Bibeln (Karl XII)/Första Boken Mose
| ← Mått, Wigt och Mynt |
|
Andra Boken Mose → |
GENESIS
Första Boken Mose[redigera]
Ther vthi handlas thesse Hufwudstycker:[redigera]
FÖrst: Historien om hela werldenes skapelse, besynnerligen huru Menniskan är skapad efter Gudz beläte, och sedan fallen i synd, och åter vprättad igen genom löftet om Qwinnones Sädh, som skulle söndertrampa ormsens hufwud, cap. 1 in til thet 4.
II. Vpräknas wåre förste Föräldrars barn och efterkommande, alt in til Noah, cap. 4 in til thet 6.
III. Beskrifwes Syndafloden, medh hennes orsaker: Och huru Noahs efterkommande, sedan the hade begynt byggia Babylons torn, och theras tungomål blef förbistrat, äro vthspridde kring om hela werlden, cap. 6 in til thet 12.
IV. Förmäles om Abrahams kallelse af Vr i Chaldeen, och sedan om hans hela lefwerne och dödh, cap. 12 in til thet 25.
V. Beskrifwes Isaacs Historia, ifrån then 11 v. 25 cap. in til thet 28 cap. Men om hans dödh och begrafning talas cap. 35.
VI. Handlas om Jacobs samt hans broders och söners lefwerne och wandring, ifrån thet 28 cap. in til thet 39.
VII. Författas Josephs Historia, ifrån thet 39 cap. och in til ändan på thenna boken; medh Patriarchen Jacobs yttersta Prophetia til sina barn, hwad them och theras efterkommande i framtiden hända skulle; samt hans dödh och begrafning.
1. Capitel.[redigera]
VThi Werldenes skapelse, giorde Gudh genom sitt Ord och sin Anda, then första degen, Liuset, v. 3. Then andra, Fästet, v. 6. Then tredie, Hafwet och Jorden, v. 9. Then fierde, Sool, Måna och alla himmelens Lius, v. 14. Then femte, Fiskar och Foglar, v. 20. Then siette, all diur på jordene, v. 24. Ther til Menniskiona, Man och Qwinno efter sitt beläte, v. 26. Och gaf them allom sin spijs, v. 29.
I Begynnelsen skapade Gudh Himmel och Jord.
2. Och jorden war öde och toom, och mörker war på diupet, och Gudz Ande swäfde öfwer watnet.
3. OCh Gudh sade: Warde Lius, och thet wardt lius.
4 Och Gud såg liuset at det war godt. Tå skilde Gudh liuset ifrå mörkret.
5. Och kallade liuset Dagh, och mörkret Natt. Och wardt af afton och morgon then förste dagen.
6. OCh Gudh sade: Warde ett Fäste emellan watnen, och åthskilje watn ifrå watn.
7. Och Gudh giorde fästet, och åthskilde thet watnet som war vnder fästet, ifrå thet watn, som war ofwan fästet. Och thet skedde så.
8. Och Gudh kallade fästet Hiummel. Och wardt af afton och morgon then andre dagen.
9 Och Gudh sade: Församle sigh watnet, som är vnder himmelen, vthi besynnerligit rum, att thet torra må synas. Och thet skedde så.
10 Och Gudh kallade thet torra Jord, och watnens församlingar kallade han Haaf. Och Gudh såg, at thet war godt.
11 Och Gudh sade: Bäre jorden grääs och örter, som fröö hafwa, och fruchtsam trää, at hwart och ett bär frucht efter sin art, och hafwer sitt eget frö i sig sielfwo på jordene. Och thet skedde så.
12 Och jorden bar grääs och örter, som fröö hade, hwart efter sina art, och trää, som frucht båro, och hade sitt eget frö i sig sielfwo, hwart efter sina art. Och Gudh såg, at thet war godt.
13 Och wardt af afton och morgon then tredie dagen.
14 Och Gudh sade: Warde Lius vthi himmelens fäste, och åthskilje dag och natt, och gifwe tekn, månader, dagar och åhr.
15 Och ware för lius vthi himmelens fäste, och lyse på jordena. Och thet skedde så.
16 Och Gudh giorde tw stor lius; ett stort lius, som regerade dagen, och ett litet lius, som regerade nattena; och stiernor.
17 Och Gudh satte them vthi himmelens fäste, at the skina skulle på jordena.
18 Och regera dagen och nattena, och åthskilja liuset och mörkret. Och Gudh såg, at thet war godt.
19 Och wardt af afton och morgon then fierde dagen.
20 Och Gudh sade: Giöre watnet af sig kräkande och lefwande diur, och foglar, som på jordene flyga vnder himmelens fäste.
21 Och Gudh skapade stora hwalar, och allahanda lefwande och kräkande diur, som watnet af sig giör, hwart efter sin art, och allahanda fiäderfoglar, hwart efter sin art: Och Gudh såg, at thet war godt.
22 Och wälsignade them, och sade: Warer fruchtsame, och förökens, och vpfyller hafsens watn, och foglarna föröke sig på jordene.
23 Och wardt af afton och morgon then femte dagen.
24 Och Gudh sade: Giöre jorden af sig lefwande diur, hwart efter sin art, fänat, kräkande diur, och wildiur på jordene, hwart efter sin art. Och thet skiedde så.
25 Och Gudh giorde wildiur på jordene, hwart efter sin art, fänat efter sin art, allahanda kräkande diur på jordene efter sin art. Och Gudh såg, at thet war godt.
26 Och Gudh sade: Låt oß giöra Menniskiona til ett beläte, thet oß lijkt är, then råda skal öfwer fiskarna i hafwet, och öfwer foglarna vnder himmelen, och öfwer fänaden, och öfwer hela jordena, och öfwer alt thet som kräker på jordene.
27 Och Gudh skapade menniskiona sigh til ett beläte, til Gudz beläte skapade han honom, Man och Qwinno skapade han them.
28 Och Gudh wälsignade them, och sade til them: Warer fruchtsame, och föröker eder, och vpfyller jordena, och hafwer henne vnder eder, och råder öfwer fiskarna i hafwet, och öfwer foglarna under himmelen, och öfwer all diur, som kräla på jordene.
29 Och Gudh sade: Sij, jagh hafwer gifwit eder allahanda örter, som frö hafwa på hela jordene, och allahanda fruchtsam trää, och trää som frö hafwa i sigh sielfwo, eder til maat.
30 Och allom diurom på jordene, och allom foglom vnder himmelen, och allo thy, som kräker på jordene, och lijf hafwer, at the skola hafwa allahanda gröna örter til at äta. Och thet skedde så.
31 Och Gudh såg på alt thet han giordt hade, och sij, thet war alt ganska godt. Och wardt af afton och morgon then siette dagen.
2. Capitel.[redigera]
Sabbathen, Lustgården, förbjudna Trädet, Namnen, Qwinnan.
1 Så wardt nu himmel och jord fullkomnad medh all sin häär.
2 Och Gudh fullkomnade på siunde dagenom sin werk, som han giordt hade, och hwilade på siunde dagenom af all sin werck, som han giordt hade.
3 Och wälsignade siunde dagen, och helgade honom, therföre, at han på honom hwilade af all sin werck, som Gudh skapade och giorde.
4 Altså är himmel och jord tilkommen, tå the skapade wordo på then tijd, tå HERren Gudh giorde himmel och jord.
5 Förra än någor stielck war på markene, och förra än någor ört wäxte på jordene; förty HERren Gudh hade än yå intet låtit regna på jordena, och ingen menniskia war som brukade jordena.
6 Men ren dimba gick up af jordene, och watnade alla markena.
7 Och HERren Gudh giorde menniskiona af jordenes stofft, och inblåste uthi hans näso en lefwande anda, och så wardt menniskian een lefwande siäl.
8 Och HERren Gudh planterade en lustgård uthi Eden öster uth, och satte ther in menniskiona, som han giordt hade.
9 Och HERren Gudh lät upwäxa af jordene allahanda trää, luståg til at see och godh til at äta: och lifsens trää mitt i lustgårdenom, och kundskapsens trä på godt och ondt.
10 Och uthaf Eden gick en ström til at watna lustgården, och han delade sigh i fyra hufwudfloder.
11 Then första kallas Pison, then löper om hela Hawila land, och ther finnes guld.
12 Och thes landes guld är kosteligit, och ther finnes Bedellion, och then ädle stenen Onix.
13 Then andra floden heter Gihon, then löper kring om hela Ethiopien.
14 Then tredie floden kallas Hiddekel, then löper fram för Assyrien. Den fierde floden är Phrath.
15 Och HERren Gudh tog menniskiona, och satte honom in uthi lustgården Eden, at han honom bruka och bewara skulle.
16 Och HERren Gudh böd menniskione, och sade: Tu skalt äta af allahanda trää i lustgårdenom;
17 Men af kundskapsens trä på godt och ondt skalt du icke äta: förty, på hwad dagh tu theraf äter, skalt tu döden döö.
18 Och HERren Gudh sade: Thet är icke godt, at menniskian är allena: Jagh wil giöra honom ena hielp, then sigh til honom hålla må.
19 Som nu HERren Gudh giordt hade af jordene allahanda diur på markene, och allahanda foglar under himmelen, hade han them fram för menniskiona, at han skulle see, huru han skulle nämna them: Ty, såsom menniskian allahande lefwande diur nämnde, så skulle the heta.
20 Och menniskian gaf hwart och ett fänat, och foglomen under himmelen, och diuren på markene, sina namn. Men til menniskione wardt icke funnen någon hielp, den sig til honom hålla måtte.
21 Tå lät HERren Gudh falla en tung sömn på menniskiona, och widh han sof, tog han et af hans sidoref, och upfylte kött i samma staden.
22 Och HERren Gudh bygde ena qwinno uthaf refwet, som han uthtaget hade af menniskione, och hade henne fram före honom.
23 Tå sade menniskian: Thetta är doch been af minom benom, och kött af mino kötte, hon skall heta Manna, therföre, at hon är tagen uthaf mannenom.
24 Förthenskul skal en man öfwergifwa fader och moder, och blifwa wid sina hustru, och skola warda til et kött.
25 Och the woro både nakne, menniskian och hans hustru, och the blygdes intet.
3. Capitel.[redigera]
Adams fall, uprättelse, straff.
1 Och ormen war listigare än all diur på jordene, som HERren Gudh giordt hade, och sade til qwinnona: Ja, skulle Gudh hafwa sagt, I skolen icke äta af allahanda trää i lustgårdenom?
2 Tå sade qwinnan til ormen: Wij äte af the trääs frucht, som är i lustgårdenom;
3 Men af fruchten af thet trädh, som är mitt i lustgårdenom, hafwer Gudh sagt: äter icke ther af, och kommer icke heller ther widh, at I icke döön.
4 Tå sade ormen til qwinnona: Ingalunda skolen I döden döö.
5. Förty Gudh weet, at på hwad dagh I äten theraf, skola edor ögon öpnas, och I warden såsom Gudh, wetandes hwad godt och ondt är.
6 Och qwinnan såg til, at trädh war godt at äta af, och liufligit uppå see, och at thet ett lustigt trä war, efter thet gaf förstånd; Och tog uthaf fruchtene, och åt, och gaf theslikes sinom man thet af, och han åt.
7 Tå öpnades bägges theras ögon, och the wordo warse, at the woro nakne; Och the bundo tilhopa fikonalöf, och giorde sig skiörte.
8 Och de hörde HERrans Gudz röst gångandes i lustgårdenom, tå dagen swalkades; och Adam undstack sigh, med sine hustru, för HERrans Gudz ansichte, ibland trään i lustgårdenom.
9 Och HERren Gudh kallade Adam, och sade til honom: Hwar äst tu?
10. Och han sade: Jag hörde tina röst i lustgårdenom, och fruchtade mig, ty jag är naken, therföre undstack jag migh.
11 Han sade: Ho hafwer låtit tig förstå, at tu äst naken? Hafwer tu icke ätit af thet trä, om hwilket jag tigh budit hafwer, at tu ther af icke äta skulle?
12 Tå sade Adam: Qwinnan, som tu til migh gifwit hafwer, gaf mig af trädh, så at jagh åt.
13 Tå sade HERren Gud til qwinnona: Hwi hafwer tu thet giordt? Qwinnan sade: Ormen besweek migh, så at jag åt.
14 Och HERren Gudh sade til ormen: Efter tu thetta giordt hafwer, förbannad ware tu öfwer alt thet som lijf hafwer, och öfwer all diur på markene: tu skalt gå på tin buuk, och äta jord i alla tina lifsdagar.
15 Och Jagh skal sättia fiendskap emellan thig och qwinnona, och emellan tina sädh och hennes sädh: Then samme skal söndertrampa titt hufwud, och tu skalt stinga honom i hans hääl.
16 Och til qwinnona sade han: Jagh skal få tigh mycken wedermödo, tå tu aflat hafwer. Tu skalt föda tin barn medh sweda, och tin wilje skal tinom manne vndergifwen wara, och han skal wara tin herre.
17. Och til Adam sade han: Efter du lydde dine hustrus röst, och åt af trät, om hwilket jag dig böd och sade: Du skalt icke äta deraf; förbannad ware marken för dina skull, med bekymmer skalt du nära dig på henne i alla dina lifsdagar.
18. Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skalt äta örter på markene.
19. Du skalt äta ditt bröd i dins anletes swett, til dess du warder åter til jord igen, der du af tagen äst; ty du äst jord, och til jord skalt du warda.
20. Och Adam kallade sine hustrus namn Hewa, derföre, at hon en moder är åt allom lefwandom.
21. Och HERren Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar af skinn, och klädde uppå dem.
22. Och HERren Gud sade: Si, Adam är worden såsom en af oss, och wet hwad godt och ondt är. Men nu, på det han icke uträcka skall sina hand, och taga desslikes af lifsens trä, och äta, och lefwa ewinnerliga;
23. Då lät HERren Gud honom utu lustgårdenom Eden, på det han skulle bruka jordena, der han af tagen war.
24. Och dref Adam ut: Och satte för lustgården Eden Cherubim, med et bart huggande swärd, til at förwara wägen til lifsens trä.
Capitel 4.[redigera]
Cains födsel, offer, mord, flykt, barn. Lamechs gifte
1. Och Adam kände sina hustru Heva, och hon aflade och födde Cain, och sade: Jag hafwer fått HERrans man.
2. Och hon födde framdeles Habel hans broder. Och wardt Habel en fåraherde, men Cain wardt en åkerman.
3. Och det begaf sig efter några dagar, att Cain offrade HERranom gåfwor af jordenes frukt.
4. Och Habel offrade deßlikes af förstlingene af sin får, och af deras talg: Och HERren såg täckeliga till Habel och hans offer.
5. Men till Cain och hans offer såg han icke täckeliga. Då wardt Cain swårliga wred, och hans hy förwandlades.
6. Sade HERren till Cain: Hwi äst du wred? Eller hwi förwandlas din hy?
7. Är det icke så? Om du äst from, så äst du tacknämlig; men äst du icke from, så blifwer icke synden säter eller fördold; men städ henne icke hennes wilja, utan råd öfwer henne.
8. Då talade Cain med sin broder Habel. Och det begaf sig, då de woro på markene, gaf Cain sig upp emot sin broder Habel, och slog honom ihjäl.
9. Då sade HERren till Cain: Hwar är din broder Habel? Han swarade: Jag wet det icke; skall jag taga wara på min broder?
10. Och han sade till honom: Hwad hafwer du gjort? Dins broders blods röst ropar till mig utaf jordene.
11. Och nu, förbannad ware du på jordene, som din mun öppnat hafwer, och tagit dins broders blod utu dina händer.
12. Då du brukar jordene, skall hon icke straxt gifwa dig efter sin förmågo; ostadig och flyktig skall du blifwa på jordene.
13. Och Cain sade till HERran: Min mißgerning är större, än att hon må mig förlåten warda.
14. Si, du drifwer mig i dag utaf landet, och jag måste gömma mig undan ditt ansigte, och måste ostadig och flyktig blifwa på jordene. Så warder mig gåendes, att hwilken som helst mig finner, han slår mig ihjäl.
15. Men HERren sade till honom: Nej, utan den som slår Cain ihjäl, det skall sjufaldt hämnadt warda. Och HERren satte ett tecken på Cain, att hwilken som helst honom funne, skulle icke slå honom ihjäl.
16. Och så gick Cain ifrå HERrans ansigte, och bodde i det landet Nod österut, på hinsidon Eden.
17. Och Cain sände sina hustru, och hon aflade och födde Hanoch, och han byggde en stad, hwilken han nämnde efter sins sons namn, Hanoch.
18. Men Hanoch födde Irad: Irad födde Mahujael: Mahujael födde Methusael: Methusael födde Lamech.
19. Men Lamech tog sig twå hustrur; den ena het Ada, den andra Zilla.
20. Och Ada födde Jabal; af honom kommo de som bodde under tjäll, och hade boskap.
21. Och hans broder het Jubal; af honom kommo de som brukade harpor och pipor.
22. Födde och deßlikes Zilla, nämliga Tubalkain, som war en mästare i allahanda koppars och jerns werf; och Tubalkains syster war Naema.
23. Och Lamech sade till sina hustrur, Ada och Zilla: I Lamechs hustrur, hörer mina röst, och märker hwad jag säger: Jag hafwer dräpit en man mig till sår, och en yngling mig till blånad.
24. Cain skall warda hämnad sjufaldt, men Lamech sju och sjutiofaldt.
25. Adam kände åter sina hustru, och hon födde en son, och kallade honom Seth, sägandes: Gud hafwer satt mig en annor säd för Habel, som Cain ihjälslog.
26. Wardt också Seth född en son, den han kallade Enos. Och på den samma tiden begynte man predika om HERrans Namn.
Capitel 5.[redigera]
De tio fäder. Noahs barn.
1. Detta är boken af menniskones slägt, på den tiden, då Gud skapte menniskona, och gjorde henne efter Guds liknelse.
2. Till man och qwinno skapade han dem, och wälsignade dem, och kallade deras namn Menniska, på den tiden de wordo skapade.
3. Och Adam war hundrade och tretio år gammal, och han födde en son, som hans beläte lik war, och kallade honom Seth;
4. Och wordo hans dagar, sedan han födt Seth, åttahundrade år, och han födde söner och döttrar;
5. Och wardt tiden på allan hans ålder niohundrade och tretio år, och blef död.
6. Seth war hundrade och fem år gammal, och födde Enos;
7. Och lefde derefter åttahundrade och sju år, och födde söner och döttrar;
8. Och wardt tiden på allan hans ålder niohundrade och tolf år, och blef död.
9. Enos war niotio år gammal, och födde Kenan;
10. Och lefde derefter åttahundrade och femton år, och födde söner och döttrar;
11. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och fem år, och blef död.
12. Kenan war sjutio år gammal, och födde Mahalaleel;
13. Och lefde derefter åttahundrade och fyratio år, och födde söner och döttrar;
14. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och tio år, och blef död.
15. Mahalaleel war sextio och fem år gammal, och födde Jared;
16. Och lefde sedan åttahundrade och tretio år, och födde söner och döttrar;
17. Så att hans hela ålder wardt åttahundrade fem och niotio år, och blef död.
18. Jared war hundrade tu och sextio år gammal, och födde Henoch.
19. Och lefde derefter åttahundrade år, och födde söner och döttrar;
20. Så att hans hela ålder wardt niohundrade sextio och tu år, och blef död.
21. Henoch war sextiofem år gammal, och födde Methusalah;
22. Och förde ett gudeligit lefwerne i trehundrade år derefter, och födde söner och döttrar;
23. Så att hans hela ålder wardt trehundrade sextio och fem år.
24. Och efter han förde ett gudeligit lefwerne, tog Gud honom bort, och han wardt sedan intet sedder.
25. Methusalah war hunrade åttatio och sju år gammal, och födde Lamech;
26. Och lefde derefter i sjuhundrade åttatio och tu år, och födde söner och döttrar;
27. Så att hans hela ålder wardt niohundrade sextio och nio år, och blef död.
28. Lamech war hundrade åttatio och tu år gammal, och födde en son;
29. Och kallade honom Noah, och sade: Denne här warder oß tröstades i wåra mödo och arbeta på jordene, den HERren förbannat hafwer.
30. Derefter lefde han femhundrade niotio och fem år, och födde söner och döttrar.
31. Så att hans hela ålder wardt sjuhundrade sjutio och sju år, och blef död.
32. Noah war femhundrade år gammal, och födde Sem, Ham och Japhet.
Capitel 6.[redigera]
Werlden syndar. Floden hotas. Arken byggd.
1. Då menniskorna begynte förökas på jordene, och födde sig döttrar;
2. Då sågo Guds söner menniskornas döttrar, att de woro dägeliga, och togo till hustrur, hwilka de helst wille.
3. Då sade HERren: Menniskorna wilja icke mer låta min Anda straffa sig; ty de äro fött. Jag will ännu gifwe dem hundrade och tjugu års dag.
4. På den tiden woro och tyranner på jordene; förty, sedan Guds söner ingingo till menniskors döttrar, och de födde barn, wordo deraf wäldige och fast beryktade män i wrldene.
