde sig själv.

Allt det, som sedan följde, gick mycket fort; presidenten [ 362 ]gjorde en resumé av anklagelserna, jurymännen drogo sig tillbaka och avgåvo sedan ett enstämmigt utslag, att Lorin och Geneviève voro brottsliga.

Presidenten dömde dem båda till döden.

Den stora palatsklockan slog två.

Presidenten behövde jämt lika lång tid att uttala dödsdomen som klockan att slå.

Maurice lyssnade till dessa två ljud, som uppgingo i varandra. Då den dubbla vibrationen av rösten och metallen hade förtonat, voro hans krafter uttömda.

Gendarmerna förde bort Geneviève och Lorin, som hade bjudit henne armen.

Båda hälsade på Maurice men på olika sätt. — Lorin smålog, Geneviève, blek och halvt avsvimmad, sände honom en sista slängkyss med fingrar som voro fuktade av tårar.

Hon hade intill sista ögonblicket klängt sig fast vid hoppet av att få leva, och nu grät hon, icke över förlusten av sitt liv, utan över slutet på sin kärlek, som måste upphöra samtidigt med henne. Maurice som var halvgalen, besvarade icke sina vänners farväl. Han reste sig upp, blek och förfärad, från den bänk, på vilken han sjunkit ned. Hans vänner hade försvunnit.

Han kände, att det numera endast levde en känsla inom honom: det var hatet, som frätte hans hjärta.

Han kastade en sista blick omkring sig och kände igen Dixmer, som avlägsnade sig tillsammans med andra åhörare och som just böjde sig ned för att gå ut genom den låga dörren till korridoren.

Med snabbheten hos en fjäder, som rätar på sig, hoppade Maurice från bänk till bänk och uppnådde samma dörr.

Dixmer hade redan trätt in i den mörka korridoren.

Maurice skyndade efter honom.

I samma ögonblick, som Dixmer satte foten på stenläggningen i den stora salen, lade Maurice sin hand på hans axel.