ej funnits annan egentlig öfverskrift än första capitlets rubrik; dock är öfverst i kanten af bladet skrifvet med rödt bläck: Sanctus spiritus assit nobis, hvarpå följt några bokstäfver, af hvilka endast nedersta kanten är synlig, men det öfriga är af bokbindaren bortskuret. En senare hand af 16:de århundradet har tillagt öfverskriften: Antique Leges Scanie. Texten är skrifven i spalt, med jämn och vacker stil, hvaraf Tab. II visar prof. Den är indelad i 150 capitel, som börjas på ny rad med röda begynnelsebokstäfver och till största delen hafva rubriker; men först en senare hand af 15:de århundradet har i brädden tillsatt nummer: a i–xx, b i–xx &c., till och med h v; sålunda äro räknade 145 capitel, men 5 capitel äro härvid förbigångna, af hvilka 3 sakna rubrik, och 2 endast hafva rubriken Jtem. Capitlens begynnelsebokstäfver svara vanligen mot 2 raders höjd, men en del äro smärre. Capp. 83 och 84 börjas ej på ny rad, och det senare har icke ens röd begynnelsebokstaf, men båda hafva rubriker. Några rubriker hafva inuti eller i slutet af orden stora, stundom till fylinad i raden utdragna bokstäfver[1]. Inuti capitlen förekomma afdelningar, utmärkta med röda begynnelsebokstäfver eller med tecknet ¶. Såsom skiljetecken brukas vanligen punkt; stundom förekommer colon. Förkortningar äro jämförelsevis icke många, och icke andra förekomma än vanliga och allmänt bekanta; ofta finnas på flera rader efter hvarandra ingen enda förkortning. En här förekommande anmärkningsvärd egenhet i skriften är att bokstafven n stundom i slutet af raden är likasom till hälften förkortad, eller endast utmärkt med ett af de två till bokstafven hörande strecken, hvilket med ett litet tvärstreck förenas med den föregående bokstafven (se Tab. II)[2]. På några ställen har bokstafven e kommit att se ut nästan som ø, hvilken bokstaf dock, då den förekommer i några här intagna Danska ord, skrifves helt annorlunda[3]. Öfver Romerska siffror är, utan tvifvel egenhändigt[4], med små bokstäfver skrifven sista stafvelsen af räknetalets Latinska benämning, t. ex. xij, xx, d. ä. duodecim, viginti. Ordens ordning är på några ställen ändrad medelst det vanliga tecknet ”[5]. Præpositioner, i synnerhet in, äfvensom ordet si, äro ofta förenade med det nästföljande ordet, hvaremot de i sammansatta ord stundom äro skilda från de ord, till hvilka de höra, t. ex. in uadere, ad iudicari, super est. Ofta är h tillsatt i början af orden framför en vokal, t. ex. habundantiam, helegerit,
- ↑ Se capp. 24, 44, 45, 47, 50, 85, 131, 146, 147.
- ↑ Ett sådant n finnes t. ex. i ordet conuolat, cap. 37 (sid. 267), der en senare hand förbättrat bokstafven med tillsättande af det andra strecket.
- ↑ Se not. 10 sid. 247; not. 7 s. 288. &c.
- ↑ Jfr. not. 15 sid. 241.
- ↑ Se not. 15 sid. 261; not. 7 s. 306. &c.
angripen af spetälska, och bodde sedan i enslighet på den i en insjö ej långt från Blekingska gränsen belägna Ifön, der han dog 1228; han är begrafven i Lunds domkyrka. Hans lefvernesbeskrifning af Biskopen P. E. Müller, tryckt såsom ett program 1830, är å nyo tryckt i K. Rosenvinges Samling af gamle Danske Love, I. sidd. XXIII–XLV. En annan lefvernesbeskrifning öfver denne Ärkebiskop, af A. O. Lindfors, är tryckt bland K. Vitterh. hist. och Antiqv. Akad. handl., XVI. s. 67–85, der den är åtföljd s. 87–115 af en Berättelse om Årkebiskop Anders Sunessons graf, uptäckt i Lunds domkyrka år 1833, författad af Lindfors och H. Reuterdahl.