5. Men då HERren såg, att menniskones ondska war stor på jordene, och all hennes hjertas uppsåt och tanke war alltid benägen till det ondt war;
6. Då ångrade HERranom att han hade gjort menniskona på jordene, och det bekymrade honom i hans hjerta.
7. Och HERren sade: Menniskona som jag skapade, skall jag förgöra utaf jordene, ifrå mennisko allt intill fänaden, och intill maskar, och intill foglarna under himmelen; förty det ångrar mig, att jag dem gjort hafwer.
8. Men Noah fann nåde för HERranom.
9. Detta är Noahs slägt: Noah war en from man och fullkomlig, och förde ett gudeligit lefwerne i sin tid;
10. Och födde tre söner, Sem, Ham och Japhet.
11. Men jorden war förderfwad för Guds åsyn, och full med orätt.
12. Då såg Gud på jordena, och si, hon war förderfwad; ty allt fött hade förderfwat sin wäg på jordene.
13. Då sade Gud till Noah: Allt fötts ändalykt är kommen för mig; ty jorden är full med orätt af dem, och si, jag will förderfwa dem med jordene.
14. Gör dig en ark utaf furoträ, och gör kamrar derinne, och becka honom utan och innan.
15. Och gör honom alltså: Trehundrade alnar skall wara längden, femtio alnar bredden, och tretio alnar höjden.
16. Ett fenster skall du göra der ofwanuppå, en aln stort. Dörrena skall du sätta midt på sidone. Och skall han hafwa tre bottnar, en nederst, den andra midt uti, den tredje öfwerst.
17. Ty si, jag skall låta komma en wattuflod öfwer jordena, till att förderfwa allt fött, der en lefwande ande uti är under himmelen, och allt det på jordene är skall förgås.
18. Men med dig will jag göra ett förbund, och du skall gå in i arken med dina söner, med dine hustru, och med dine söners hustrur.
19. Och du skall låta komma in i arken allahanda djur af allt fött, ju ett par mankön och qwinnkön, att de måga blifwa lefwande när dig;
20. Af foglarna efter deras slag, af fänadenom efter sitt slag, och af allahanda krälande djur på jordene efter deras slag. Af allo deßo skall ju ett par ingå till dig, på det att de skola blifwa lefwande.
21. Och du skall till dig taga allahanda mat, som man tärer, och skall samla honom till dig, att han warder dig och dem till födo.
22. Och Noah gjorde allt det Gud böd honom.
Capitel 7.[redigera]
Floden kommer. Noach frälst.
1. Och HERren sade till Noah: Gack in uti arken, du och ditt hela hus; ty dig hafwer jag sett rättfärdigan för mig i denna tid.
2. Af allahanda ren fänad tag till dig, ju sju och sju, mankön och qwinnkön; men af orenom fänad, ju ett par, mankön och qwinnkön.
3. Sammalunda af foglarna under himmelen, ju sju och sju, mankön och qwinnkön, på det att säd må blifwa lefwandes på hela jordene.
4. Ty ännu efter sju dagar skall jag låta regna på jordena, fyratio dagar och fyratio nätter, och förgöra utaf jordene allt det som warelse hafwer, det jag gjort hafwer.
5. Och Noah gjorde allt det HERren böd honom.
6. Och han war sexhundrade år gammal, då flodens watten flödade på jordena.
7. Och han gick in i arken med sina söner, sine hustru, och sina söners husturr, för flodens wattens skull.
8. Af den rena fänaden, och af den orena, af foglar, och af allt det som kräler på jordene,
9. Gingo till honom in i arken, parom, ju mankön och qwinnkön, såsom Gud honom budit hade.
10. Och då de sju dagar framlidne woro, kom flodens watten uppå jordena.
11. Uti de sjettehundrade årena i Noahs ålder, på sjuttonde dagenom i den andra månadenom, det är den dage då uppbruto alla stora djupens fällor, och himmelens fenster öppnade sig.
12. Och ett regn kom på jordena i fyratio dagar och fyratio nätter.
13. Rätt på samma dagen gick Noah in i arken, med Sem, Ham och Japhet sina söner, och med de sina hustru, och med tre sina söners hustrur.
14. Dertill allahanda djur efter sitt slag, allahanda fänad efter sitt slag, och allt det på jordene kräler efter sitt slag, allt det flyga kunde, och allt det wingar hade;
15. Det gick allt till Noah in uti arken, parom af allt fött, der en lefwande ande uti war.
16. Och det war mankön och qwinnkön, utaf allahanda fött, och gingo derin, såsom Gud honom budit hade.
17. Då kom floden fyratio dagar på jordena, och wattnet wäxte, och lyfte arken upp, och förde honom högt öfwer jordena.
18. Så fick då wattnet öfwermagt, och wäxte swårliga på jordena, så att arken dref på wattnet.
19. Och wattnet fick öfwerhand, och wäxte så swåra på jordena, att all hög berg under hela himmelen wordo öfwertäckte.
20. Femton alnar högt gick wattnet öfwer bergen, som öfwertäckt wordo.
21. Då görgicks allt fött, som på jordena kräler, foglar, fänad, wilddjur, och allt det som sig rörer på jordena, och alla menniskor.
22. Allt det som en lefwande anda hade på thy torra, det blef dödt.
23. Så wardt då förgjordt allt det på jordene war, ifrå menniskone allt intill fänaden, intill krälande djur, och intill foglarna under himmelen, allt wardt förgjordt utaf jordene. Allena Noah blef behållen, och hwad med honom war i arkenom.
24. Och wattnet stod på jordene hundrade och femtio dagar.
Capitel 8.[redigera]
Flodens ände. Noahs offer. Guds löfte.
1. Då tänkte Gud på Noah och på all djur, och på all fänad, som med honom i arkenom war, och lät komma wäder på jordena, och wattnet minskades.
2. Och djupens fällor förstoppades, så och himmelens fenster, och regnet af himmelen wardt stilladt.
3. Och wattnet förlopp utaf jordene mer och mer, och wardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.
4. På sjuttonede dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på de berg Ararat.
5. Men wattnet förlopp framgent af, och wardt ju mindre, allt intill tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det öfwerta på bergen.
6. Efter fyratio dagar lät Noah fenstret upp på arkenom, som han gjordt hade;
7. Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, tilldeß att wattnet aftorkades af jordene.
8. Sedan lät han ena dufwo utflyga ifrå sig, på det han skulle försöka om wattnet på jordene war förfallet.
9. Då dufwan fann icke hwar hon kunde hwila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken; ty wannet war ännu på hela jordene. Så räckte han handena ut, och tog henne till sig in i arken.
10. Och bidde ännu andra sju dagar och lät än en tid flyga ut dufwona af arkenom.
11. Hon kom till honom emot aftonen, och si, hön förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att wattnet war förfallet på jordene.
12. Men han töfwade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufwo flyga ut, hwilken intet igenkom till honom.
13. På första och sjettehundradena årena af Noahs ålder, på första dagenom i första månadenom, förtorkades wattnet på jordene. Då lät Noah taket upp på arkenom, och såg, att jorden war torr.
14. Så wardt då jorden allstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i den andra månadenom.
15. Då talade Gud till Noah och sade:
16. Gack utur arkenom, du och din hustru, sine söner och dina söners hustrur med dig.
17. Allahanda djur, som när dig äro, utaf hwarjo och eno fött, både i foglar och fänad och det som på jordene kräler, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och warer frukstamme, och föröker eder på jordene.
18. Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur.
19. Ertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och allt det som på jordene kräler, det gick utur arkenom, och hwart och ett till sitt slag.
20. Och Noah byggde HERranom ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.
21. Och HERren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull; förty menniskones hjertas uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefwandes är, såsom jag gjort hafwer.
22. Så länge jorden står, skall icke återwända sående och uppskärande, köld och hette, sommar och winter, dag och natt.
Capitel 9.[redigera]
Blods förbud. Bågans tecken. Noahs win. Canaans förbannelse.
1. Och Gud wälsignade Noah och hans söner, och sade: Warer fruktsamme, och förökens, och uppfyller jordena.
2. Stor fruktan och rädsla ware öfwer all djur på jordene, öfwer alla foglar under himmelen, och öfwer allt det som kräler på jordene, och alla fiskar i hafwet ware gifne i edra hand.
3. Allt det som röres och lefwer, det ware eder till mat; såsom gröna örter hafwer jag allt det gifwit eder.
4. Allena äter icke kött, det ännu lefwer i sinom blod.
5. Förty jag will ock hämnas öfwer edars kropps blod, och will hämnat uppå all djur, och will hämnas menniskones lif på hwarjo och ena människo, eho hon är.
6. Den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af menniskom utgjutet warda; förty Gud hafwer gjort menniskona efter sitt beläte.
7. Warer fruktsamme, och förökens, och förkofver eder på jordene, att I uppfyllen henne.
8. Yttermera sade Gud till Noah, och hans söner med honom:
9. Si, jag gör med eder ett förbund, och med edra säd efter eder;
10. Och med allom lefwandom djuren, som med eder äro, i foglar, i fänad, och i allom djurom, som på jordene när eder äro; af allt det som utur arfenom gånget är, ehwad djur det ärpå jordene;
11. Och will göra mitt förbund med eder i så måtto, att härefter skall nu icke mer allt fött förderwadt warda med flodens watten, och ifall härefter ingen mer flod kommma, den jordena förderfwa skall.
12. Och Gud sade: Detta är tecknet till mitt förbund, som jag gjort hafwer emellan mig och eder, och all lefwande djur med eder, härefter till ewig tid.
13. Min båga hafwer jag satt i skynom, den skall wara tecknet till mitt förbund emellan mig och jordena.
14. Och när så sker, att jag förer skyn öfwer jordena, så skall man se min båga i skynom;
15. Och så skall jag tänka på mitt förbund emellan mig och eder, och alla lefwande djur i hwart och ett fött, att icke mer skall komma flod härefter, den allt fött förderfwa skall.
16. Derföre skall min båge wara i skynom, att jag skall se uppå honom, och tänka uppå det ewiga förbund emellan Gud och all lefwande djur i hwarjo och eno kötte, som på jordene är.
17. Det samma sade ock Gud till Noah; Detta skall wara tecknet till det förbund som jag gjort hafwer emellan mig och allt kött på jordene.
18. Noahs söner, som utur arkenom gingo, äro deße: Sem, Ham, Japhet. Men Ham är fadren till Canaan.
19. Deßa tre äro Noahs soner, af hwilkom all land besatt wordo.
20. Och Noah begynte till och wardt en åkerman, och platnade en wingård.
21. Och då han drack af winet, wardt han drucken, och låg oskyld uti sine hyddo.
22. Då nu Ham, Canaans fader, såg sins faders blygd, sade han det bådom sinom brödrom, som ute woro.
23. Då togo Sem och Japhet ett kläde, och lade på begges deras skuldror, och gingo baklänges till, och öfwertäckte deras faders blygd; och deras ansikte war frånwändt, så att de deras faders blygd icke såge.
24. Som nu Noah uppwaknade af sino wine, och fick weta hwad hans yngste son honom gjort hade, sade han:
25. Förbannad ware Canaan, och ware en träl under alla trälar ibland hans bröder;
26. Och sade yttermera; Lofwad ware HERren Sems Gud, och Canaan ware hans träl.
27. Gud förwidge Japhet, och låte honom bo i Sems hyddor, och Canaan ware hans träl.
28. Och Noah lefde efter flodena trehundrade och femtio år;
29. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och femtio år, och blef död.
Capitel 10.[redigera]
Jorden delad till Japhets, Hams, Sems barn.
1. Detta är Noahs söners slägt: Sem, Ham, Japhet; och de födde barn efter flodena.
2. Japhets barn äro deße: Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tubal, Mesech och Thiras.
3. Men Gomers barn äro deße: Ascenas, Riphat och Thogarma.
4. Javans barn äro deße: Elisa, Tharsis, Chitthim och Dodanim.
5. Utaf deßom äro utspridde Hedningarnas öar i deras landom, hwar efter sitt mål, slägte och folk.
6. Hans barn äro deße: Chus, Mizraim, Phut och Canaan.
7. Chus barn äro deße: Seba, Havila, Sabtha, Raema och Sabthecha. Raemas barn äro deße: Scheba och Dedan.
8. Men Chus födde Nimrod; han begynte en wäldig herre wara på jordene;
9. Och war en wäldig jägare för HERranom. Deraf är det ordspråket: Det är en wäldig jägare för HERranom, såsom Nimrod.
10. Och hans rikes begynnelse war Babel, Erech, Acad och Calne uti Sinears land.
11. Utaf det landet är sedan kommen Aßur, och han byggde Nineve och Rehoboth och Calah;
12. Och dertill Resen, emellan Nineve och Calah; Detta är en stor stad.
13. Mizraim födde Ludim, Anamin, Lehabim, Naphtuhim.
14. Patrusim och Castuhim; af hwilkom utkomne äro de Philistim och Caphtorim.
15. Men Canaan födde Zidon, sin första son, och Heth,
16. Jebusi, Emori, Girgasi,
17. Hivi, Archi, Sini,
18 Arwadi, Semari och Hamathi. Af dem äro utsrpidde de Cananeers slägter.
19. Och deras gränsor woro ifrå Zidon genom Gerar, allt intill Gaza, tilldeß man kommer intill Sodoma, Gomorra, Adama, Zehoim, och intill Lasa.
20. Deße äro nu Hams barn i deras slägter, tungomålom, landom och folkom.
21. Men Sem, Japhets broder, den äldste, födde ock barn, hwilken en fader är till Ebers barn.
22. Och deße äro hans barn: Elam, Assur, Arphachsad, Lud och Aram.
23. Arams barn äro deße: Uz, Hul, Gether och Mas.
24. Arphachad födde Salah. Salah födde Eber.
25. Eber födde twå söner, en het Peleg, derföre, att i hans tid wardt merlden delad; hans broder het Jaketan.
26. Och Jaketan födde Almodad, Saleph, Hazarmaveth, Jarah,
27. Hadoram, Usal, Dikela,
28. Obal, Abimael, Seba,
29. Ophir, Havila och Jobab, alle deße äro Jaketans söner.
30. Och deras boning war ifrå Mesa, intill man kommer till Sephar på berget österut.
31. Deße äro Sems barn, uti deras slägter, tungomålom, landom och folkom.
32. Detta är Noahs barns afföda, uti deras slägter och folkom; af hwilkom utspridt är folket på jordene efter floden.
Capitel 11.[redigera]
Babels torn. Sems slägt.
1. Och all werlden hade enahanda tungo och mål.
2. Då de nu drogo österut, funno de en plan uti Sinears land, och bodde der;
3. Och sade till hwarannan: Kommer, låter oß slå tegel och bränna; och togo tegel för sten, och ler för kalk.
4. Och sade: Kommer, låter oß bygga en stad och ett torn, hwilkets höjd skall räcka upp i himmelen, att wi måge göra oß ett namn; förty wi warde tilläfwentyrs spridde ut i alla land.
5. Då steg HERren neder, att han skulle se staden och tornet, som menniskones barn byggde.
6. Och HERren sade: Si, det är enahanda folk, och enahanda mål ibland dem alla, och hafwa detta begynt att göra; de warda icke aflåtande af allt det de hafwa sig företagit att göra.
7. Kommer, låter oß stiga neder och förbistra der deras tungomål, så att ingen skall förstå den andras mål.
8. Och så skingrade HERren dem dädan i all land, så att de återwände bygga staden.
9. Derföre kallades hans namn Babel, ty att HERren der förbistrade all lands tungomål, och HERren spridde dem dädan ut i all land.
10. Detta är Sems slägt: Sem war hundrade år gammal och födde Arphachsad, tu år efter floden;
11. Och lefde derefter i femhundrade år och födde söner och döttrar;
12. Arphachsad war fem och tretio år gammal, och födde Salah;
13. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.
14. Salah war trettio år gammal, och födde Eber;
15. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.
16. Eber war trettio och fyra år gammal, och födde Peleg;
17. Och lefde derefter fyrahunrade och tretio år, och födde söner och döttrar.
18. Peleg war tretio år gammal, och födde Regu.
19. Och lefde derefter i tuhundrade och nio år, och födde söner och döttrar.
20. Regu war tu och trettio år gammal, och födde Serug.
21. Och lefde derefter tuhundrade och sju år, och födde söner och döttrar.
22. Serug war tretio år gammal, och födde Nahor.
23. Och lefde derefter tuhundrade år, och födde söner och döttrar.
24. Nahor war nio och tjugu år gammal och födde Tharah.
25. Och lefde derefter hundrade och nittion år, och födde söner och döttrar.
26. Tharah war sjutio år gammal, och födde Abram, Nahor och Haran.
27. Deße äro Tharahs slägter: Tharah födde Abram, Nahor och Haran. Haran födde Lot.
28. Och dödde Haran när sinom fader Tharah, uti hans faders land i Ur i Chaldeen.
29. Då togo Abram och Nahor sig hustrur: Abrams hustru het Sarai, och Nahors hustru Milca, Harans dotter, den fader war åt Milca och åt Jisca.
30. Men Sarai war ofruktsam och hade inga barn.
31. Så tog Tharah sin son Abram, och Lot, sins sons Harans son, och sina sonahustru Sarai, sins sons Abrams hustru, och förde dem ifrån Ur utu Chaldeen, på det du skulle fara i Canaans land; och de kommo till Haran, och bodde der.
32. Och Tharah wardt tuhundrade och fem år gammal, och blef död i Haran.
Capitel 12.[redigera]
Abrahs kallelse, löfte, resa, nöd, list, snubbor.
1. Och HERren talade till Abram: Gack utu ditt fädernesland, och ifrå dine slägt, och ifrå dins faders huse, uti ett land, som jag dig wisa vill;
2. Och jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall wälsigna dig, och göra dig ett stort namn, och du skall wara en wälsignelse.
3. Jag skall wälsigna dem som dig wälsigna, och förbanna dem som dig förbanna; och i dig skola wälsignade warda alla slägter på jordene.
4. Då for Abram ut, såsom HERren honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram war sjutio och fem år gammal, då han for utaf Haran.
5. Så tog Abram sina hustru Sarai och Lot sin broderson, med alla deras håfwor, som de förwärfwat hade, och de själar, som de födt hade i Haran, och foro ut till att resa in i Canaans land.
6. Och som de komme woro in i landet, drog han derigenom allt intill det rummet Sichem, och intill den lunden More. På den tiden bodde de Cananeer der i landet.
7. Då syntes HERren Abram och sade: Dine säd skall jag gifwa detta land. Och han byggde dersammastädes ett altare HERranom, som honom synts hade.
8. Sedan drog han bätter fram dädan till ett berg, som låg österut ifrå BethEl, och slog der sitt tjäll upp, så att han hade BethEl westerut, och Aj österut, och byggde der HERranom ett altare, och predikade om HERrans Namn.
9. Och for Abram dädan fram bätter, och drog söderut.
10. Då wardt en hård tid der i landet, derföre drog Abram neder uti Egypten, att han der en främling blifwa måtte; förty tiden war ganska hård i landena.
11. Och då han kom hardt in mot Egypten, talade han till sina hustru Sarai: Si, jag wet, att du äst en dägelig qwinna under ansigtet.
12. Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru; och slå mig ihjäl, och behålla dig.
13. Kära, säg fördenskull, att du äst min syster, att mig måtte ske godt för dina skull, och att min själ må lefwa för dina skull.
14. Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qwinnona, att hon war ganska dägelig.
15. Och Pharaos öfwerstar sågo henne, och prisade henne för honom. Då wardt hon tagen in uti Pharaos hus.
16. Och Abram wederfors godt för hennes skull. Och ha hade får, fä, åsnar, tjenare och tjenarionnor, åsninnor och camelar.
17. Men HERren plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för Sarais, Abrams hustrus, skull.
18. Då kallade Pharao Abram till sig, och sade till honom: Hwi hafwer du sådant gjort mig? Hwi sade du mig icke, att hon war din hustru?
19. Hwi sade du, att det war din syster? Fördenskull wille jag taga mig henne till hustru. Och si, nu hafwer du här dina hustru; tag henne och gack.
20. Och han befallde sina män om honom, att de skulle fordra honom och hans hustru, och allt det han hade.
Capitel 13.[redigera]
Abram, Lot skilde. Guds löfte.
1. Så for då Abram upp utur Egypten med sine hustru, och med allt det han hade, och Lot och med honom, söderut.
2. Och Abram war ganska rik på boskap, silfwer och guld.
3. Och han for bätter fram ifrå sunnan allt intill BethEl, till det rummet, der han sitt tjäll tillförene haft hade, emellan BethEl och Aj;
4. Rätt på samma rum, der han tillförene hade byggt altaret. Och der predikade han HERrans Namn.
5. Men Lot, som med Abram for, hade också får, och fä, och tjäll.
6. Och landet kunde icke fördragat, att de bodde tillhopa; förty deras håfwor woro stora, och kunde icke bo med hwarannan.
7. Och war ju altid träta emellan herdarna öfwer Abrams boskap och herdarna öfwer Lots boskap. Och bodde deßlikes i den tiden de Cananeer och Phereseer der i landena.
8. Då sade Abram till Lot: Käre, låtom icke wara träta emellan mig och dig, och emellan mina och dina herdar; ty wi äre bröder.
9. Står icke allt landet dig öppet? Käre, skilj dig ifrå mig. Will du till wenstra handena, så will jag till den högra; eller will du till den högra, så will jag till den wenstra.
