Berättelsen om den afundsamma Veziren och Prinsen samt Gasten
| ← Berättelsen om Mannen och Papgojan |
|
Fortsättning af Berättelsen om Konung Junân och den vise Dubân → |
Berättelsen om den afundsamma Veziren och Prinsen samt Gasten.
Den ifrågavarande konungen hade en son, som var en stor älskare af jagtens nöjen, och han hade en vezir, åt hvilken han uppdragit att alltid följa med hans son, hvart denne begaf sig. En dag begaf sig prinsen ut på jagt, och hans faders vezir följde med honom, och medan de redo tillsamman, varseblefvo de ett stort vilddjur, då veziren ropade till prinsen: sätt efter det der vilda djuret! Konungens son förföljde det, tilldess hans följeslagare kommit honom ur sigte, och äfven villbrådet hade försvunnit undan hans ögon i öknen; men under det prinsen gick af och an i sin förlägenhet samt icke visste, hvart han skulle vända sina steg, mötte han en ung gråtande jungfru. Han sade till henne: hvem är du? — och hon svarade: jag är dotter till en af Indiens konungar. Jag var ute i öknen, och sömnen öfverväldigade mig, och jag föll ifrån min häst i ett tilstånd af sanslöshet, blef derigenom skild från mina följeslagare och kom villse. När prinsen hörde detta, kände han medlidande med hennes öfvergifna belägenhet och satte henne bakom sig på sin häst. Medan de sålunda redo framåt, kommo de förbi en ruin, och jungfrun sade till honom; o min herre, här skulle jag vilja stiga af hästen på en liten stund. Prinsen lyfte henne derföre af hästen och förde henne till ruinen; men hon dröjde så länge med att komma tillbaka, att han undrade, hvarföre hon uppehöll sig så länge, och gick till ruinen efter henne, utan att hon märkte det, samt upptäckte, att hon var en Gast (Ghul) och hörde henne säga: mina barn, jag har i dag fört med mig till er en fet ung man, — hvartill de svarade: för honom hit, o moder, att vi måtte fylla våra magar med hans kött! När prinsen hörde dessa ord, blef han öfvertygad derom, att hans död var nära; han darrade, och fruktan öfverväldigade honom, och han smög sig tillbaka. Nu kom Gasten ut, såg, att han syntes orolig och rädd samt att han darrade, och sade till honom: hvi fruktar du? Han svarade: jag har en fiende, för hvilken jag fruktar. Hon sade: du uppgaf ju, att du vore son af en konung? Han svarade: ja! — Hvarföre gaf du icke då penningar åt din fiende och försonade honom? — frågade hon. Han svarade: han låter icke blidka sig med penningar eller med någonting annat än lifvet, och derföre fruktar jag honom; jag är en förorättad man. Då sade hon till honom: om du är en förorättad man, som du säger, så begär hjälp af Gud mot din förföljare, och Han skall från dig afvärja dennes onda anslag, likasom hvarje annans, för hvilken du hyser fruktan. Då lyfte prinsen sitt hufvud mot himmelen och sade: o Du, som svarar den bedröfvade, när han beder till Dig, och som afvärjer det onda, hjelp mig och jaga min fiende ifrån mig, ty Du kan göra allt hvad du vill! — och knappt hade Gasten hört hans bön, förrän hon försvann ifrån honom. Prinsen återvände derpå till sin fader och underrättade honom om vezirens uppförande, hvarefter konungen befallde, att veziren skulle förlora sitt lif.