År 1830
|
Jag minns det mer än livligt,
år trettio det var;
historien och det året
i troget minne har.
Som liber studiosus
jag dvaldes ännu då
uti den gamla staden
vid gamla Fyris å.
Vid Illiaden troget
jag satt Guds långa dag,
och gäspade av njutning
med klassiskt välbehag.
Så kom där stolt en tidning
från långt hinsidan hav:
"Se Polen haver skakat
den ryska bojan av!"
Då slog jag hop Homeros,
att dammet slog i tak:
"Farväl med hela Troja
och grekers vapenbrak!"
En annan strid begynner
mot tyrannits koloss!
Se där, I käre bröder,
en Iliad för oss!
Hell Polens ädle söner
hell hjältarnas förbund!
Hell männskorätt och frihet
kring jordens hela rund!
Jag gick i dagar trenne,
jag gick en vecka visst,
för grekiska syntaxen
all håg jag hade mist.
Jag gång på gång begynte
min tolfte rapsodi,
men polska segersånger
sig blandade däri.
Vi voro några vänner,
Vi gjorde ett kalas,
där drucko vi för Polen
ur rågat fulla glas.
Där sjungo vi för Polen
med unga själars eld.
Då stod en tår i ögat,
en hjärtlig, oförställd.
Om natten mittpå torget,
vid Karlavagnens brand,
vi sjöngo än för Polen,
med mössorna i hand...
Men herrar professorer,
de moget vise män,
de sutto helt trankila,
som där de sitta än.
De läste kyrkofäder,
de skrevo romersk vers,
de ritade trianglar
och bågar kors och tvärs.
De täppte lufttätt in sig
uti sin kammarvärld,
och stekte husligt äpplen
i mörjan på en härd.