10. Då hof Lot sin ögon upp, och besåg den hela ängden wid Jordan. Förty förra än HERren förderfwade Sodom och Gomorra, war hon watturik, allt intill man kommer till Zoar, såsom en HERrans lustgård, lika som Egypti land.
11. Så utwalde sig Lot den hela ängden wid Jordan, och drog österut. Och så skiljdes den ene broderen ifrå den andra;
12. Att Abram bodde i Canaans land, och Lot i samma ängdens städer, och slog sitt tjäll upp in mot Sodom.
13. Men det folk i Sodom war ondt, och syndade swårliga mot HERran.
14. Då nu Lot hade skiljt sig ifrån Abram, sade HERren (till Abram): Häf upp din ögon, och se ifrå det rummet, der du nu bor, norrut, söderut, österut och westerut;
15. Förty allt detta landet, som du ser, will jag gifwa dig och dine säd till ewig tid;
16. Och will göra dina säd såsom stoftet på jordene. Kan en menniska räkna stoftet på jordene, så må hon och räkna dina säd.
17. Derföre upp, och drag genom landet, twärs och ändalånga; förty dig will jag gifwa det.
18. Så tog Abram sitt tjäll upp, och kom och bodde wid den lunden Mamre, hwilken i Hebron är, och byggde dersammastäds HERranom ett altare.
Capitel 14.[redigera]
Lot fången, frälst. Melchisedech wäsignar Abram.
1. Och det begaf sig i Amraphels tid, Konungens af Sinear, Ariochs, Konungens i Ellasar, KedorLaomers, Konungens i Elam, och Thideals, Hedningarnas Konungs,
2. Att de örligade med Bera, Konungenom i Sodom, och med Birsa, Konungenom i Gomorra, och med Sineab, Konungenom i Adama, och med Semeber, Konungenom i Zeboim, och med Konungenom i Bela, det är Zoar.
3. Deße kommo alle tilsammans i den dalenom Siddim, der nu är salthafwet.
4. Förty de hade warit i tolf år under Konung KedorLaomer, och uti de trettonde årena woro de honom affallne.
5. Derföre kom KedorLaomer och de Konungar, som med honom woro, uti de fjortonde årena, och slogo de Refar i AstarothKarnaim, och de Sufim i Ham, och de Emim på den planenom Kiriathaim.
6. Och de Horeer på deras berg Seir, intill den planen Pharan, som skjuter in på öknena.
7. Sedan wände de om, och kommo till den brunnen Mispat, det är Kades, och slogo hela de Amalekiters land, dertill de Amoreer, som i Hazezon Thamar bodde.
8. Då drogo ut Konungen i Sodom, Konungen i Gomorra, Konungen i Adama, Konungen i Zeboim och Konungen af Bela, det Zoar heter, och rustade sig till att strida, i den dalenom Siddim,
9. Med KedorLaomer, Konungenom i Elam, och med Thideal, Hedningarnas Konung, och med Amraphel, Konungenom i Sinear, och med Arioch, Konungenom i Ellasar; fyra Konungar emot fem.
10. Och den dalen Siddim hade många lergropar. Men Konungen i Sodom och Gomorra wordo der slagne på flyktena och nederlagde, och de som öfwerblefwo flydde upp på berget.
11. Så togo de alla ägodelar i Sodom och Gomorra, och alla fetalia, och drogo sina färde;
12. Och togo deßlikes med sig Lot, Abrams broders son, och hans ägodelar, ty han bodde i Sodom, och drogo sin wäg.
13. Då kom en, som undsluppen war, och sade det för Abram, den en utländning war, och bodde i den lundenom Mamre, dens Amoreens hwilken Escols och Aners broder war: Deße woro i förbund med Abram.
14. Som nu Abram hörde, att hans broder war fången, wäpnade han sina egna hemfödda tjenare, trehundrade och aderton, och drog efter dem allt intill Dan;
15. Delade sig, och föll till dem med sina tjenare om nattena, och slog dem, och fullföljde dem allt intill Hoba, som ligger på wenstra handen wid den staden Damasco,
16. Och tog alla ägodelar igen, och dertill Lot sin broder och hans ägodelar, och qwinnorna, och folket.
17. Då han nu igenkom, och hade afslagit KedorLaomer, och de Konungar med honom, gick Konungen i Sodom emot honom på den planenom, som het Konungsdalen.
18. Men Melchisedech, Konung i Salem, bar fram bröd och win: Och han war den högstes Guds Prest;
19. Och wäsignade honom, och sade: Wälsignad ware du Abram dem högsta Gudi, den himmel och jord tillhörer.
20. Och lofwad ware Gud den högste, som dina fiendar beslutit hafwer i dine hand. Och honom gaf Abram tionde af alla byte.
21. Då sade Konungen af Sodom till Abram: Gif mig folket, och ägodelarne behåll för dig.
22. Men Abram sade till Konungen af Sodom: Jag upphäfwer mina händer till HERran den högsta Gud, som himmel och jord tillhörer.
23. Att jag af allo det ditt är, icke en tråd eller en skorem taga will, att du icke skall säga: Jag hafwer riktat Abram;
24. Undantagno det de unga karlar förtärt hafwa, och de män, som med mig drogo, Aner, Esco och Mamre, dem låt taga deras del.
Capitel 15.[redigera]
Abrams tro, löfte, träldom, lön.
1. Sedan detta så skedt war, begaf sig, att HERrans ord i en syn kom till Abram, sägandes: Frukta dig intet, Abram, jag är ditt beskärm och din gamla stora lön.
2. Hwad will du mig gifwa? Jag går barnlös, och min redeswen, denne Eleasar af Damasco, hafwer en son.
3. Och Abram sade ytterligare: Men mig hafwer du ingen säd gifwit. Och si, mins tjenares son skall wara min arfwinge.
4. Och si, HERrans ord kom till honom, sägandes: Han skall icke wara din arfwinge, utan den som utaf ditt lif komma skall, han skall wara din arfwinge.
5. Och han hade honom ut, och sade: Se upp till himmelen, och räkna stjernorna, om du kan räkna dem; och sade till honom: Så skall din säd wara.
6. Abram trodde HERranom, och han räknade honom det till rättfärdighet.
7. Och han sade till honom: Jag är HERren, som dig utfört hafwer ifrån Ur uti Chaldeen, att jag dig detta land gifwa skall till besittning.
8. Abram sade: HErre, HERre, hwaruppå skall jag märk, att jag skall besitta det?
9. Och han sade till honom: Tag mig ena treåra ko, och ena treåra get, och en treåra wädur, och ena turturdufwa, och ena unga dufwo.
10. Och han tog allt detta, och delade det midt i tu ifrå hwartannat, och lade hwar delen twärtemot den andra; men foglarna delade han intet.
11. Och foglarna kommo neder på kropparna, och Abram dref bort dem.
12. Då solen nedergången war, föll en swår sömn på Abram och si, en förskräckelse och ett stort mörker kom öfwer honom.
13. Då sade han till Abram: Detta skall du weta, att din säd skall warda främmande uti ett land, det dem icke tillhörer, och man skall der göra dem till trälar och fara illa med dem i fyrahundrade år.
14. Men öfwer det folk, som de tjeande warda, skall jag domare wara: Sedan skola de draga ut med stora håfwor.
15. Och du skall fara till dina fäder med frid, och i en god ålder begrafwen warda.
16. Men de skola i fjerde mans ålder kommma hit igen, förty de Amoreers ondska är icke ännu all fullkomnad.
17. Då nu solen war nedgången, och mörker wordet, si, då rök en ugn, och en eld for emellan stycken.
18. På den dagen gjorde HERren ett förbund med Abram, och sade: Dine säd skall jag gifwa detta landet, ifrå den älfwene i Egypten, allt intill den stora älfwen Phrat:
19. De Keneer, de Keniseer, de Kadmoneer,
20. De Hetheer, de Phareseer, de Reser,
21. De Amoreer, de Cananeer, de Girgaseer, de Jebuseer.
Capitel 16.[redigera]
Hagar flyr. Ismael födes.
1. Sarai, Abrams hustru, födde honom intet; men hon hade ena Egyptiska tjensteqwinno, som het Hagar;
2. Och sade till Abram: Si HERren hafwer igenlyckt mig, att jag icke kan få barn: Käre, lägg dig när mina tjensteqwinno, att jag dock tilläfwentyrs måtte uppbyggd warda af henne. Abram hörde Sarais röst.
3. Och Sarai, Abrams hustru, tog sina Egyptiska tjensteqwinno Hagar, och gaf henne Abram sinom man till hustru, sedan de hade bott i tio år i Canaans lande.
4. Och han lade sig när Hagar, och hon wardt hafwandes: Då hon nå såg, att hon war hafwandes, föraktade hon sina fru.
5. Då sade Sarai till Abram: Du gör orätt emot mig: Jag hafwer lagt mina tjensteqwinno när dig; nu, efter hon ser att hon är hafwandes worden, måste jag ringa aktad warda för henne: HERren döme emellan mig och dig.
6. Men Abram sade till Sarai: Si, din tjensteqwinna är under ditt wåld, gör med henne som dig täckes. Då nu Sarai wille späka henne, flydde hon ifrå henne.
7. Men HERrans Ängel fann henne wid en wattubrunn i öknene, nämliga wid den brunnen, som är på den wägen till Sur;
8. Och sade till henne: Hagar, Sarais tjensteqwinna, hwadan kommer du? Eller hwart will du? Hon sade: Jag hafwer flytt ifrå mine fru Sarai.
9. Och HERrans Ängel sade till henne: Wänd om till dina fru igen, och ödmjuka dig under hennes hand.
10. Och HERrans Ängel sade till henne: Jag skall få föröka dina säd, att för stor myckenhet skall hon icke kunna räknas.
11. Yttermera sade HERrans Ängel till henne: Si, du äst hafwandes worden, och skall föda en son; hans namn skall du kalla Ismael, derföre, att HERren hafwer sett dina wedermödo.
12. Han skall wara en grym man; hans hand emot hwar man, och hwars mans hand emot honom; och han skall bo emot alla dina bröder.
13. Och hon kallade HERrans Namn, som talade med henne: Du Gud ser mig; ty hon sade: Wißerliga hafwer jag här sett ryggen på honom, som mig ser.
14. Derföre kallade hon brunnen en brunn dens lefwandes, som mig ser; hwilken är emellan Kades och Bared.
15. Och Hagar födde Abram en son, och Abram kallade den sonen, som Hagar födde honom, Ismael.
16. Och Abram war sex och åttio år gammal, då Hagar födde honom Ismael.
Capitel 17.[redigera]
Abrams omskärelse, säd.
1. Då nu Abram nio och niotio år gammal war, syntes honom HERren, och sade till honom: Jag är Gud allsmägtig; wandra för mig och war fullkomlig.
2. Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall föröka dig swårliga.
3. Och Abram föll på sitt ansigte: Och Gud talade yttermera med honom och sade:
4. Si, jag äret, och hafwer mitt förbund med dig, och du skall warda en fader för mycket folk.
5. Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall wara ditt namn; ty jag hafwer gjort dig till en fader för mycket folk;
6. Och skall göra dig ganska mycket fruktsamman, och skall göra folk af dig; skola och Konungar komma af dig.
7. Och jag will göra mitt förbund emellan mig och dig, och dina säd efter dig, i deras afkommandom, att det skall wara ett ewigt förbund, så att jag skall wara din Gud, och dine säds efter dig;
8. Och skall gifwa dig och dine säd efter dig, det land der du en främling uti äst, nämliga det hela landet Canaan, till ewig besittning; och skall wara deras Gud.
9. Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du och din säd efter dig, i deras afkommandom.
10. Och detta är förbundet, som I hålla skolen, emellan mig och dig, och dina säd efter dig: Allt det mankön ibland eder är skall omskäras.
11. Men I skolen omskära edars kötts förhud. Det samma skall wara ett tecken till förbundet emellan mig och eder.
12. Hwart och ett piltabarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommander. Sammalunda hwar och en tjenare, hemma födder eller köpter, eller eljest främmande, och icke af edro säd är.
13. Och så skall mitt förbund wara på edro kötte, till ett ewigt förbund.
14. Och hwar något piltabarn icke warder omskoret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas utu hans folk, derföre, att han mitt förbund icke hållit hafwer.
15. Och Gud sade åter till Abraham: Dina hustru Sarai skall du icke mer kalla Sarai, utann Sara skall wara hennes namn.
16. Ty jag skall wälsigna henne, och af henne skall jag gifwa dig en son, hwilken jag skall wälsigna, och folk skola warda af honom, och Konungar öfwer mycket folk.
17. Då föll Abraham på sitt ansigte, och log, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son, och Sara, som niotio år gammal är, skulle föda?
18. Och Abraham sade till Gud: Ack! att dock Ismael måtte få lefwa för dig.
19. Då sade Gud: Ja, Sara din hustru skall föda dig en son, hwilken du skall kalla Isaac; ty med honom skall jag upprätta mitt ewiga förbund, och med hans säd efter honom.
20. Dertill hafwer jag och bönhört dig om Ismael: Si, jag hafwer wälsignat honom, och skall göra honom fruktsamman, och föröka honom ganska swårliga: Tolf Förstar skall han föda, och jag skall göra honom till mycket folk.
21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall, på denne tidenom åt året.
22. Och som talet wardt ändadt, for Gud upp ifrån Abraham.
23. Och Abraham tog sin son Ismael, och alla tjenare, hemma födda och köpta, och allt det mankön war i hans huse, och omskar förhudena på deras kött, straxt på samma dagenom, som Gud honom sagt hade.
24. Och Abraham war nio och niotio år gammal, då han omskar förhudena på sitt kött.
25. Men Ismael hans son war tretton år gammal, då hans kötts förhud omskoren wardt.
26. Allt på enom dag rordo de alle omskorne, Abraham och hans son Ismael;
27. Och allt det mankön war i hans huse, både hemföde tjenare och köpte, och eljest främmande; alle wordo de omskorne med honom.
Capitel 18.[redigera]
Gud gästar Abraham. Sara ler. Sodom hotas. Abrahams förbön.
1. Och HERren syntes honom i den lundenom Mamre, der han satt wid sins tjälls dörr, då hetast war på dagenom.
2. Och som han upplyfte sin ögon och såg, då stodo tre män för honom. Och då han såg dem, lopp han emot dem frå sins tjälls dörr, och bugade sig ned på jordena,
3. Och sade: HErre, hafwer jag funnit nåd för din ögon, så gack icke framom din tjenare.
4. Man will hemta eder litet af watten och twå edra fötter, och hwiler eder under trät.
5. Och jag will lägga för eder ett stycke bröd, att I wederqwicken edor hjerta; sedan gån I då fram bätter; förty derföre ären I komme till edar tjenare. De sade: Gör som du hafwer sagt.
6. Abraham skyndade sig in i tjället till Sara, och sade henne: Skynda dig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor.
7. Men han lopp bort till boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängenom; han skyndade sig, och tillredde det.
8. Och han tog fram smör och mjölk och af kalfwenom, som han tillredt hade, och satte för dem; och gick fram för dem under trät, och de åto.
9. Då sade de till honom: Hwar är din hustru Sara? Han swarade: Derinne i tjället.
10. Han sade: När jag igen kommer till dig, om man lefwer, si, så skall Sara din hustru hafwa enson. Detta hörde Sara, der hon stod bak tjälldörrena.
11. Och de woro, både Abraham och Sara, gamle och wäl till ålders komne, så att Sara nu icke mer hade som qwinnor pläga hafwa.
12. Derföre log hon wid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min herre deßlikes ålderstigen, skall jag ännu gifwa mig till lusta?
13. Då sade HERren till Abraham: Hwi log Sara, sägandes: Menar du, att det kan wara, att jag ännu föda skall, så gammal som jag är?
14. Månn HERranom något wara omöjeligt? I sinom tid will jag komma till dig igen, om man lefwer, och då skall Sara hafwa en son.
15. Då nekade Sara, och sade: Jag log intet; och wardt förfärad. Men han sade: Det är icke så, du logst.
16. Då stodo männerna upp dädan, och wände sig åt Sodom och Abraham följde dem och ledsagade dem.
17. Och HERren sade: Huru kan jag dölja för Abraham det jag gör?
18. Efter han skall warda till ett stort och mägtigt folk, och all folk på jordene skola warda wälsignade i honom.
19. Ty jag wet, att han befaller sinom barnom, och sino hus efter sig, att de skola hålla HERrans wägar, och göra hwad rätt och godt är, på det att HERren skall låta komma öfwer Abraham allt det han honom lofwat hafwer.
20. Och HERren sade: I Sodom och Gomorra är ett rop, det är stort, och deras synder äro ganska swåra.
21 Derföre skall jag fara ned och se till, om de allt gjort hafwa efter ropet, som för mig kommet är; eller om det icke så är, att jag må wetat.
22. Och männerna wände sitt ansigte, och gingo åt Sodom. Men Abraham wardt ståndandes för HERranom;
23. Och trädde fram till honom, och sade: Will du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?
24. Kunde hända, att i stadenom woro femtio rättfärdige, will du dem förgöra, och icke skona de rummena för femtio rättfärdigas skull, som der inne woro?
25. Bort det ifrå dig, att du det göra skulle, och döda den rättfärdiga med den ogudaktiga, och att dem rättfärdiga skulle gå lika som dem ogudaktiga; bort det ifrå dig, som alla werldenes domare äst, sådana straff låter du icke gå.
26. HERren sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så will jag skona allestäds i all rum för deras skull.
27. Abraham swarade och sade: Ack! Si, jag hafwer tagit mig före att tala med HERranom, ändock jag är stoft och aska.
28. Och det woro fem mindre än femtio rättfärdige inne, wille du då förgöra hela staden för de fems skull? Han sade: Finner jag derinne fem och fyratio, så will jag icke förgöra dem.
29. Och han talade ändå ytterligare till honom, och sade: Måtte hända, att man finner der fyratio inne. Och han sade: Jag will intet göra dem för de fyratios skull.
30. Och Abraham sade: HErre, tag icke till mißtycke, om jag ännu talar något: Måtte hända, att man finner der trettio inne. Han swarade: Finner jag der tretio inne, så will jag intet göra dem.
31. Och han sade: Ack! Si, jag hafwer tagit mig före att tala med min HErra: Måtte hända, att man finner tjugu derinne. Han swarade: Jag will icke förgöra mdem för de tjugus skull.
32. Och han sade: Tag icke till mißtycke, HErre, om jag talar än en tid: Måtte hända, att man finner tio derinne. Han sade: Jag will icke förgöra dem för de tios skull.
33. Och HERren gick bort, sedan han hade uttalat med Abraham: Och Abraham wände om och gick hem till sitt igen.
Capitel 19.[redigera]
Sodoms synd, straff. Lots hustru, döttrar, blodskam.
1. Och de twå Änglarna kommo om aftonen till Sodom; och Lot satt i Sodom i portenom: Och då han såg dem, stod han upp emot dem, och bugade sig med sitt ansigte neder på jordena,
2. Och sade: Si Herre, kommer uti edar tjenares hus, och blifwer der öfwer nattena: Låter twå edra fötter, och i morgon stån I bittida upp, och faren edar wäg. De sade: Nej, men wi wilje blifwa öfwer nattena på gatone.
3. Då nödgade han dem fast, och de gingo in med honom, och de kommo uti hans hus: Och han gjorde dem en måltid, och bakade dem osyrat bröd, och de åto.
4. Men förra än de lade sig, kommo de män af stadenom Sodom, och omhwärfde huset, unge och gamle, och allt folket tillhopa;
5. Och kallade Lot ut, och sade till honom: Hwar äro männerna, som till dig ingångne äro i denna nattena? Låt dem gå härut till oß, att wi måge känna dem.
6. Lot gick ut till dem för dörrena, och smällde dörrena igen efter sig,
7. Och sade: Ack! Käre bröder, görer icke så illa.
8. Si, jag hafwer twå döttrar, de hafwa ännu ingen man känt, dem will jag få ut till eder, och farer med dem som eder täckes; att I ju intet ondt gören deße männerna; ty derföre äro de ingånga under mitt taks skugga.
9. Men de sade: Kom hit. Då sade de: Ast icke du allena en främling härinne, och will nu regera? Nu wäl, wi wilje göra dig mera ondt än dem. Och de trngde sig hårdeliga med wåld in på mannen Lot, och de lupo till och wille slå upp dörrena.
10. Men männerna räckte handen ut, och togo Lot in till sig i huset, och smällde dörrena till.
11. Och männerna, som för dörrene woro af huset, slogo de med blindhet, både små och stora, så att de icke kunde finna dörrena.
12. Och männerna sae till Lot: Hafwer du och härinne några mågar, eller söner, eller döttrar? Alla de som dig tillhöra i stadenom, dem haf här utu detta rummet.
13. Ty wi skole förgöra detta rummet; derföre, att deras rop är stort för HERranom, och HERren hafwer utsändt oß till att förgöra dem.
14. Då gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafwa hans döttrar, och sade: Görer redo, och går utu detta rum; förty HERren skall förgöra denna stad. Men dem syntes det wara gabberi.
15. När nu morgonrodnen uppgick skyndade Änglarna på Lot, att han skulle låt sig lida, och sade: Gör redo, tag dina hustru, och dina twå döttrar, som du hafwer, att du ock icke förgås uti denna stadens mißgerningom.
16. Som han ännu fördröjde, togo männerna honom wid handena, och hans hustru, och hans twå döttrar, efter HERren wille skona dem, och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.
17. Och som de hade haft honom ut, sade de: Förwara dina själ, och se icke tillbaka, och statt icke i alla denna ängd; men på berget undsätt dig, att du icke förgås.
18. Då sade Lot till dem: Ack nej, min Herre.
19. Si, efter din tjenare hafwer funnit nåd för din ögon, så gör dock dina barmhertighet stora, som du på mig bewist hafwer, att du skulle behålla mina själ wid lif: Jag kan icke förwara mig på bergena, mig måtte något ondt wderkomma, att jag blefwe död.
20. Si, der är en stad icke långt hädan, der jag infly må, och han är liten, der will jag förwara mig; är han dock lten, att min själ må der blifwa wid lif.
21. Då sade han till honom: Si, i deße stycke hafwer jag och sett till dig, att jag icke will omstörta den staden, der du om talade.
22. Låt lida dig, och förwara dig der; ty jag kan intet göra, tilldeß du kommer derin. Deraf är den staden nämnd Zoar.
23. Och solen war uppgången på jordena, då Lot kom in uti Zoar.
24. Då lät HERren regna swafwel och eld ifrå HERranom af himmelen öfwer Sodom och Gomorra.
25. Och ömstörte de städer i alla den ängden, och alla de som i städerne bodde, och allt det på landena wäxt war.
26. Och hans hustru såg tillbaka, och wardt en saltstod.
27. Men Abraham stod upp om morgonen bittida, på det rummet, der han förr hade ståndigt för HERranom;
28. Och såg ut emot Sodom och Gomorra, och allt landet i den ängden, och fick se, att der uppgick ett damb af landena, lika som en rök af en ugn.
29. Ty då Gud omstörte de städer i den ängdene, tänkte han på Abraham, och frälste Lot utu de städer, som han omstörte, der Lot uti bodde.
30. Och Lot for utu Zoar, och blef på bergena med båda sina döttrar; ty han fruktade att blifwa i Zoar, och låg uti en bergskrefwo, han och både hans döttrar.
31. Då sade den äldsta till den yngsta: Wår fader är gammal, och ingen man är mer på jordene, som till Oß ingå kan, efter alla werldens sedwänjo.
32. Kom, låt oß gifwa wår fader dricka win, och läggom oß när honom, att wi mågom behålla säd af wår fader.
33. Och så gåfwo de deras fader dricka win i den nattene. Och den äldsta gick in, och lade sig när sinom fader, och han wardt intet warse, när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.
34. Om morgonen sade den äldsta till den yngsta: Si, jag låg i går när min fader låt oß och i denna nattene gifwa honom dricka win, att du ock må gå in till honom, och lägga dig när honom, att wi behålla säd af wår fader.
35. Och så gåfwo de deßlikes i den nattene sin fader dricka win. Och den yngsta gick och in, och lade sig när honom; och han wardt det intet warse, när hon lade sig ned, ej heller när hon stod upp.
36. Och så wordo de båda Lots döttrar hafwande af sin fader.
37. Och den äldsta födde en son, den hon kallade Moab: Af honom kommo de Moabiter, allt intill denna dag.
38. Och den yngsta födde och en son, och hon kallade hans namn Ammi barn: Af honom kommo Ammons barn, allt intill denna dag.
Capitel. 20[redigera]
Abraham och Sara i Gerar.
1. Så for Abraham dädan in i landet söderut, och bodde emellan Kades och Zur, och wardt en främling i Gerar;
2. Och sade om sine hustru Sara: Det är min syster. Då sände Abimelech, Konungen i Gerar, efter henne och lät hemta henne.
3. Men Gud kom till Abimelech om nattena i dröm, och sade till honom: Si, du måste dö för den qwinnones skull, som du tagit hafwer; ty hon är ens mans ägta hustru.
4. Men Abimelech hade ännu intet kommit wid henne. Och han sade: HErre, will du ock dräpa ett rättfärdigt folk?
5. Sade han icke till mig: Hon är min syster? Och hon sade deßlikes: Han är min broder. Hafwer jag dock detta gjort med enfaldigt hjerta och oskyldiga händer.
6. Och Gud sade till honom i drömmen: Jag wet ock, att du det med enfaldiga hjerta gjort hafwer. Derföre hafwer jag ock bewarat dig, att du icke skulle synda emot mig, och hafwer icke tillstadt, att du skulle komma wid henne.
7. Så få nu mannenom sina hustru igen; ty han är en Prophet, och låt honom bedja för dig, så behåller du lifwet. Hwar du icke öfwergifwer, så wet, att du måste döden dö, och allt det dig tillhörer.
8. Då stod Abimelech bittida upp om morgonen, och kallade alla sina tjenare, och sade allt detta i deras åhöro. Och de män alle fruktade sig swårliga.
9. Och Abimelech kallade också Abraham, och sade till honom: Hwi hafwer du oß detta gjort? Och hwad hafwer jag brutit dig emot, att du wille komma så stor synd uppå mig och mitt rike? Du hafwer icke så gjort emot oß, som man göra skulle.
10. Och Abimelech sade ytterligare till Abraham: Hwad hafwer du ansett, att du så gjorde?
11. Abraham sade: Jag tänkte, tilläfwentyrs i deßo rumme är ingen Gudsfruktan, och de slå mig ihjäl för mina hustrus skull.
12. Och är hon sannerliga min syster; ty hon är mins faders dotter, men icke mine moders dotter; och jag tog mig henne till hustru.
13. Och då Gud böd mig, att jag skulle wandra utu mins faders huse, sade jag till henne: Gör denna barmhertighet med mig, hwart wi kommom, att du säger, att jag är din broder.
14. Då tog Abimelech får och fä, tjenare och tjenarinnor, och gaf Abraham, och fick honom igen hans hustru Sara,
15. Och sade: Si, mitt land står dig öppet, bo hwar dig täckes.
16. Och sade till Sara: Si, jag hafwer gifwit dinom broder tusende silfwerpenningar: Si, han skall wara dig till en ögnatäckelse för alla de som när dig äro, ehwart du far, och en förswarare.
17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelech, och hans hustru, och hans tjensteqwinnor, att de födde barn.
18. Ty HERren hade tillförene hårdeliga tillyckt alla qweder i Abimelechs huse, för Saras, Abrahams hustrus, skull.
Capitel 21.[redigera]
Isaac födes. Ismael drifs ut. Abrahams predikan.
1. Och HERren löste Sara, såsom han sagt hade, och HERren gjorde med henne, såsom han talat hade.
2. Och Sara wardt hafwandes, och födde Abraham en son i sinom ålderdom, wid den tid, som Gud honom förelagt hade.
3. Och Abraham nämnde sin son, som honom född war, Isaac, den honom Sara födt hade;
4. Och omskar honom på åttonde dagen, som Gud honom budit hade.
5. Hundrade år gammal war Abraham, då honom hans son Isaac födder war.
6. Och Sara sade: Gud hafwer gjort mig ett löfte; ty hwilken det får höra, han får le åt mig;
7. Och sade ytterligare: Ho torde ock säga Abraham sjelfwom, att Sara däggde barn, och hade födt honom en son i sinom ålderdom?
8. Och barnet wäxte, och wardt afwandt: Och Abraham gjorde ett stort gästabud den dagen, då Isaac afwandes.
9. Och Sara fick se den Egyptiska qwinnones Hagars son, den hon Abraham födt hade, att han war en bespottare;
10. Och sade till Abraham: Drif denna tjensteqwinnona ut med hennes son; ty denne tjensteqwinnones son skall icke ärfwa med min son Isaac.
11. Detta ordet behagade Abraham ganska illa för sins son skull.
12. Men Gud sade till honom: Låt dig icke tycka hårdt wara om pilten och tjensteqwinnona: Allt det Sara dig sagt hafwer, så lyd henne; förty i Isaac skall säden dig nämnd warda.
13. Jag skall ock göra tjensteqwinnones son till folk, derföre, att han din säd är.
14. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och tog bröd och en flasko med watten, och lade på Hagars rygg, och pilten med, och lät gå henne. Hon gick sin wäg, och for will i öknene, wid BerSaba.
15. Då nu wattnet i flaskone war förtärdt, kastade hon pilten under en buska;
16. Och gick bort och satte sig twärtöfwer långt ifrå, wid ett armborstskott, ty hon sade: Jag gitter icke se uppå att pilten dör. Och wid hon satt twärtöfwer, hof hon upp sina röst, och gret.
17. Då hörde Gud piltens röst, och Guds Ängel kallade Hagar af himmelen, sägandes: Hwad skadar dig, Hagar? Frukta dig intet; förty Gud hafwer hört piltens röst, der han ligger.
18. Statt upp, tag pilten, och håll honom med dina händer; ty jag skall göra honom till stort folk.
19. Och Gud öppnade hennes ögon, att hon fick se en wattubrunn: Då gick hon till och fyllde sina flasko med watten, och gaf piltenom dricka.
20. Och Gud war med piltenom; han wäxte, och bodde i öknene, och wardt en god skytte.
21. Och bodde i den öknene Pharan: Och hans moder tog honom hustru utur Egypti land.
22. På samma tiden talade Abimelech och Phicol, hans härhöfwitsman, med Abraham, och sade: Gud är med dig uti allt det du gör.
23. Så swär mig nu wid Gud, att du är mig icke arg, eller minom barnom, eller minom barnabarnom; utan den barmhertighet, som jag hafwer gjort med dig, den gör ock med mig, och landena, der du en främling uti äst.
24. Då sade Abraham: Jag will swärja.
25. Och Abraham straffade Abimelech för den wattubrunnens skull, som Abimelechs tjenare hade tagit med wåld.
26. Då swarade Abimelech: Jag hafwer icke wißt, ho det gjorde; ej heller sade du mig det; dertill hafwer jag icke hört det förra än i dag.
27. Då tog Abraham får och fä, och gaf Abimelech; och gjorde både ett förbund med hwarannan.
28. Och Abraham ställde sju lamb afsides.
29. Sade Abimelech till Abraham: Hwad skola de sju lamb, som du hafwer ställt der afsides?
30. Han swarade: Sju lamb skall du taga af mine hand, att de skola wara mig till ett wittnesbörd, att jag denna brunn grafwit hafwer.
31. Deraf heter det rummet BerSaba, att de båda med hwarannan der så sworo.
32. Och alltså gjorde de det förbund i BerSaba: Då stodo Abimelech och hans härhöfwitsman Phicol upp, och drogo in i de Philisteers land igen.
33. Och Abraham plantade trä i BerSaba; och predikade der om HERrans ewiga Guds Namn.
34. Och war en främling uti de Philisteers land i långan tid.
Capitel 22.[redigera]
Isaac offras. Christus lofwas. Nahors barn.
1. Sedan det skedt war, förlöste Gud Abraham, och sade till honom: Abraham. Och han swarade: Här är jag.
2. Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du här hafwer, och gack bort uti Moria land, och offra honom der till ett bränneoffer på ett berg, det jag dig sägandes warder.
3. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och sadlade sin åsna, och tog med sig twå drängar, och sin son Isaac, och högg sönder wed till bränneoffer, stod upp och gick bort till det rum, som Gud honom sagt hade.
4. På tredje dagen hof Abraham sin ögon upp, och såg rummet, långt ifrå;
5. Och sade till sina drängar: Blifwer I här med åsnanom; jag och pilten wiljom gå ditbort, och när wi tillbedit hafwom, wilje wi komma igen till eder.
6. Och Abraham tog weden till bränneoffret, och lade den på sin son Isaac; men han tog elden och knifwen i sina hand, och gingo så både tillsamman.
7. Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham swarde: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och weden; hwar är nu fåret till bränneoffret?
8. Abraham swarade: Gud förser wäl fåret, min son, till bränneoffret: Och de gingo både tillsamman.
9. Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare, och lade weden deruppå; band sin son Isaac, och lade honom på altaret, ofwanpå weden.
10. Och utsträckte sina hand, och tog till knifwen, att han skulle slagta sin son.
11. Då ropade honom HERrans Ängel af himmelen, och sade: Abraham, Abraham. Han swarade: Här är jag.
12. Han sade: Kom intet dina hand wid pilten, och gör honom intet; ty nu wet jag, att du fruktar Gud, och hafwer icke skonat din enda son för mina skull.
13. Då hof Abraham sin ögon upp, och såg en wädur bak sig, bekajad med hornen uti en törnebuska; och gick dit, och tog den wäduren, och offrade honom till ett bränneoffer i sins sons stad.
14. Och Abraham kallade det rummet: HERren ser; af hwilko man ännu i dag säger: På berget, der HERren sedd warder.
15. Och HERrans Ängel ropade åter till Abraham af himmelen,
16. Och sade: Jag hafwer sworit wid mig sjelf, säger HERren, efter du detta gojrde, och icke skonade din enda son,
17. Att jag skall wälsigna dig, och föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och såsom sanden på haffens strand; och din säd skall besitta sina fienders portar.
18. Och i dine säd skall allt folk på jordene wälsignadt warda; derföre, att du mine röst lydt hafwer.
19. Sedan gick Abraham till drängerna igen, och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der.
20. Då detta så skedt war, begaf sig, att Abraham wardt sagdt: Si, Milca hafwer ock födt barn sinom broder Nahor.
21. Nämliga Uz den förstfödda, och Bus hans broder, och Kemuel, af hwilkom de Syrier komne äro,
22. Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.
23. Men Bethuel födde Rebecka. Deße åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder.
24. Och hans frilla benämnd Rehuma födde ock, nämliga Tebah, Saham, Thahas och Maacha.
Capitel 23.[redigera]
Saras död. Abrahams graf.
1. Sara lefde i hundrade sju och tjugu år;
2. Och blef död i den hufwudstaden, som kallas Hebron, i Canaans lande: Då kom Abraham till att sörja och begråta henne.
3. Sedan stod han upp ifrå hennes lif, och talade till Hets barn, och sade:
4. Jag är en främling och en gäst när eder, gifwer mig en arfrätt till begrafning när eder, att jag må begrafwa min döda, som för mig ligger.
5. Då swarade Hets barn Abraham, och sade till honom:
6. Hör oß, käre herre, du äst en Guds Förste när oß; begraf din döda uti wåra bästa grifter: Ingen menniska af oß skall förwägra dig, att du begrafwer din döda i hans graf.
7. Då stod Abraham upp, och bugade sig för landens folke, nämliga för Hets barnom.
8. Och han talade med dem och sade: Är det eder i sinnet, att jag begrafwer min döda, som för mig ligger, så hörer mig, och beder för mig inför Ephron, Zoars son.
9. Att han gifwer mig sina dubbelkulo, den han hafwer i ändanom på sinom åker, för reda penningar; låter mig henne få när eder till en arfgrift.
10. Ty Ephron bodde ibland Hets barn. Då swarade Ephron, den Hetheen, Abraham i Hets barnas åhöro, för allom dem, som ut och in gingo genom hans stadsport, och sade:
11. Nej, min herre, utan hör till hwad jag säga will: Jag gifwer dig åkren och den kulon med, som derinne är, och gifwer dig honom för mitt folks barnas åsyn, till att begrafwa din döda.
12. Då bugade sig Abraham för landsens folke;
13. Och talade till Ephron i landsens folks åhöro, och sade: Will du höra mig, så tag penningar af mig för åkren, de jag dig gifwa will; och så will jag der begrafwa min döda.
14. Ephron swarade Abraham, och talade till honom:
15. Min herre, hör dock mig: Marken är wärd fyrahundrade siklar silfwer; men hwad kan det draga emellan mig och dig? Begraf man din döda.
16. Abraham hörde Ephron, och wog honom penningarna till, som han nämnt hade, hwilket Hets barn åhörde, nämliga fyrahundrad siklar silfwer, som då gäfwe och gängse woro.
17. Och så wardt Ephrons åker, der den dubbelkulan inne war, twärsöfwer Mamre, tillegnad Abraham till ewärdeliga ägo, med kulone derinne, och med all trä omkring åkren,
18. I Hets barnas och allas deras åsyn, som genom hans stadsport ut och in gingo.
19. Sedan begrof då Abraham Sara sina hustru uti kulone i åkrenom, den dubbel war, twärsöfwer ifrå Mamre, det är Hebron i Canaans lande.
20. Och alltså wardt Abraham stadfäst den åkren, och kulan, till begrafningsegendom af Hets barnom.
Capitel 24.[redigera]
Eleasar swär, sändes, beder, finner Rebecka, kommer igen.
1. Och Abraham war gammal och wäl ålderstigen; och HERren hade wälsignat honom i all stycke.
2. Då sade han till sin äldsta hustjenare, den all hans tingest förestod: Lägg dina hand under mina länd;
3. Och swär mig wid HERran, himmelens och jordenes Gud, att du icke tager minom sone hustru af Canaans döttrar, ibland hwilka jag bor;
4. Utan far in uti mit fädernesland, och till mina slägt; och tag minom sone Isaac hustru.
5. Tjenaren sade: Om så hände, att qwinnan icke wille komma med mig in i detta land, skall jag då låta din son komma dit i landet igen, dädan du kommen äst?
6. Abraham sade till honom: Wakta dig derföre, att du icke förer min son dit igen.
7. HERren himmelens Gud, som mig tog utu mins faders huse, och utu mitt födsloland, den med mig talat, och mig deßlikes sworit och sagt hafwer: Detta landet will jag gifwa dine säd; han skall sända sin Ängel framför dig, att du skall taga minom sone der hustru.
8. Hwar nu qwinnan dig icke följa will, så äst du qwitt denna ed: Allenast låt icke min son komma dit igen.
9. Då lade tjenaren sina hand under Abrahams sins herras länd, och swor honom häruppå.
10. Så tog tjenaren tio camelar, af sins herras camelar, och drog åstad, och hade med sig af allahanda sins herras håfwor, och war uppe, och for till Mesopotamien till Nahors stad.
11. Der lät han camelarna blifwa utanför stadenom, wid en wattubrunn, om aftonen då qwinnfolken plägade der komma och taga watten;
12. Och sade: HERre, mins herras Abrahams Gud, kom i dag emot mig, och gör barmhertighet med minom herra Abraham.
13. Si, jag står här när wattubrunnenom, och deras döttrar, som bo i denna stad, warda här utkommande till att taga watten.
14. Hwar nu någon piga kommer, och jag säger till henne: Håll hit dina kruko, och låt mig dricka, och hon säger: Drick, jag will ock gifwa dina camelar dricka, att hon är den samma, som du hafwer beskärt dinom tjenare Isaac, och att han derpå må förstå, att du hafwer gjort barmhertighet med minom herra.
15. Och förra än han uttalat hade, si, Rebecka, Bethuels dotter, kom ut, hwilken är Milcas son, den Nahors, Abrahams broders, hustru war; hon bar ena kruko på axlarna.
16. Och hon war en ganska dägelig piga under ansigtet, och war ännu jungfru, och ingen man hade känt henne: Hon kom ned tilll brunnen, och fyllde krukona, och wille gå hem igen.
17. Då lopp tjenaren emot henne, och sade: Låt mig dricka något litet watten af dine kruko.
18. Och hon sade: Drick, min herre: Och straxt tog hon krukona ned på sina hand, och gaf honom dricka.
19. Och då hon hade gifwit honom dricka, sade hon: Jag will och ösa watten åt dina kameler, tilldeß att de få alle dricka.
20. Och hon slog straxt wattnet utu krukone i hoen, och lopp åter till brunnen till att ösa, och wattnade alla hans camelar.
21. Men mannen undrade på henne, och och war stilla, tilldeß han kunde få weta, om HERren hade gjort hans resa lyckosam, eller ej.
22. Då nu alle camelarna hade druckit, tog han fram ett gyldene ännespann, wägandes en half sikel, och twå armringar till hennes händer, wägande tio siklar guld;
23. Och sade: Min dotter, hwem hörer du till? Säg mig dock det: Hafwe wi ock rum till att få herberge i dins faders huse?
24. Hon sade till honom: Jag är Bethuels dotter, Milcas sons, som hon hafwer födt Nahor.
25. Och hon sade ytterligare till honom: Är ock så mycket halm och foder när oß, och rum nog till herberge.
26. Då böjde mannen sig ned, och bad till HERran,
27. Och sade: Lofwad ware HERren, mins herras Abrahams Gud, som icke hafwer tagit sina barmhertighet och sina sanning ifrå minom herra; förty HERren hafwer fört mig den rätta wägen till mins herras broders hus.
28. Och pigan lopp, och sade allt detta i sine moders huse.
29. Och Rebecka hade en broder, som het Laban: Och Laban lopp ut till mannen wid brunnen.
30. Och när han såg ännespannet och armringarna i sine systers händer, och hörde Rebeckas sine systers ord, att hon sade: Så hafwer mannen sagt mig; kom han till mannen; och si, han stod när camelarna wid brunnen;
31. Och sade: Kom härin, du HERrans wälsignade, hwi står du härute? Jag hafwer rymt huset, och gjort rum för camelarna.
32. Så hade han mannen in i huset, och lade af camelarna, och gaf dem halm och foder, och watten till att twå hans fötter, och männernas, som med honom woro,
33. Och satte mat för honom. Då sade han: Jag will icke äta, förra än jag hafwer wärfwat mitt ärende. De swarade: Säg.
34. Han sade: Jag är Abrahams tjenare.
35. Och HERren hafwer rikeliga wälsignat min herra, och han är stor worden, och han hafwer gifwit honom får och fä, silfwer och guld, tjenare och tjenarinnor, camelar och åsnar.
36. Dertill hafwer Sara, mins herras hustru, födt minom herra en son i sinom ålderdom; honom hafwer han gifwit allt det han hafwer.
37. Och min herre hafwer tagit en ed af mig, och sagt: Du skall icke taga minom sone någon hustru af de Cananeers döttrar, i hwilkas land jag bor;
38. Utan far bort till mins faders hus, och till mina slägt, tag der minom sons hustru.
39. Men jag sade till min herra: Huru? Om qwinnan icke will följa mig?
40. Då sade han till mig: HERren, för hwilkom jag wandrar, warder sändandes sin Ängel med dig, och skall göra din wäg lyckosam, så att du skall taga minom sons hustru af mine slägt och mins faders huse.
41. Då skall du wara min ed qwitt, när du kommer till mina slägt; gifwa de dig icke, så äst du min ed qwitt.
42. Så kom jag i dag till brunnen, och sade: HERre, mins herras Abrahams Gud, hafwer du gjort min wäg lyckosam, den jag nu reser;
43. Si, så står jag här wid wattubrunnen. När nu en jungfru kommer härut till att taga watten, och jag säger till henne: Gif mig litet watten att dricka af dine kruko;
44. Och hon warder sägandes: Drick du; jag will ock wattna dina camelar; det är den qwinna, som HERren hafwer beskärt mins herras sone.
45. Förra än jag nu sådana ord utsagt hade i mino hjerta, si, då kom Rebecka ut med ene kruko på sine axel, och gick ned åt brunnen till att taga watten. Då sade jag till henne: Gif mig dricka.
46. Och hon tog snarliga krukona af sine axel, och sade: Drick, dina camelar will jag ock wattna. Så drack jag, och hon wattnade också camelarna.
47. Och jag frågade henne, och sade henne: Hwars dotter äst du? Hon swarade: Jag är Bethuels dotter, Nahors sons, som Milca honom födt hafwer. Då hängde jag ett ännespann på hennes anlete, och armringar öfwer hennes händer;
48. Och böjde mig neder, och bad till HERran, och lofwade HERran, mins herras Abrahams Gud, som mig hade fört rätta wägen, att jag skulle taga till hans son mins herras broders dotter.
49. Om I nu ären de, som bewisen minom herra barmhertighet och sanning, så säger mig det; hwar ock icke, så säger mig ock det; att jag wänder mig antingen till den högra sidona, eller till den wenstra.
50. Då swarade Laban och Bethuel och sade: Det är utgånget af HERranom, derföre funne wi intet säga dig emot, hwarken ondt eller godt.
51. Der är Rebecka för dig, tag henne, och far din wäg, att hon blifwer dins herras sons hustru, som HERren sagt hafwer.
52. Då Abrahams tjenare hörde deßa ord, bugade han sig till jordena för HERranom;
53. Och tog fram silfwer och gyldene klenodier och kläder, och gaf dem Rebecka; men hennes broder och moder gaf han örter.
54. Då åt han och drack samt med männerna, som med honom woro, och blefwo der öfwer nattena. Om morgonen stod han upp, och sade: Låter mig fara till min herra.
55. Men hennes broder och moder sade: Låt dock blifwa pigona wid tio dagar när oß; sedan skall du fara.
56. Då sade han till dem: Förhåller mig icke; förty HERren hafwer gjort min wäg lyckosam: Släpper mig, att jag far till min herra.
57. Då sade de: Låter oß kalla pigona, och fråga, hwad hon säger dertill.
58. Och de kallade Rebecka, och sade till henne: Will du fara med denne mannenom? Hon swarade: Ja, jag will med honom.
59. Så läto de Rebecka sina syster fara med hennes ammo, och Abrahams tjenare, och hans följare.
60. Och de wälsignade Rebecka, och sade till henne: Du äst wår syster, förkofra dig till tusende tusend, och din säd besitte sina fiendars portar.
61. Så redde Rebecka sig till med sina pigor, och satte sig på camelarna, och följde mannen efter. Och tjenaren tog Rebecka till sig, och for sin wäg.
62. Men Isaac kom ifrå den brunnen, som kallades dens lefwandes och seendes; ty han bodde i det landet söderut;
63. Och war utgången till att bedja i markene om aftonen, och hof upp sin ögon, och såg att camelarna kommo der.
64. Och Rebecka hof upp sin ögon, och såg Isaac: Då steg hon af camelen,
65. Och sade till tjenaren: Hwad man är det, som kommer emot oß på markene? Tjenaren sade: Det är min herre. Då tog hon mantelen och höljde sig.
66. Och tjenaren förtäljde Isaac allt, huru han sakena uträttat hade.
67. Då förde Isaac henne in i sine moders Saras hyddo, och tog Rebecka, och hon wardt hans hustru, och han wardt kär åt henne; och så wardt Isaac hugswalad öfwer sina moder.
Capitel 25.[redigera]
Ketura barn. Abrahams död. Ismaels, Isaacs söner.
1. Abraham tog åter ena hustru, hon het Keura.
2. Hon födde honom Simram och Jacksan, Medan och Midian, Jisbak och Suah.
3. Men Jacksan födde Seba och Dedan. Dedans barn woro: Assurim, Letusim och Leummim.
4. Midians barn woro: Epha, Epher, Hanoch, Abida och Eldaa: Deße äro alle Keturas barn.
5. Men Abraham gaf allt sig gods Isaac.
6. Men de barnen, som han hade af frillorna, gaf han skänker, och lät dem fara ifrå sin son Isaac, medan han än lefde, österut i österlanden.
7. Men Abrahams ålder, som han lefde, war hundrade fem och sjutio år;
8. Och blef sjuk, och dödde i en rolig ålder, då han af ålder och lefwande mätter war; och wardt samlad till sitt folk.
9. Och honom begrofwo hans söner, Isaac och Ismael, i den dubbelkulone på Ephrons åker, Zoars Hetheens sons, som ligger emot Mamre;
10. I den markene, som Abraham köpt hade af Hets barnom. Der är Abraham begrafwen med Sara sine hustru.
11. Och efter Abrahams död wälsignade Gud hans son Isaac: Och han bodde wid den brunnen, som kallades dens lefwandes och seendes.
12. Detta är Ismaels, Abrahams sons, slägt, som Hagar, Saras tjensteqwinna af Egypten, födde honom.
13. Och detta är Ismaels barnas namn, der deras slägte hafwa namn af: Ismaels förste son Nebajoth, Kedar, Adbeel, Mibsam,
14. Misma, Duma, Massa,
15. Hadar, Thema, Jethur, Naphis och Kedma.
16. Deße äro Ismaels barn med deras namn, i deras byar och städer, tolf Förstar.
17. Och detta är Ismaels ålder, hundrade och sju och tretio år; och han wardt sjuk och dödde, och wardt samlad intill sitt folk.
18. Men han bodde ifrå Hevila intill Zur emot Egypten, när man går till Assyrien; och satte sig emot alla sina bröder.
19. Detta är Isaacs, Abrahams sons, slägte: Abraham födde Isaac.
20. Men Isaac war fyratio år gammal, då han tog Rebecka till hustru, Bethuels Syrens af Mesopotamien dotter, Labans Syrens syster.
21. Men Isaac bad HERran för sine hustru; ty hon war ofruktsam: Och HERren hörde honom, och Rebecka hans hustru wardt hafwandes.
22. Och barnen stötte sig med hwarannan i hennes lif. Då sade hon: Efter mig skulle så gå, hwi är jag då worden hafwandes? och gick bort till att fråga HERran.
23. Och HERren sade till henne: Tu folk äro i dine lifwe, och tweggehanda folk skola skiljas utaf dino lifwe; och det ena folket skall öfwerwinna det andra, och den större skall tjena den mindre.
24. Då nu tiden kom att hon föda skulle, si, då woro twillingar i hennes lifwe.
25. Den förste, som utkom, war röd och luden som ett skinn: och de kallade honom Esau.
26. Straxt derefter kom hans broder ut; han höll med sine hand i Esau fotablad, och de kallade honom Jacob: Sextio år gammal war Isaac, då de wordo födde.
27. Och då drängerna wordo store, wardt Esau en jägare och en åkerman; men Jacob en from man, och bodde i tjäll.
28. Och Isaac hade Esau kär; ty han plägade äta af hans wede; men Rebecka hade Jacob kär.
29. Och Jacob kokade en rätt: Då kom Esau af markene, och war trötter;
30. Och sade till Jacob: Gif mig äta af denna röda rättenom; ty jag är trötter: Deraf heter han Edom.
31. Men Jacob sade: Sälj mig i dag din förstfödslorätt.
32. Esau swarade: Si, jag måste dock dö: Hwad warder mig den förstfödslorätten nyttig?
33. Jacob sade: Så swär mig i idag. Och han swor honom, och sålde så Jacob sin förstfödslorätt.
34. Då gaf Jacob honom bröd och den grynwällingen, och han åt och drack, och stod upp, och gick dädan. Och så föraktade Esau sin förstfödslorätt.
Capitel 26.[redigera]
Isaac i Gerar. Abimelechs förbund. Esau hustrur.
1. Så kom en dyr tid i landet, efter den förra, som war i Abrahams tid: Och Isaac for till Abimelech, de Philisteers Konung, till Gerar.
2. Då uppenbarade sig honom HERren, och sade: Far icke ned i Egypten; utan blif i det land, som jag säger dig.
3. Blif en främling i deßo landena, och jag skall wara med dig, och wälsigna dig; förty dig och dine säd skall jag gifwa all denna landen, och skall stadfästa min ed, som jag dinom fader Abraham sworit hafwer;
4. Och skall föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och skall gifwa dine säd all denna landen; och igenom dina säd skola all folk på jordene wälsignade warda;
5. Derföre, att Abraham hafwer warit mine röst hörig, och hafwer hållit mina seder, min bud, mina stadgar och min lag.
6. Så bodde Isaac i Gerar.
7. Och när folket i den landsändanom frågade honom om hans hustru, sade han: Hon är min syster; ty han fruktade att säga: Hon är min hustru; att de tilläfwentyrs icke måtte slagit honom ihjäl för Rebeckas skull; ty hon war dägelig under ansigtet.
8. Då han nu hade warit der en tid lång, såg Abimelech, de Philisteers Konung, ut genom fenstret, och wardt warse, att Isaac skämtade med sine hustru Rebecka.
9. Då kallade Abimelech Isaac, och sade: Si, det är din hustru; hwi hafwer du sagt: Hon är min syster? Isaac swarade honom: Jag tänkte, att jag måtte tilläfwentyrs warda slagen ihjäl för hennes skull.
10. Abimelech sade: Hwi hafwer du då gjort oß det? Måtte sakta hafwa skett, att någon af folket hade lägrat sig med dine hustru, och så hade du kommit skuld uppå oß.
11. Då böd Abimelech allo folkena och sade: Hwilken som kommer wid denna mannen, eller hans hustru, han skall döden dö.
12. Och Isaac sådde der i landet, och fick det året hundradefaldt; ty HERren wälsignade honom.
13. Och han wardt en mägtig man, gick och wäxte till, tilldeß han wardt ganska stor;
14. Och hade mycket gods i får och fä, och mycket tjenstefolk: Derföre afundades de Philisteer wid honom;
15. Och kastade igen alla de brunnar, som hans faders tjenare grafwit hade i hans faders Abrahams tid, och fyllde dem upp med jord;
16. Så att ock Abimelech sade till honom: Far ifrån oß; ty du äst worden oß för mägtig.
17. Då for Isaac dädan, och slog upp sin tjäll i Gerars dal, och bodde der;
18. Och lät uppgrafwa igen de wattubrunnar, som de i hans faders Abrahams tid grafwit hade, hwilka de Philisteer efter Abrahams död igenfyllt hade; och kallade dem wid samma namnet, som hans fader dem kallat hade.
19. Grofwo ock Isaacs tjenare i dalenom, och funno der en brunn med lefwandes watten.
20 Men herdarna af Gerar trätte med Isaacs herdar, och sade: Detta wattnet är wårt. Då kallade han den brunnen Esek; därföre, att de hade der gjort honom högmod.
21. Då grofwo de en annan brunn, der trätte de ock öfwer; derföre kallade han honom Sitna.
22. Då skyndade han sig dädan, och grof en annan brunn; der trätte de intet om; derföre kallade han honom Rehoboth, och sade: Nu hafwer HERren gifwit oß rum, och låtit oß wäxa till i landena.
23. Derefter for han dädan till BerSaba.
24. Och HERren syntes honom i den nattene, och sade: Jag är dins faders Abrahams Gud: Frukta dig intet; ty jag är med dig, och skall wälsigna dig, och föröka dina säd, för mins tjenares Abrahams skull.
25. Då byggde han dersammastäds ett altare, och predikade om HERrans Namn, och uppslog der sitt tjäll; och hans tjenare grofwo der en brunn.
26. Och Abimelech gick till honom af Gerar, och Ahusath hans wän, och Phicol hans härhöfwitsman.
27. Men Isaac sade till dem: Hwi kommen I till mig? Haten I mig dock, och hafwen drifwit mig ifrån eder.
28. De sade: Wi se med leende ögon, att HERren är med dig, derföre sade wi: Det skall wara en ed emellan oß och dig, och wiljom göra ett förbund med dig.
29. Att du icke gör oß någon skada, lika som wi icke heller hafwe något afhändt dig, och såsom wi ej heller hafwe gjort dig annat än godt, och låtit dig fara med frid; men nu äst du den som HERren wälsignat hafwer.
30. Då gjorde han dem en måltid, och de åto och drucko.
31. Och om morgonen bittida stodo de upp, och sworo den ene dem andra: Och Isaac lät dem gå. Och de foro ifrå honom med frid.
32. Samma dagen kommo Isaacs tjenare, och sade honom om brunnen, som de grafwit hade, och sade till honom: Wi hafom funnit watten.
33. Och han kallade honom Saba: Deraf heter den staden BerSaba än i dag.
34. Då Esau war fyratio år gammal, tog han hustrur, Judith, Beeridens Hetheens dotter, och Basmath, Elons dens Hetheens dotter.
35. De woro båda emot Isaac och Rebecka ganska bittra.
Capitel 27.[redigera]
Jacob wälsignas. Esau wredgas. Rebecka warnar Jacob.
1. Och det begaf sig, då Isaac war worden gammal, att hans ögon wordo mörk till syn, kallade han Esau, sin större son, och sade till honom: Min son. Han swarade honom: Här är jag.
2. Och han sade: Si, jag är worden gammal, och wet ej när jag skall dö.
3. Så tag nu din tyg, koger och båga, och gack ut i markena och hemta mig willebråd;
4. Och gör mig en mat, så som jag gerna will hafwat, och bär mig honom härin, att jag må äta; på det min själ må wälsigna dig förra än jag dör.
5. Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade till sin son Esau. Och Esau gick ut i markena, att han skulle taga willebråd, och hafwa henne hem.
6. Då sade Rebecka till sin son Jacob: Si, jag hafwer hört din fader tala med dinom broder Esau, och säga:
7. Hemta mig en willebråd, och gör mig mat, att jag må äta, och wälsigna dig för HERranom, förra än jag dör.
8. Så hör nu, min son, mina röst, hwad jag dig säger:
9. Gack bort till hjorden, och hemta mig two goda kidlingar, att jag gör dinom fader deraf mat, såsom han gerna will hafwat.
10. Det skall du bära dinom fader in, att han äter; på det han må wälsigna dig, förra än han dör.
11. Jacob sade till sina moder Rebecka: Si, min broder Esau är luden, och jag släter.
12. Så kan tilläfwentyrs min fader taga uppå mig, och måtte tänka att jag will bedraga honom; och låter så öfwer mig gå en förbannelse, och icke wälsignelse.
13. Då sade hans moder till honom: Den förbannelsen ware öfwer mig, min son; hör man du mina röst, gack och tag mig det hit.
14. Då gick han bort och tog, och bar till sina moder: Då gjorde hans moder en mat, såsom hans fader gerna hadet;
15. Och tog Esau, hennes större sons kosteliga kläder, som hon när sig i huset hade, och klädde dem på Jacob sin mindre son;
16. Men skinnen af kidlingarna swepte hon om hans händer, och der han war släter på halsenom.
17. Och fick så maten, med bröd, såsom hon redt hade, uti Jacobs sine sons hand.
18. Och han bar det in till sin fader, och sade: Min fader. Han swarade: Här är jag; ho äst du, min son?
19. Jacob sade: Jag är Esau, din förstfödde son; jag hafwer gjort som du hafwer sagt mig: Statt upp, sätt dig, och ät af mine willebråd, på det din själ må wälsigna mig.
20. Men Isaac sade till sin son: Min son, huru hafwer du så snart funnit? Han swarade: HERren din Gud hafwer mig det bestyrt.
21. Då sade Isaac till Jacob: Gack hit, min son, att jag tager uppå dig, om du äst min son Esau, eller ej.
22. Så gick Jacob till sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna är Esau händer;
23. Och kände honom intet, ty hans händer woro ludna, såsom Esau hans broders händer; och så wälsignade han honom,
24. Och sade till honom: Äst du min son Esau? Han swarade: Ja, jag äret.
25. Då sade han: Så tag mig hit, min son, till att äta af dine willebråd, att min själ må wälsigna dig. Då bar han det till honom, och han åt; och bar honom deßlikes win in, och han drack.
26. Och Isaac hans fader sade till honom: Kom hit, och kyß mig, min son.
27. Han gick till, och kyßte honom. Då kände han lukten af hans kläder, och wälsignade honom och sade: Si, mins sons lukt är såsom ens åkers lukt, den HERren wälsignat hafwer.
28. Gud gifwe dig af himmelens dagg, och af jordenes fetma, och rikeliga korn och win.
29. Folk tjena dig, och slägter falle dig till fota: War en herre öfwer dina bröder, och dine moders barn kalle dig till fota: Förbannad ware den dig förbannar; wälsignad ware den dig wälsignar.
30. När nu Isaac lyktat hade wälsignelsen öfwer Jacob, och Jacob som nogast utgången war ifrå sinom fader Isaac, då kom Esau hans broder utaf sine jagt,
31. Och gjorde också en mat, och bar in till sin fader, och sade till honom: Statt upp, min fader, och ät af dins sons willebråd, att din själ må wälsigna mig.
32. Då swarade honom Isaac hans fader: Ho äst du? Han sade: Jag är Esau din förstfödde son.
33. Då wardt Isaac öfwermåttan häpen, och sade: Ho? Och hwar är då den jägaren, som mig det burit hafwer, och jag åt utaf allo, förra än du kom, och wälsignade honom? Han skall ock wälsignad blifwa.
34. När Esau detta sins faders tal hörde, ropade han högt, och wardt öfwermåttan förbittrad, och sade till sin fader: Wälsigna ock mig, min fader.
35. Men han sade: Din broder är kommen med list, och hafwer din wälsignelse borta.
36. Då sade han: Rätteliga heter han Jacob, ty han hafwer nu twå resor undertrampat mgi; min förstfödslorätt hafwer han borta, och si, nu tager han ock min wälsignelse bort; och sade: Hafwer du ingen wälsignelse behållit för mig?
37. Isaac swarade, och sade till honom: Jag hafwer satt honom till en herre öfwer dig, och alla hans bröder hafwer jag gjort honom till tjenare; med korn och win hafwer jag försett honom: Hwad skall jag dock nu göra dig, min son?
38. Esau sade till sin fader: Hafwer du då icke utan ena wälsignelse, min fader? Wälsigna mig ock, min fader! och hof upp sina röst och gret.
39. Då swarade Isaac hans fader, och sade till honom: Si, en fet honing skall du hafwa på jordene, och af himmelens dagg ofwanefter.
40. Med ditt swärd skall du nära dig, och skall tjena dinom broder: Och det skall ske, att du skall ock warda en herre, och rifwa hans ok af dinom halse.
41. Och Esau wardt wred uppå Jacob, för wälsignelsens skull, der hans fader honom med wälsignat hade, och sade i sitt hjerta: Den tiden warder snart kommandes, att min fader måste få sorg; ty jag will dräpa min broder Jacob.
42. Då wardt Rebecka sagdt om deßa hennes större sons Esau ord; och sände bort och lät kalla sin mindre son Jacob, och sade till honoom: Si, din broder Esau hotar dig, att han will dräpa dig.
43. Och hör nu mina röst, min son, gör dig redo, och fly till min broder Laban i Haran.
44. Och blif en tid lång när honom, tilldeß dins broders grymhet återwänder,
45. Och tilldeß hans wrede wändes ifrå dig, och förgäter det du honom gjort hafwer; så will jag sedan sända, och låta hemta dig dädan: Hwi skulle jag mista eder båda på en dag?
46. Och Rebecka sade till Isaac: Mig ledes wid att lefwa, för Hets döttrars skull: Om Jacob tager hustru af Hets döttrar, hwilka äro såsom deßa landens döttrar, efter hwad skall jag lefwa?
Capitel 28.[redigera]
Jacobs flykt, stege, löfte.
1. Då kallade Isaac sin son Jacob, och wälsignade honom, och böd honom, och sade till honom: Tag icke hustru af Canaans döttrar;
2. Utan gör dig redo, och far in i Mesopotamien till Bethuels dins moderfaders hus, och tag dig der hustru af Labans dins moderbroders döttrar.
3. Men allsmägtig Gud wälsigne dig, och göre dig fruktsam, och föröke dig, så att du warder en skare med folk.
4. Och gifwe dig Abrahams wälsignelse, dig och dine säd med dig; att du må besitta det land, der du en främling uti äst, det Gud Abraham gifwit hafwer.
5. Så skiljde Isaac Jacob ifrå sig, att han for in i Mesopotamien till Laban, Bethuels son af Syrien, Rebeckas broder, som hans och Esau moder war.
6. När nu Esau såg, att Isaac hade wälsignat Jacob, och sändt honom in i Mesopotamien, att han skulle der taga sig hustru; och att sedan han honom wälsignat hade, böd han honom, och sade: Du skall ingen hustru taga af Canaans döttrar;
7. Och att Jacob war sinom fader och moder lydig, och for in i Mesopotamien;
8. Såg ock, att Isaac hans fader såg icke gerna Canaans döttrar;
9. Gick han bort till Ismael, och tog, utöfwer de hustrur han tillförene hade, Mahalath, Ismaels, Abrahams sons, dotter, Rebajoths syster, till hustru.
10. Men Jacob for ut ifrå BerSaba, och reste till Haran;
11. Och kom på ett rum, der blef han öfwer nattena; förty solen war bärgad: Och han tog en sten der på rummena, och lade honom under sitt hufwud, och lade sig i samma rum till att sofwa.
12. Och honom drömde, och si, en stege stod på jordene, och änden på honom tog upp i himmelen: Och si, Guds Änglar stego derpå upp och neder.
13. Och HERren stod der öfwerst uppå, och sade: Jag är HERren, Abrahams dins faders Gud, och Isaacs Gud: Det landet, som du ligger upå, skall jag gifwa dig och dine säd.
14. Och din säd skall warda såsom stoftet på jordene; och du skall warda utspridder, westerut, österut, norrut, och söderut, och genom dig och dina säd skola alla slägter på jordene warda wälsignade.
15. Och si, jag är med dig, och skall förwara dig ehwart du far, och skall föra dig åter i detta land igen: och skall icke öfwergifwa dig, tilldeß jag gör allt det jag dig sagt hafwer.
16. Då nu Jacob waknade upp af sin sömn, sade han: Wißerliga är HERren i detta rum, och jag wistet icke.
17. Och fruktade han sig, och sade: Detta måste wara ett heligt rum; ty här bor wißerliga Gud, och här är himmelens port.
18. Och Jacob stod upp om morgonen bittida, och tog stenen, som han hade lagt under sitt hufwud, och reste honom upp, till en wård, och göt oljo der ofwanuppå;
19. Och kallade det rummet BethEl; men tillförene hette den staden Lus.
20. Och Jacob gjorde ett löfte, och sade: Om så är, att Gud blifwer med mig, och förwarar mig på denna wägen, som jag reser, och gifwer mig bröd till att äta, och kläder till att klädas med;
21. Och förer mig med frid åter hem igen till min fader; då skall HERren wara min Gud.
22. Och denne stenen, som jag upprest hafwer till en wård, skall warda ett Guds hus; och allt det du mig gifwer, der will jag gifwa dig tionde af.
Capitel 29.[redigera]
Jacobs tjenst, hustrur, fyra söner.
1. Då hof Jacob sin fot up, och gick in i det land, som österut ligger,
2. Och såg sig om, och si, der war en brunn på markene, och si, tre hjordar med får der när; förty hjordarna måste dricka af brunnenom; och låg en stor sten för hålet på brunnenom.
3. Och de plägade der församla alla hjordarna, och wätra stenen ifrå brunnshålet, och wattna fåren, och lade så åter stenen för hålet i sitt rum igen.
4. Och Jacob sade till dem: Mine bröder, hwadan ären I? De swarade: Wi äre af Haran.
5. Han sade till dem: Kännen I ock Laban, Nahors son? De swarade: Wi känne honom wäl.
6. Han sade: Går honom ock wäl i hand? De swarade: Honom går wäl i hand: Och si, der kommer hans dotter Rachel med fåren.
7. Han sade: Det är ännu bittida dags, och är icke ännu tid drifwa boskapen hem; wattner fåren, och går bort med dem i det.
8. De swarade: Wi kunne icke, förra än alla hjordarna komma tillsamman, och wi wältre stenen ifrå brunnshålet, och wattne så fåren.
9. Medan han ännu talade med dem, kom Rachel, med sins faders får; förty hon waktade fåren.
10. Då Jacob såg Rachel, Labans sins moderbroders dotter, och Labans sins moderbroders får, gick han till, och wältrade stenen ifrå hålet på brunnenom, och wattnade Labans sins moderbroders får;
11. Och kyßte Rachel; hof upp sina röst, och gret;
12. Och kungjorde henne, att han war hennes faderbroders och Rebeckas son. Då lopp hon, och kungjorde det sinom fader.
13. Då nu Laban hörde om Jacob sin systerson, lopp han emot honom, och tog honom i famn, och kyßten, och hade honom in i sitt hus. Då förtäljde han honom allt, huru tillgådt war.
14. Då sade Laban till honom: Nu wäl, du äst mitt ben och mitt fött: Och när han nu en månad långt hade warit när honom,
15. Sade Laban till Jacob: Ändock du äst min broder, skulle du fördenskull tjena mig för intet? Säg, hwad skall wara din lön?
16. Och Laban hade twå döttrar; den äldsta het Lea, och den yngsta het Rachel.
17. Men Lea war klenögd; Rachel war wäl skapad, och hade ett dägeligit ansigte.
18. Till henne fick Jacob kärlek, och sade: Jag will tjena dig i sju år för Rachel dina yngsta dotter.
19. Laban swarade: Det är bättre jag gifwer dig henne, än enom androm: Blif när mig.
20. Så tjente Jacob i sju år för Rachel; och tyckte honom det wara få dagar, så kär hade han henne.
21. Och Jacob sade till Laban: Få mig mina hustru; ty nu är tid, att jag kommer i säng med henne.
22. Då böd Laban allt folket der omkring, och gjorde bröllop.
23. Men om aftonen tog han Lea sina dotter, och hade henne in till honom; och han låg när henne.
24. Och Laban fick sine dotter Lea Silpa till ena tjenstepigo.
25. Om morgonen, si, då war det Lea; och han sade till Laban: Hwi hafwer du det gjort mig? Hafwer jag icke tjent dig för Rachel? Hwi hafwer du bedragit mig?
26. Laban swarade: Man gör icke så i wåro lande, att man hafwer ut den yngsta förr än den äldsta.
27. Håll deßa weckona ut, så will jag ock gifwa dig denna med, för den tjenst, som du ännu skall tjena mig i androm sju år.
28. Jacob gjorde så, och höll de weckona ut: Då gaf han honom Rachel sina dotter till hustru.
29. Och Laban gaf Rachel sine dotter Bilha till ena tjenstepigo.
30. Så låg han ock när Rachel, och hade Rachel kärare än Lea; och tjente honom framdeles i de andra sju åren.
31. Men då HERren såg, att Lea wardt wanwörd, gjorde han henne frukstamma, och Rachel ofruktsamma.
32. Och Lea wardt hafwandes, och födde en son, den kallade hon Ruben, och sade: HERren hafwer sett till min förtryckelse; nu warder min man hafwandes mig kär;
33. Och wardt åter hafwandes, och födde en son, och sade: HERren hafwer hört, att jag är wanwörd, och hafwer deßlikes denna gifwit mig; och kallade honom Simeon.
34. Åter wardt hon hafwandes, och födde en son, och sade: Nu warder min man åter hållandes sig till mig, ty jag hafwer födt honom tre söner; derföre kallade hon honom Levi.
35. Fjerde reso wardt hon hafwandes, och födde en son, och sade: Nu will jag tacka HERranom; derföre kallade hon honom Juda, och wände så igen att föda.
Capitel 30.[redigera]
Rachels knorr. Jacobs barn, lön.
1. Då Rachel såg, att hon födde Jacob intet, afundades hon wid sina syster, och sade till Jacob: Skaffa mig ock barn, eljest dör jag.
2. Jacob wardt ganska wred på Rachel, och sade: Icke är jag Gud, som dig förmenar dins lifs frukt.
3. Men hon sade: Si, der är min tjensteqwinna Bilha; lägg dig när henne, att hon må föda i mitt sköt, och jag warder dock uppbyggd genom henne;
4. Och gaf honom så Bilha, sina tjenstepigo, till hustru, och Jacob lade sig när henne.
5. Och så wardt Bilha hafwandes, och födde Jacob en son.
6. Då sade Rachel: Gud hafwer dömt mina sak, och hört mina röst, och gifwit mig en son; derföre kallade hon honom Dan.
7. Åter wardt Bilha, Rachels tjensteqwinna, hafwandes, och födde Jacob den andra sonen.
8. Då sade Rachel: Gud hafwer omwändt det med mig och mine syster, och jag får öfwerhandena; och hon kallade honom Naphtali.
9. Då nu Lea såg, att hon hade wändt igen att föda, tog hon sina tjenstepigo Silpa, och gaf henne Jacob till hustru.
10. Så födde Silpa, Leas tjensteqwinna, Jacob en son.
11. Då sade Lea: Rustig; och kallade honom Gad.
12. Derefter födde Silpa, Leas tjensteqwinna, Jacob den andra sonen.
13. Då sade Lea: Wäl mig; förty döttrarna skola säga mig saliga; och hon kallade honom Asser.
14. Ruben gick ut om hweteandena, och fann liljor på markene, och hade dem hem till sina moder Lea. Då sade Rachel till Lea: Gif mig en del af dins sons liljor.
15. Hon swarade: Hafwer du icke nog, att du hafwer tagit min man bort, och will deßlikes taga mins sons liljor? Rachel sade: Nu wäl, låt honom denna nattena sofwa när dig, för dins sons liljor.
16. Då nu Jacob kom om aftonen af markene, gick Lea ut emot honom, och sade: När mig skall du ligga; förty jag hafwer köpt dig för mins sons liljor: Och han låg när henne den nattena.
17. Och Gud hörde Lea, och hon wardt hafwandes, och födde Jacob den femte sonen;
18. Och sade: Gud hafwer lönt mig, för det jag gaf minom manne mina tjenstepigo; och hon kallade honom Isachar.
19. Åter wardt Lea hafwandes, och födde Jacob den sjette sonen;
20. Och sade: Gud hafwer wäl försett mig; nu warder åter min man boendes när mig; ty jag hafwer födt honom sex söner; och kallade honom Sebulon.
21. Derefter födde hon ena dotter, och kallade henne Dina.
22. Men Gud tänkte på Rachel, och hörde henne, och gjorde henne fruktsamma.
23. Då wardt hon hafwandes, och födde en son, och sade: Gud hafwer min smälek ifrå mig tagit;
24. Och kallade honom Joseph, och sade: HERren gifwe mig ännu en son härtill.
25. Då nu Rachel hade födt Joseph, sade Jacob till Laban: Låt mig färdas, och resa hem till mitt, och i mitt land.
26. Gif mig mina hustrur, och min barn, som jag hafwer tjent dig före, att jag må färdas; förty du wetst, hwad jag hafwer gjort dig för en tjenst.
27. Laban sade till honom: Kan jag icke finna nåd för din ögon? Jag förnimmer, att HERren hafwer wälsignat mig för dina skull.
28. Säg, hwad lön jag skall gifwa dig?
29. Men han sade till honom: Du wetst huru jag hafwer tjent dig, och hwad boskap du hafwer under mig.
30. Du hade litet, förra än jag kom, men nu äst du riker worden och HERren hafwer wälsignat dig för mina skull: Och nu, när skall jag ock något bestyra till mitt hus?
31. Laban sade: Hwad skall jag då gifwa dig? Jacob sade: Du skall allsintet gifwa mig; utan om du will göra mig det jag säger, så skall jag ännu beta och wakta din får.
32. Jag will i dag gå igenom alla dina hjordar, och skilj du derifrån all fläckot och brokot får, och all swart får ibland lamben och kiden; hwad nu sedan brokot och fläckot blifwer, det skall wara min lön.
33. Så warder mig min rättfärdighet betygandes i dag eller morgon, när dertill kommer, att jag skall taga min lön af dig, alltså, att hwad som icke fläckot eller brokot, eller ock hwad swart är ibland lamben och kiden, det ware en tjufnad med mig.
34. Då sade Laban: Jag är tillfrids, blifwe som du sagt hafwer.
35. Och han skiljde i den dagen ut spräcklota och brokota bockar, och all fläckot och brokot kid, der som ju något hwitt war uppå, och allt det swart war ibland lamben; och fick det sin barn i händer;
36. Och lät blifwa tre dagsleder långt emellan sig och Jacob. Så bette Jacob det öfwer war af Labans hjord.
37. Men Jacob tog gröna aspekäppar, haßel och castaneen, och barkade hwita ränder deruppå;
38. Och lade käpparna, som han barkat hade, i dryckehonar för hjordarna, som der komma måste och wattnas, att de skulle hafwande warda, när de kommo till att dricka.
39. Alltså wordo hjordarna hafwande öfwer käpparna, och födde fläckot, spräcklot och brokot.
40. Då afskiljde Jacob lamben, det icke brokot, och allt det swart war, och lät dem in till Labans hjord; och gjorde sig en egen hjord, den lät han icke till Labans hjord.
41. Men när den tidfödde hjorden lopp, lade han käpparna i hoar för hjordens ögon, så att de woro hafwande öfwer käpparna.
42. Men när de senfödda lupo lade han dem intet deruti. Så wordo då de senfödlingar Labans och de tidfödlingar Jacobs.
43. Deraf wardt mannen öfwermåttan riker, så att han hade mcyken får, tjenarinnor och tjenare, camelar och åsnar.
Capitel 31.[redigera]
Jacob flyr. Laban hinner honom upp. De göra förbund.
1. Och kom för honom Labans barnas tal, att de sade: Jacob hafwer kommit allt wår faders gods till sig; och af wår faders gods hafwer han sådana rikedomar samlat.
2. Och Jacob såg på Labans ansigte, och si, det war icke sådana emot honom som i går och i förrgår.
3. Och HERren sade till honom: Far åter in i dina fäders land, och till dina fränder: Jag will wara med dig.
4. Då sände Jacob, och lät kalla Rachel och Lea ut på markena till sin hjord;
5. Och sade till dem: Jag ser edars faders ansigte, att det är icke sådana emot mig, såsom i går och i förrgår; men mins faders Gud hafwer warit med mig.
6. Och I weten, att jag hafwer tjent edar fader af alla mina krafter.
7. Och han hafwer beswikit mig, och nu tio resor förwandlat min lön; men Gud hafwer honom det icke tillstadt, att han skulle göra mig skada.
8. När han sade: De brokota skola wara din lön, så bar hela hjorden brokot; men när han sade: De spräcklota skola wara din lön, så bar hela hjorden spräcklot.
9. Så hafwer Gud wändt edars faders gods ifrå honom, och gifwit det mig.
10. Ty när aflotiden kom, hof jag upp min ögon, och såg i dröm, och si, gumrarna sprungo på de spräcklota, fläckota och brokota hjordarna.
11. Och Guds Ängel sade till mig i drömmenom: Jacob; och jag swarade: Här är jag.
12. Men han sade: Häf upp din ögon, och si, gumrarna springa på de spräcklota, fläckota och brokota fåren; förty jag hafwer allt sett, hwad Laban gör dig.
13. Jag är Gud i BethEl, der du hafwer smort stenen, och gjort mig der ett löfte: Nu gör dig redo, och far utaf detta landet, och far in i ditt födsloland igen.
14. Då swarade Rachel och Lea, och sade till honom: Wi hafwe hwarken del eller arf i wårs faders huse mer.
15. Hafwer han dock hållit oß lika som främmande; Förty han hafwer sålt oß, och förtärt wårt wärd.
16. Derföre hafwer Gud fråwändt wårom fader hans rikedomar till oß och wår barn. Allt det Gud dig nu sagt hafwer, det gör.
17. Så gjorde Jacob sig redo, och satte sin barn och hustrur på camelar;
18. Och förde bort all sin boskap, och alla sina håfwor, som han hade förwärfwat i Mesopotamien; på det han skulle komma till sin fader Isaac i Canaans land.
19. Men Laban war gången bort till att klippa sin hjord. Och Rachel stal sins faders beläter.
20. Alltså stal Jacob Laban af Syrien hjertat, att han honom icke tillsade, då han flydde.
21. Så flydde han, och allt det hans war gjorde sig redo, och for öfwer älfwena, och stämde åt Gileads berg.
22. På tredje dagen wardt det Laban sagdt, att Jacob flydde.
23. Och han tog till sig sina bröder, och jagade efter honom sju dagsleder; och binde honom på det berget Gilead.
24. Men Gud kom till Laban af Syrien i dröm om nattena, och sade till honom: Förwara dig, att du intet talar till Jacob annat än godt.
25. Och Laban nalkades intill Jacob. Men Jacob hade uppslagit sin tjäll på bergena; och Laban med sina bröder flög deßlikes sin tjäll upp på bergena Gilead.
26. Då sade Laban till Jacob: Hwad hafwer du gjort, att du stulit mitt hjerta, och hafwer bortfört mina döttrar, lika som de der med swärd gripna wore?
27. Hwarföre hafwer du det fördolt, att du skulle fly, och hafwer stulit dig ifrå mig, och hafwer icke tillsagt, att jag måtte hafwa ledsagat dig med fröjd, med sjungande, med bungande och harpande;
28. Och hafwer icke låtit mig kyßa mina barn och döttrar? Du hafwer dårliga gjort.
29. Och jag hade wäl så mycken magt, at jag kunde göra eder ondt; men edars faders Gud sade till mig i går: Förwara dig, att du intet talar till Jacob, utan godt.
30. Och medan du ju wille fara, och åstundande så mycket efter dins faders hus, hwarföre hafwer du då stulit mig mina gudar?
31. Jacob swarade, och sade till Laban: Jag fruktade, att du skulle hafwa tagit dina döttrar ifrå mig.
32. Men när hwilkom du finner dina gudar, han må dö här för wåra bröder. Sök efter ditt när mig, och tag det. Men han wißte icke, att Rachel hade stulit dem.
33. Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda tjensteqwinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i Rachels tjäll.
34. Då tog Rachel beläten, och lade dem under camelahalmen, och satte sig derpå. Men Laban ransakade öfwer hela tjället, och fann intet.
35. Då sade hon till sin fader. Min herre, war icke wred; förty jag kan icke stå upp emot dig förty det går med mig efter qwinnosätt. Så sökte han, och fann intet beläten.
36. Och Jacob wadt wred, och kifwade med Laban, och sade till honom: Hwad hafwer jag mißhandlat eller syndat, att du äst så heter på mig?
37. Du hafwer ransakat all min boting, hwad hafwer du finnit af din boting? Lägg det der för mina och dina bröder, att de döma emellan oß båda.
38. Tjugu år hafwer jag warit när dig; din får och getter hafwa icke warit ofruktsamma, wädrarna af din hjord hafwer jag icke ätit.
39. Det af djuren rifwet war, hade jag icke till dig, jag måste det betala, du äskade det af mine hand, ehwad det war dag eller natt mig ifråstulet.
40. Om dagen war jag wanmägtig för hettas skull, om nattena för köld; och min sömn wek ifrå min ögon.
41. Så hafwer jag i tjugu år tjent i ditt hus; fjorton för dina döttrar, och sex för din hjord; och du hafwer tio resor förwandlat min lön.
42. Hwar mins faders Abrahams Gud och Isaacs fruktan icke hade warit på mina sido, du hade låtit mig gå blottan ifrå dig. Men Gud hafwer ansett min förtryckelse och arbete, och straffade dig i går.
43. Laban swarade, och sade till Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mine hjordar, och allt det du ser är mitt: Hwad kan jag i dag göra minom döttrom, eller deras barnom, som de födt hafwa?
44. Så kom nu och låt oß göra ett förbund jag och du, som skall wara ett wittnesbörd emellan mig och dig.
45. Då tog Jacob en sten, och reste honom upp till en wård;
46. Och sade till sina bröder: Hemter upp stenar; och de togo stenar, och gjorde ena rösjo, och åto uppå samma rösjo.
47. Och Laban kallade henne Jegar Sahaduta; men Jacob kallade henne Gilead.
48. Då sade Laban: Denna stenrösjan ware i dag wittnesbörd emellan mig och dig; deraf kallar man henne Gilead;
49. Och ware en wård; ty han sade: HERren se härtill emellan mig och dig, då wi komme ifrå hwarannan.
50. Hwar du beswärar mina döttrar, eller tager andra hustrur deröfwer; här är ingen menniska med oß; men si, Gud är wittne emellan mig och dig.
51. Och Laban sade ytterligare till Jacob: Si, detta är stenrösjan, och detta är wården, som jag upprest hafwer emellan mig och dig.
52. Samma rösjan ware wittne, och wården ware deßlikes wittne, om jag far häröfwer till dig, eller du far öfwer denna rösjan och wården till mig, till att göra skada.
53. Abrahams Gud, och Nahors Gud, och deras fäders Gud, ware domare emellan oß. Och Jacob swor honom, wid Isaacs sins faders fruktan.
54. Och Jacob offrade offer på bergena, och böd sina bröder att de skulle äta bröd. Och då de hade ätit, blefwo de på bergena öfwer nattena.
55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, kyßte sin barn och döttrar; wälsignade dem, och for sina färde, och kom hem till sitt igen.
Capitel 32.[redigera]
Mahanaim. Jacobs bådskap, bäfwan, bön, skänker, brottande.
1. Men Jacob for sin wäg, och Guds Änglar mötte honom.
2. Och då han såg dem, sade han: Detta äro Guds härar; och kallade det rummet Mahanaim.
3. Men Jacob sände båd framför sig till sin broder Esau in uti Geirs land, i Edoms ängd.
4. Och befallde dem, och sade: Så säger minom herra Esau: Den tjenare Jacob låter säga dig, jag hafwer warit ute när Laban, och hafwer allt härtill warit ibland främmande;
5. Och hafwer fä och åsnor, får, tjenare och tjenarinnor; och hafwer utsändt, och låtit dig minom herra det bebåda, på det jag måtte finna nåd för din ögon.
6. Båden kommo igen till Jacob, och sade: Wi kommom till din broder Esau, och han reser emot dig med fyrahundrade män.
7. Då fruktade Jacob storliga, och war förfärad; och skifte folket, som war när honom, och får, och fä, och camelar, i twå skarar.
8. Och sade: Om Esau kommer på den ena skaran, och slår honom, så må den andre undkomma.
9. Ytterligare sade Jacob: Gud mins faders Abrahams, Gud mins faders Isaacs, HERre, du som till mig sagt hafwer: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag will göra dig godt.
10. Jag är för ringa till all den barmhertighet och all den trohet, som du med dinom tjenare gjort hafwer; förty jag hade icke mer än denna stafwen, då jag gick öfwer denna Jordanen, och nu är jag till twå skarar worden.
11. Hjelp mig utu mins broders hand, utur Esau hand; ty jag fruktar för honom; att han icke kommer, och står mig både mödrar och barn.
12. Du hafwer sagt: Jag will göra dig godt, och göra din säd som sanden i hafwet, den så mycken är, att han ej kan räknas.
13. Och han blef der den nattena, och tog, af thy han för handena hade, skänker till sin broder Esau:
14. Tuhundrade getter, tjugu bockar, tuhundrade får, tjugu wädrar;
15. Och tretio däggande camelar med deras föl; fyratio kor, och tio oxar; tjugu åsninnor, med tio föl;
16. Och fick dem under sina tjenares händer, ju hwar hjorden för sig, och sade till dem: Går framför mig, och låter wara rum emellan den ena hjorden efter den andra;
17. Och böd den första, och sade: När min broder Esau möter dig, och frågar dig: Hwem hörer du till, och hwart will du, och hwem hörer det till, som du drifwer för dig?
18. Skall du säga: Det hörer dinom tjenare Jacob till; han sände sinom herra Esau skänker, och kommer härefter.
19. Så böd han ock den andra, och den tredje, och allom dem som gingo efter hjorden, och sade: Som jag hafwer sagt eder, så säger till Esau, när I finnen honom;
20. Och säger ju det med: Si, Jacob din tjenare är efter oß. Förty han tänkte, jag will blidka honom med den skänken, som går för mig; sedan will jag se honom; kan hända att han undfår mig wäl.
21. Så gingo skänkningarna framför honom; men han blef den nattena i lägret;
22. Och stod upp om nattena, och tog sina twå hustur, och de twå tjensteqwinnorna, och sin ellofwa barn, och for till wadet Jabbok.
23. Tog dem och förde dem öfwer älfwena, så att det han hade kom öfwer.
24. Och han blef på den sidone allena. Då brottade en man med honom tilldeß morgonrodnen uppgick.
25. Och då han såg, att han icke kunde öfwerwinna honom, rörde han hans höftesseno, och straxt förtwinade hans höftessena.
26. Och han sade: Låt mig gå; ty morgonrodnen går upp; men han swarade: Jag släpper dick icke, med mindre du wälsignar mig.
27. Han sade: Huru heter du? Han swarade: Jacob.
28. Han sade: Du skall icke mer heta Jacob, utan Israel; förty du hafwer med Gud och menniskor kämpat, och hafwer fått öfwerhandena.
29. Och Jacob frågade honom, och sade: Huru heter du? Men han sade: Hwi frågar du, huru jag heter? Och han wälsignade honom dersammastäds.
30. Och Jacob kallade det rummet Pnuel; ty jag hafwer sett Gud under ansigtet, och min själ är frälst worden.
31. Och som han kom framom Pnuel, gick honom solen upp, och han haltade i sine höft.
32. Fördenskull äta Israels barn inga höftbeno ännu i dag, derföre, att Jacobs höftsena rörd wardt.
Capitel 33.[redigera]
Esau möte, kyß, resa. Succoths, Salems boning.
1. Jacob hof upp sin ögon, och såg sin broder Esau komma med fyrahundrade män; och skifte sin barn till Lea, och till Rachel och till båda tjensteqwinnorna;
2. Och skickade tjensteqwinnorna med deras barn främst; och Lea med hennes barn dernäst; och Rachel med Joseph efterst.
3. Och han gick framför dem, och bugade sig sju resor ned på jordena, tilldeß han kom fram till sin broder.
4. Men Esau lopp emot honom, och tog honom i famn, och fick honom om halsen, och kyßte honom; och de greto;
5. Och hof upp sin ögon, och såg qwinnorna med barnen, och sade: Ho äro deße med dig? Han swarade: Det äro barnen, som Gud dinom tjenare beskärt hafwer.
6. Och tjensteqwinnorna gingo fram med deras barn, och bugade sig för honom.
7. Lea gick ock fram med sin barn, och bugade sig för honom. Sedan gick Joseph och Rachel fram, och bugade sig ock för honom.
8. Och han sade: Hwad will du med allan den skaran, som jag hafwer mött? Han swarade: Att jag måtte finna nåd för minom herra.
9. Esau sade: Jag hafwer nog, min broder; behåll det du hafwer.
10. Jacob swarade: Ack nej! hafwer jag funnit nåd för dig, så tag min skänk af mine hand; förty jag såg ditt ansigte, lika som jag hade sett Guds ansigte; och tag det täckeliga af mig.
11. Tag den wälsignelsen, som jag hafwer fört till dig; ty Gud hafwer mig det beskärt, och jag hafwer all ting nog. Så nödgade han honom, tilldeß han anammade det.
12. Och han sade: Låt oß fara framåt, och resa, jag will fara med dig.
13. Men han sade till honom: Min herre, du wetst, att jag hafwer späd barn när mig, dertill får och fä, som än äro unge; när de en dag för hastigt drifne wordo, dödde mig hela hjorden.
14. Min herre fare frame åt för sin tjenare: Jag will sakta följa, efter som boskapen och barnen gå kunna, tilldeß jag kommer till min herra i Seir.
15. Esau sade: Så will jag dock låta blifwa när dig något af folket, som med mig är. Han swarade: Hwad görs det behof? Låt mig man finna nåd för minom herra.
16. Så for Esau den dagen tillbaka sin wäg åt Seir.
17. Och Jacob for till Succoth, och byggde sig ett hus, och gjorde hyddor till sin boskap. Deraf heter det rummet Succoth.
18. Derefter kom Jacob till Salem, till den staden Sichem, som ligger i Canaans lande, sedan han war kommen utaf Mesopotamien, och gjorde sitt lägre för stadenom.
19. Och köpte ett stycke åker af Hemors, Sichems faders, barnom, för hundrade penningar.
20. Der slog han upp sin tjäll och uppreste der ett altare, och åkallade dens starka Israels Guds Namn.
Capitel 34.[redigera]
Dina skämd. Sichem dräpen.
1. Men Dina, Leas dotter, den hon Jacob födt hade, gick ut till att bese deß landsens döttrar.
2. Då Sichem, Hemors Heweens son, som war deß landsens herre, såg henne, tog han henne, och belägrade henne, och förkränkte henne.
3. Och hon låg honom hårdt på hjertat, och han hade pigona kära, och talade ljufliga med henne.
4. Och Sichem sade till sin fader Hemor: Tag mig den pigona till hustru.
5. Och Jacob förnam, att hans dotter Dina war skämd, och hans söner woro med boskapenom ute på markena, och Jacob tigde tilldeß de kommo.
6. Då gick Hemor, Sichems fader, ut till Jacob, till att tala med honom.
7. I det kommo Jacobs söner af markene; och då det hörde, förtröt det männerna, och wordo ganska wrede, att han hade gjort en dårskap i Israel, och belägrat Jacobs dotter; ty det war icke rätt gjordt.
8. Då talade Hemor med dem, och sade: Mins sons Sichems hjerta trängtar efter edra dotter; käre, gifwer honom henne till hustru.
9. Befrynder eder med oß; gifwer oß edra döttrar, och tager I wåra döttrar;
10. Och bor när oß: Landet skall stå eder öppet; bygger och bruker, och bor derinne.
11. Och Sichem sade till hennes fader och bröder: Låter mig finna nåd när eder; hwad I mig sägen, det will jag gifwa.
12. Begärer man troliga af mig morgongåfwor och skänker, jag will gifwa, som I begären; gifwer mig allenast pigona till hustru.
13. Då swarade Jacobs söner Sichem, och hans fader Hemor, och talade bedrägeliga, derföre, att deras syster Dina war skämd;
14. Och sade till dem: Wi kunne det icke göra, att wi skole gifwa wåra syster enom oomskornom manne; ty det wore oß en skam.
15. Dock likwäl wilje wi wara eder till wiljes, om I warden oß like, och allt mankön ibland eder warder omskoret.
16. Då wilje wi gifwa eder wåra döttrar, och taga oß edra döttrar, och bo när eder, och wara ett folk.
17. Men hwar I icke wiljen lyda oß, och omskära eder, så wilje wi taga wåra dotter, och fara wår wäg.
18. Det talet behagade Hemor och hans son wäl.
19. Och den unge mannen fördröjde intet att göra så; förty han hade lust till Jacobs dotter, och han war härlig hållen öfwer alla i hans faders huse.
20. Så gingo Hemor och hans son Sichem i stadsporten, och talade med borgarena i stadenom, och sade:
21. Deße män äro fridsamme när oß, och wilja bygga och bo i landena: Så är nu landet widt begripet: Wi wilje taga oß deras döttrar, och gifwa dem wåra döttrar.
22. Men då wilja de wara oß till wiljes, så att de bor när oß, och warda ett folk med oß, om wi omskäre allt det, som mankön är ibland oß, såsom de omskorne äro.
23. Deras boskap och ägodelar, och allt det de hafwa, blifwer wårt, om wi eljest blifwom dem till wiljes, så att de bo när oß.
24. Och de lydde Hemor och Sichem hans sone, alle de som genom hans stadsport ut och in gingo, och omskoro allt det som mankön war, det som i deras stad ut och in gick.
25. Och på tredje dagenom, då det wärkte dem, togo de twå Jacobs söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, hwardera sitt swärd, och gingo drifteliga in i staden, och slog ihjäl allt det som war mankön;
26. Och slogo också ihjäl Hemor och hans son Sichem med swärdsegg, och togo sna syster Dina utaf Sichems huse, och gingo sin wäg.
27. Då kommo Jacobs söner, öfwer de slagna, och skinnade staden, derföre, att de skämt hade deras syster;
28. Och togo deras får, fä, åsnar och hwad i stadenom och på markene war;
29. Och alla deras håfwor; all barn och qwinnor togo de till fångar, och skinnade allt det i husen war.
30. Och Jacob sade till Simeon och Levi: I hafwen åstadkommit att jag blifwer illa känder för alla desa lands inbyggare, de Cananeer och Phereseer: Och jag är en ringa hop; när de nu församla sig öfwer mig, så slå de mig ihjäl, så warder jag omintetgjord med mino huse.
31. Men de swarade: Skulle de då handla med wåra syster, såsom med ene sköko?
Capitel 35.[redigera]
Gudstjensten renad. BethEl bygdt. Gud sedd. BenJamin född. Rachel, Isaac dö.
1. Och Gud sade till Jacob: Gör dig redo, och far till BethEl, och bo der, och bygg der ett altare Gudi, som dig syntes, då du flydde för dinom broder Esau.
2. Då sade Jacob till sitt hus, och till alla de som med honom woro: Lägger ifrån eder de främmande gudar, som äro ibland eder, och renser eder, och förwandler edor kläder;
3. Och görom oß redo att fara till BethEl, att jag må göra der ett altare Gudi, den mig hört hafwer i mins bedröfwelses tid, och hafwer warit med mig på wägenom, som jag rest hafwer.
4. Då fingo de honom alla de främmande gudar, som woro under deras händer, och deras örnaringar; och han grof dem under ena ek, som stod wid Sichem.
5. Och for ut; och en Gudsfruktan kom öfwer de städer, som lågo deromkring, att de icke foro efter Jacobs söner.
6. Så kom Jacob till Lus i Canaans land, som kallas BethEl, med allt det folk, som med honom war;
7. Och byggde der ett altare, och kallade det rummet ElBethEl, efter det Gud wardt honom der uppenbarad, då han flydde för sinom broder.
8. Då dödde Debora, Rebeckas amma, och wardt begrafwen nedanför BethEl, under ena ek, hwilken wardt kallad gråtoek.
9. Och Gud syntes åter Jacob sedan han war kommen utaf Mesopotamien, och wälsignade honom;
10. Och sade till honom: Du heter Jacob; men du skall icke mer heta Jacob utan Israel skall du heta: Och så kallade man honom Israel.
11. Och Gud sade till honom: Jag är den allsmägtige Gud; war fruktsam, och föröka dig: Folk och folks skarar skola komma utaf dig, och Konungar skola komma utaf dina länder;
12. Och det landet, som jag Abraham och Isaac gifwit hafwer, skall jag gifwa dig, och skall det gifwa dine säd efter dig.
13. Och så for Gud upp ifrå honom, ifrå det rummet, der han med honom talat hade.
14. Men Jacob reste upp en stenwård på det rummet, der han med honom talat hade; och göt drickoffer deruppå, och begöt honom med oljo.
15. Och Jacob kallade det rummet, der Gud hade talat med honom, BethEl.
16. Och han for ifrå BethEl: Och kom ännu ett litet stycke wägs war till Ephrath, då födde Rachel, och födslan war henne swår.
17. Men då det wardt henne så swårt i födslone, sade jordgumman till henne: Frukta dig icke; förty denna sonen skall du ock hafwa.
18. Men då själen utgick, att hon dö måste, kallade hon honom BenOni; men hans fader kallade honom BenJamin.
19. Så dödde Rachel, och wardt begrafwen wid wägen till Ephrath, som nu heter BethLehem.
20. Och Jacob reste upp en wård öfwer hennes graf: Dersammastäds är Rachels grafwård än i dag.
21. Och Israel for ut, och slog upp ett tjäll på hinsidon wid det tornet Eder.
22. Och det begaf sig, då Israel bodde der i landet, gick Ruben bort och lade sig när Bilha, sins faders frillo: Och det kom för Israel. Men Jacob hade tolf söner.
23. Leas söner woro deße: Ruben, Jacobs förstfödde son, Eimeon, Levi, Juda, Isachar och Sebulon.
24. Rachels söner woro: Jeseph och BenJamin.
25. Bilhas, Rachels tjensteqwinnos söner: Dan och Naphtali.
26. Silpas, Leas tjensteqwinnos, söner: Gad och Asser. Deße äro Jacobs söner, som honom födde woro i Mesopotamien.
27. Och Jacob kom till sin fader Isaac till Mamre i hufwudstaden, som heter Hebron, der Abraham och Isaac hade warit främlingar uti.
28. Och Isaac wardt hundrade och åttatio år gammal.
29. Och wardt sjuk, och dödde och wardt samlad till sitt folk, gammal och mätt af lefwande; och hans söner Esau och Jacob begrofwo honom.
Capitel 36.[redigera]
Esau hustrur, boning, barn.
1. Detta är Esau slägte, som kallas Edom.
2. Esau tog hustrur af Canaans döttrar: Ada, Elons Hetheens dotter, och Aholibama, Ana dotter, Zibeons Heveens dotters,
3. Och Basmath, Ismaels dotter, Nebajoths syster.
4. Och Ada födde Esau Eliphas. Men Basmath födde Reguel.
5. Aholibama födde Jeus, Jaelam och Korah. Deße äro Esau barn, som honom födde woro i Canaans lande.
6. Och Esau tog sina hustrur, söner och döttrar, och alla sins huses själar; sina håfwor, och allan boskapen med alla ägodelar, som han förwärfwat hade i Canaans lande; och for uti ett land, ifrå sin broder Jacob.
7. Förty deras ägodelar woro så store, att de kunde icke bo med hwarannan; och landet, der de uti främlingar woro, kunde icke fördraga dem, för deras stora ägodelars skull.
8. Så bodde då Esau på Seirs berg; och denne Esau är Edom.
9. Detta är Esau slägte, af hwilkom de Edomeer komne äro på Seirs berg.
10. Och så heta Esau barn: Eliphas, Adas son, Esau hustrus; Reguel, Basmaths son, Esau hustrus.
11. Men Eliphas söner woro deße: Theman, Omar, Zepho, Gatham och Kenas.
12. Och Thimna war Eliphas, Esau sons, frilla; hon födde Amalek. Deße äro de barn af Ada, Esau hustru.
13. Men Reguels barn äro deße: Nahath, Serah, Samma, Mißa. Deße äro de barn af Basmath, Esau hustru.
14. Men de barn af Aholibama, Esau hustru, Ana dotter, Zibeons dotters, äro deße, dem hon födde Esau: Jeus, Jaelam och Korah.
15. Deße äro de Förstar ibland Esau barn: Eliphas barn, den första Esau sons, woro deße: Den Försten Theman, den Försten Omar, den Försten Zepho, den Försten Kenas.
16. Den Försten Korah, den Försten Gatham, den Försten Amalek. Deße äro de Förstar af Eliphas i Edoms lande; och äro barn af Ada.
17. Och deße äro Reguels barn, Esau sons: Den Försten Nahath, den Försten Serah, den Försten Samma; den Försten Mißa. Deße äro de Förstar af Reguel uti de Edomeers lande, och äro barn af Basmath, Esau hustru.
18. Deße äro barn af Aholibama, Esau hustru: Den Försten Jeus, den Försten Jaelam, den Försten Korah. Deße äro de Förstar af Aholibama, Ana dotter, Esau hustru.
19. Deße äro Esau barn, och deras Förstar; hanär Edom.
20. Men de barn af Seir den Horeen, som i landena bodde, äro deße: Lotan, Sobal, Zibeon, Ana,
21. Dison, Ezer och Disan. Deße äro de Förstar ibland de Horeer, alle Seirs barn i Edoms lande.
22. Men Lotans barn woro deße: Hori och Heman; och Lotans syster het Thimna.
23. Sobals barn woro deße: Alvan, Manahat, Ebal, Sepho och Onam.
24. Zibeons barn woro: Aja och Ana: Denne är den Ana, som i öknene påfann mular, då han waktade sins faders Zibeons åsnar.
25. Men Ana barn woro: Deson och Aholibama, det är Ana dotter.
26. Disons barn woro: Hemdan, Esban, Jithran och Cheran.
27. Ezers barn woro: Bilhan, Saavan och Akan.
28. Disans barn woro: Uz och Aran.
29. Deße äro de Förstar ibland de Horeer: Den Försten Lotan, den Försten Sobal, den Försten Zibeon, den Försten Ana,
30. Den Försten Dison, den Försten Ezer, den Försten Disan. Deße äro de Förstar ibland de Horeer, de som regerade i Seirs lande.
31. Men de Konungar, som i Edoms lande regerade, förra än Israels barn Konungar hade, äro deße:
32. Bela war Konung i Edom, Beors son; och hans stad het Dinhaba.
33. Och då Bela blef död, wardt Jobab Konung i hans stad, Sera son, af Bozra.
34. Då Jobab blef död, wardt Husam utaf de Themaneers lande Konung i hans stad.
35. Då Husam blef död, wardt Konung i hans stad Hadad, Bedads son, den som slog de Midianiter på de Moabiters mark; och hans stad het Avith.
36. Då Hadad blef död, wardt Samla af Masreka Konung i hans stad.
37. Då Samla blef död, wardt Konung i hans stad Saul af Rehoboth wid älfwena.
38. Då Saul blef död, wardt Baalhanan, Achbors son, Konung i hans stad.
39. Då Baalhanan, Achbors son, blef död, wardt Hadar Konung i hans stad; och hans stad het Pagu; och hans hustru het Mehetabeel, Matreds dotter, och Mesahabs dotter.
40. Alltså heta de Förstar af Esau i deras slägter, rummom och namnon: Den Försten Thimna, den Försten Alva, den Försten Jetheth,
41. Den Försten Abolibama, den Försten Ela, den Försten Pinon,
42. Den Försten Kenas, den Försten Theman, den Försten Mibzar,
43. Den Försten Magdiel, den Försten Iram. Deße äro de Förstar i Edom, såsom de bott hafwa uti deras arfwelande. Och Esau är fadren till de Edomeer.
Capitel 37.[redigera]
Joseph drömmer, säljes, sörjes.
1. Men Jacob bodde i de landena, der hans fader war en främling uti, nämliga i Canaans lande.
2. Och detta är Jacobs slägt: Joseph var sjutton år gammal, då han wardt en herde öfwer hjorden med sina bröder; och pilten war när Bilhas och Silpas sin faders hustrus barnom; och han hade för deras fader, hwilket ondt syfte öfwer dem war.
3. Men Israel hade Joseph kärare än alla de andra sin barn, efter han hade födt honom i ålderdomen; och gjorde honom en brokot kjortel.
4. Då nu hans bröder sågo, att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, wordo de honom hätske, och kunde icke tala honom ett wänligit ord till.
5. Derutöfwer hade Joseph ena reso en dröm, och sade sina bröder deraf. Då blefwo de honom ännu hätskare.
6. Ty han sade till dem: Käre, hörer hwad mig hafwer drömt.
7. Mig tyckte wi bundom kärfwar på markene, och min kärfwe reste sig upp och stod; och edra kärfwar deromkring bugade sig för min kärfwa.
8. Då sade hans bröder till honom: Skulle du warda wår Konung, och råda öfwer oß? Och wordo honom ändå hätsksare för hans dröms och hans tals skull.
9. Och han hade ännu en annan dröm, den förtäljde han sina bröder, och sade: Si, jag hafwer ännu haft en dröm: Mig tyckte, att solen och månen och ellofwa stjernor bugade sig för mig.
10. Och då det hans fader och hans bröder sagt wardt, straffade honom hans fader, och sade till honom: Hwad är det för en dröm, som dig hafwer drömt? Skall jag och din moder och dine bröder komma, och falla ned på jordena för dig?
11. Och hans bröder afundades wid honom. Men hans fader behöll deßa ord.
12. Då nu hans bröder gingo bort till att beta deras faders boskap i Sichem,
13. Sade Israel till Joseph: Wakta icke dine bröder boskapen i Sichem? Kom, jag will sända dig till dem. Han sade: Här är jag.
14. Och han sade: Gack bort och se till, om det står wäl till med dina bröder och boskapenom; och säg mig igen, huru det hafwer sig. Och han sände honom utaf den dalenom Hebron, att han skulle gå till Sichem.
15. Då fann honom en man, der han for will på markene. Han frågade honom, och sade: Hwem föser du?
16. Han swarade: Jag föser mina bröder: Käre, säg mig, hwarest de wakta hjorden.
17. Mannen sade: De äro händanfarne; ty jag hörde, att de sade: Låt oß gå till Dothan. Då drog Joseph efter sina bröder, och fann dem i Dothan.
18. Som de nu långt ifrå fingo se honom, förra än han kom när intill dem, rådslogo de till att döda honom;
19. Och sade inbördes: Si drömmaren kommer här.
20. Så kommer nu och låter oß slå honom ihjäl och kasta honom i ena grop; och säga, att ett ondt djur hafwer ätit upp honom; så få rman se, hwad hans drömmar äro.
21. När Ruben hörde det, wille han frälsa honom af deras händer, och sade: Låter oß icke slå ena själ.
22. Och ytterligare sade Ruben till dem: Låter oß icke utgjuta blod; utan låt oß kasta honom i den gropena, som är i öknene, och icke komma händer wid honom. Men han wille hafwa frälst honom utu deras hand, att han måtte hafwa haft honom till sin fader igen.
23. Då nu Joseph kom till sina bröder, afklädde de honom hans kjortel, med den brokota kjortelen, som han hade uppå sig;
24. Och togo honom, och kastaden i ena grop; men gropen war tom, och intet watten deruti.
25. Och de satte sig ned till att äta. I det hofwo de sin ögon upp, och sågo en hop Ismaeliter komma ifrå Gilead med deras camelar; de förde krydder, balsam och myrrham, och foro ned uti Egypten.
26. Då sade Juda till sina bröder: Hwad hjelper det oß, att wi dräpe wår broder, och fördölje hans blod?
27. Kommer, och låter oß sälja honom de Ismaeliter, att wåra händer icke förtaga sig på honom; ty han är wår broder, wårt kött och blod. Och de lydde honom.
28. Och då de Midianitiske köpmännerna foro der fram, drogo de honom upp af gropene, och sålde honom de Ismaeliter för tjugu silfwerpenningar: De förde honom in i Egypten.
29. Då nu Ruben kom åter till gropena, och fann icke Joseph derinne, ref han sin kläder;
30. Och kom åter till sina bröder, och sade: Pilten är icke der; hwart skall jag?
31. Då togo de Josephs kjortel, och slagtade en bock, och indoppade kjortelen i blodet;
32. Och sände den brokota kjortelen bort, och läto bära honom till deras fader, och sade: Denna hafwom wi funnit: Se, om det är dins sons kjortel eller ej.
33. Men han sände honom, och sade: Det är mins sons kjortel. Ett ondt djur hafwer ätit upp honom; ett wilddjur hafwer rifwit Joseph.
34. Och Jacob ref sin kläder, och swepte en säck om sina länder, och sörjde sin son långan tid.
35. Och alla hans söner och döttrar gingo till, att de skulle hugswala honom; men han wille icke låta hugswala sig, och sade: Jag warder med sorg nederfarandes i grafwena till min son. Och hans fader gret honom.
36. Men de Midianiter sålde honom in i Egypten Potiphar, Pharaos hofmästare.
Capitel 38.[redigera]
Juda söner och blodskam.
1. Det begaf sig på samma tiden, att Juda for neder ifrå sina bröder, och gaf sig till en man i Adullam, som het Hira.
2. Och Juda såg der en Canaaneisk mans dotter, han het Sua; och tog henne;
3. Och då han belåg henne, wardt hon hafwandes, och födde en son, den kallade hon Er.
4. Och hon wardt åter hafwandes och födde en son, den kallade hon Onan.
5. Åter födde hon en son, honom kallade hon Sela. Och han war i Chesib, när hon den födde.
6. Och Juda gaf sinom första sone Er ena hustru, som het Thamar.
7. Men Er, Juda förstfödde son, war arg för HERranom; derföre dödade HERren honom.
8. Då sade Juda till sin son Onan: Lägg dig när dins broders hustru, och tag henne till ägta, att du uppwäcker dinom broder säd.
9. Men då Onan wißte, att säden icke skulle wara hans egen, då han låg när sins broders hustru, lät han det falla uppå jordena, och förderfwade det, att han icke skulle gifwa sinom broder säd.
10. Då mißhagade HERranom det onda han gjorde, och dödade honom ock.
11. Då sade Juda till sina sonahustru Thamar: Blif en enka i dins faders huse, så länge Sela min son warder stor; förty han tänkte, att han tilläfwentyrs måtte också dö såsom hans broder. Så gick Thamar bort, och blef i sins faders huse.
12. Då nu många dagar förledne woro, dödde Sua dotter, Juda hustru. Och sedan Juda utsörjt hade, gick han upp till att klippa sin får i Thimnath, med sin herda Hira af Adullam.
13. Då wardt Thamar sagdt: Si, din swär går upp till Thimnath till att klippa sin får.
14. Då lade hon af sin enkokläder, som hon drog, dokade sig, och förhöljde sig, och satte sig ut för porten på wägen emot Thimnath; förty hon såg, att Sela war stor worden, och hon war icke gifwen honom till hustru.
15. Då nu Juda såg henne, mente han det hade warit en sköka; förty hon hade förhöljt sitt ansigte.
16. Och han wek af wägenom till henne, och sade: Kära, låt mig ligga när dig; ty han wißte icke, att det war hans sonahustru. Hon swarade: Hwad will du gifwa mig, att du ligger när mig?
17. Han sade: Jag will sända dig en bock ifrå hjordenom. Hon swarade: Gif mig en pant, så länge du sänder mig honom.
18. Han sade: Hwad will du jag skall gifwa dig för en pant? Hon swarade: Din ring, och din hufwudbonad, och din staf, som du hafwer i händerna. Det gaf han henne, och låg när henne, och hon wardt hafwandes af honom.
19. Och hon stod upp, och gick dädan, och lade doken af, och tog sin enkokläder uppå igen.
20. Men Juda sände bocken med sin herda af Adullam, att han skulle taga igen panten ifrå qwinnone; och han fann henne intet.
21. Då frågade han folket, som bodde wid det rummet, och sade: Hwarest är den skökan, som satt uti på wägenom? De swarade: Ingen sköka hafwer der warit.
22. Och då kom han åter till Juda, och sade: Jag hafwer intet funnit henne; dertill säger folket, som der bor, att der hafwer ingen sköka warit.
23. Juda sade: Hafwe sig det, att wi icke tilläfwentyrs skulle komma på skam; ty jag hafwer sändt bocken, men du hafwer icke funnit henne.
24. Tre månader derefter wardt det Juda sagdt: Din sonahustru Thamar hafwer bolat; och si, i boleri är hon worden hafwandes. Juda sade: Hafwer henne härfram, att hon skall brännas.
25. Och då hon hades fram, sände hon till sin swär, och sade: Af denna mannen är jag hafwandes, som detta tillhörer. Och sade: Känner du ock hwem denne ringen och hufwundbonaden och stawen tillhörer?
26. Juda kände det, och sade: Hon är rättfärdigare än jag; ty jag hafwer icke gifwit henne min son Sela. Dock belåg han henne intet mer.
27. Och då hon skulle föda, funnos twillingar i hennes lifwe.
28. Och som hon nu födde, gaf sig en hand ut; då tog jordgumman och band der en röda tråd om, och sade: Denne skall först utkomma.
29. Men då han drog sina hand åter in, kom hans broder ut, och hon sade: Hwi är hinnan för dina skull sönderrennad? Och man kallade honom Perez.
30. Derefter kom hans broder ut, som hade den röda tråden om sina hand; och man kallade honom Serah.
Capitel 39.[redigera]
Josephs tjenst, kyskhet, fängsel.
1. Joseph wardt förd neder i Egypten; och Potiphar, en Egyptisk man, Pharaos hofmästare, köpte honom af de Ismaeliter, som honom hade fört derned.
2. Och HERren war med Joseph, så att han wardt en lyckosam man; och war i sins herras dens Egyptiens huse.
3. Och hans herre såg, att HERren war med honom; ty allt det han gjorde, lät HERren gå lyckosamliga till med honom;
4. Så att han fann nåd för sinom herra, och wardt hans tjenare: Han satte honom öfwer sitt hus, och allt det han hade, lät han under hans händer.
5. Och ifrå den tiden, då han hade satt honom öfwer sitt hus och alla sina ägodelar, wälsignade HERren, den Egyptiens hus för Josephs skull; och war alltsammans HERrens wälsignelse i allo thy han hade hemma och på markene.
6. Derföre lät han det allt under Josephs händer, hwad han hade; och hade intet deraf, utan allena brödet, som han åt. Och Joseph war dägelig och fager under ansigtet.
7. Och det begaf sig, då detta war skedt, att hans herras hustru kastade sin ögon på Joseph, och sade: Ligg när mig.
8. Men han wägrade det henne, och sade till henne: Si, min herre wet icke hwad i hans huse är, och allt det han hafwer, hafwer han gifwit under mina händer;
9. Och hafwer intet så godt i sino huse, det han i mitt wåld icke gifwit hafwer, utan dig; ty du äst hans hustru. Hwi skulle jag nu så mycket ondt göra, och synda emot Gud?
10. Men hon hade dagliga sådana ord till Joseph; men han lydde henne intet, att han skulle ligga när henne, eller wara något om henne.
11. Det begaf sig en dag, att Joseph gick in i huset till att göra sina syßlo; och ingen af husfolket war der när.
12. Och hon fick honom i hans mantel, och sade: Ligg när mig. Men han lät blifwa mantelen i hennes hand, och rymde ut af huset.
13. Då hon nu såg, att han lät blifwa mantelen i hennes hand, och rymde ut,
14. Kallade hon husfolket, och sade till dem: Si, han hafwer fört oß härin en Ebreisk man, att han skulle komma oß på skam. Han kom härin till mig, på det han skulle ligga när mig; men jag ropade med höga röst.
15. Och då han hörde, att jag skriade och ropade, då lefde han sin mantel när mig, och flydde, och lopp ut.
16. Och hon lade hans mantel när sig, så länge hennes herre kom hem;
17. Och talade till honom samma orden, och sade: Den Ebreiske tjenare, som du hafwer haft härin, kom härin till mig, att han skulle komma mig på skam.
18. Men då jag skriade och ropade, lefde han sin mantel när mig, och flydde ut.
19. Då hans herre hörde sådana sine hustrus ord, kom hon till honom talade, och sade: Så hafwer mig din Ebreiske tjenare gjort; wardt han ganska wred.
20. Då tog hans herre honom, och lade honom i fängelse, der Konungens fångar inne lågo; och der låg han då i fängelset.
21. Men HERren war med honom, och war honom gunstig, och lät honom finna nåd för befallningsmanenn öfwer fångahuset;
22. Så att han befallde alla fångarna i fängelsena under hans hand, att allt det der skedde, måste ske genom honom.
23. Förty befallningsmannen öfwer fängelset såg, att HERren war med honom i allt det som under hans händer war, och att HERren lät, det han gjorde, lyckosammeliga tillgå.
Capitel 40.[redigera]
Skänkens, bakarens dröm. Josephs tydning och begär.
1. Och det begaf sig derefter, att Konungens i Egypten höfwitsman öfwer skänkerna, och höfwitsmannen öfwer bakarena, bröto deras herra Konungenom i Egypten emot.
2. Och Pharao wardt wred uppå dem,
3. Och lät sätta dem i hofmästarens hus i fängelse, der Joseph låg fången.
4. Och hofmästaren satte Joseph öfwer dem, att han skulle tjena dem; och de såto några dagar.
5. Och både skänken och bakaren drömde om en natt hwar sin dröm, och hwarsderas dröm hade sin uttydelse.
6. Då nu Joseph kom om morgonen in till dem, och såg dem ångse,
7. Frågade han dem, och sade: Hwi ären I så ångse i dag?
8. De swarade: Oß hafwer drömt, och wi hafwom ingen, som oß det utlägger. Joseph sade: Utläggningen hörer Gudi till; dock förtäljer mig det.
9. Då förtäljde skänken sin dröm för Joseph, och sade till honom: Mig drömde, att en winträ war för mig.
10. Det hade tre grenar; det grönskades, wäxte och blomstrades, och deß drufwor wordo mogna.
11. Och jag hade Pharaos skänkeskar i mine hand, och tog och kryste dem i skänkekaret, och fick Pharao skänkekaret i handena.
12. Joseph sade: Detta är uttydningen: Tre grenar äro tre dagar.
13. Efter tre dagar skall Pharao upphäfwa ditt hufwud, och sätta dig åter till ditt ämbete, att du får honom skänkekaret i hans hand, såsom tillförene, då du war hans skänk.
14. Men tänk uppå mig, då dig går wäl, och gör barmhertighet med mig, att du Pharao ingifwer, att han tager mig utaf detta huset;
15. Ty jag är hemliga bortstulen utaf de Ebreers lande; så hafwer jag ock här intet gjort, att de mig insatt hafwa.
16. Då bakaren såg, att uttydningen war god, sade han till Joseph: Mig hafwer ock drömt, att jag bar tre flätade korgar på mitt hufwud;
17. Och i öfwersta korgenom allahanda bakad mat till Pharaos behof; och foglarna åto af korgenom på mitt hufwud.
18. Joseph swarade, och sade: Detta är uttydningen: Tre korgar äro tre dagar.
19. Och efter tre dagar skall Pharao upphäfwa ditt hufwud, och hänga dig i en galga; och foglarna skola äta ditt kött på dig.
20. Och det hände tredje dagen, då begick Pharao sin årsdag, och han gjorde alla sina tjenare ena måltid; och upphof den öfwersta skänkens hufwud, och den öfwersta bakarens, ibland sina tjenare;
21. Och satte den öfwersta skänken åter till sitt skänkeämbete, att han skulle få Pharao skänkekaret i handena;
22. Men den öfwersta bakaren lät han hänga; som Joseph hade uttydt honom.
23. Men den öfwerste skänken tänkte intet på Joseph, utan förgat honom.
Capitel 41.[redigera]
Pharaos dröm. Josephs utbildning, upphöjelse, gifte, barn.
1. Och tu år derefter hade Pharao en dröm, såsom han hade ståndit wid älfwena,
2. Och sett af älfwene uppstiga sju nöt, skön och fet; och de gingo i goda bet.
3. Sedan såg han annor sju nöt uppstiga af älfwene, wanskapeliga och magra; och gingo jemte de andra på strandene wid älfwena.
4. Och de sju wanskapeliga och magra nöten åto upp de sju sköna och feta nöten. Då waknade Pharao.
5. Och han somnade åter, och åter drömde honom, och såg, att sju ax, full och tjock, wäxte på enom stjelk.
6. Derefter såg han sju tunn förwißen ax uppgå.
7. Och de sju magra axen upp uppslukte de sju stora och fulla axen. Då waknade Pharao, och såg, att det war en dröm.
8. Och då det wardt morgon, war hans ande bedröfwad; och skickade ut, och lät kalla alla spåmän i Egypten, och alla wisa, och förtäljde dem sin dröm; men der war ingen, som honom kunde uttyda för Pharao.
9. Då talade den öfwerste skänken med Pharao, och sade: Jag kommer ihåg i dag mina synder.
10. Då Pharao war förtörnad på sina tjenare, och lade mig med dem öfwersta bakaren i fängelse i hofmästarens hus;
11. Då drömde oß bådom i ene natt, hwar sin dröm, hwars uttydning hwarjom för sig pågalt.
12. Då war när oß en Ebreisk ung man, hofmästarens tjenare; honom förtäljde wi det, och han uttydde oß wåra drömmar, hwarjom efter sinom dröm.
13. Och som han oß uttyddet, så är det gånget; ty jag är åter satt till mitt ämbete; och han är hängder.
14. Då sände Pharao bort, och lät kalla Joseph, och de hade honom utu fängslet. Och han lät raka sig, och förwandla sin kläder, och kom in till Pharao.
15. Då sade Pharao till honom: Mig hafwer drömt en dröm, och ingen är, som honom uttyder; men jag hafwer hört af dig sägas, att när du hörer en dröm, då uttyder du honom.
16. Joseph swarade Pharao och sade: Det står icke mig till; men Gud skall dock förkunna Pharao det godt är.
17. Pharao sade till Joseph: Mig drömde, jag stod på strandene wid älfwena,
18. Och såg uppstiga af älfwene sju nöt, fet och skön, och de gingo i goda bet;
19. Och efter dem såg jag sju annor nöt uppstiga, tunn och fast wanskapliga och magra; jag hafwer icke i hela Egypten sett så wanskapliga.
20. Och de sju wanskapeliga och magra nöten åto upp de sju första feta nöten.
21. Och då de hade ätit dem upp, syntes intet på dem, att de hade ätit dem, och woro wanskapeliga såsom tillförene. Då waknade jag;
22. Och såg åter i minom dröm sju ax wuxen på enom stjelk, full och tjock.
23. Derefter gingo upp sju torr ax, tunn och förwißen.
24. Och de sju tunna axen uppslöko de sju tjocka axen. Och jag hafwer sagt det mina spåmän; men de kunna icke tyda mig det ut.
25. Joseph swarade Pharao: Båda drömmerna, Pharao, äro ens. Gud förkunnar Pharao, hwad han göra will.
26. De sju sköna nöten äro sju år, och de sju fulla axen äro ock de sju åren; det är allt enahanda dröm.
27. De sju magra nöten och wanskapeliga, som efter de andra uppstigna äro, äro sju år; och de sju magra och förwißnade axen skola wara sju hård år.
28. Det är nu det jag sagt hafwer till Pharao, att Gud underwisar Pharao, hwad han göra will.
29. Si, sju år warda kommande med stor ymnoghet i hela Egypti lande.
30. Och efter dem warda sju hård år kommande, att man warder förgätandes all sådana ymnoghet i Egypti lande: Och den dyre tiden warder förtärandes landet;
31. Att man intet skall weta af den ymnoghetene i landena, för den dyra tidens skull, som efter kommer; förty han skall warda ganska swår.
32. Men det Pharao hade andra resona drömt betyder, att Gud skall sådant wißerliga och snarliga göra.
33. Nu må Pharao se efter en förståndig och wis man, den han sätta må öfwer Egypti land;
34. Och skaffa, att han förskickar ämbetsmän i landena, och taga den femte delen i Egypti lande i de sju rika åren;
35. Och församle alla spisning af de goda åren, som komma skola, att de låta inkomma säd uti Pharaos kornhus till förråd i städerna, och förwara det;
36. På det man finner landena spisning i de sju hårda åren, som komma skole öfwer Egypti land; att landet icke förderfwas af hunger.
37. Det talet behagade Pharao och alla hans tjenare wäl.
38. Och Pharao sade till sina tjenare: Huru kunne wi finna en sådana man, som Guds Ande är uti?
39. Och sade till Joseph: Efter Gud hafwer allt sådant kungjort dig, är ingen så klok och förståndig som du.
40. Du skall wara öfwer mitt hus, och efter dino orde skall allt mitt folk lydigt wara: Allena i mitt Konungsliga säte will jag wara mer än du;
41. Och sade: Si, jag hafwer satt dig öfwer hela Egypti lande.
42. Och tog sin ring af sine hand, och gaf honom Joseph på sina hand, och klädde honom i hwitt silke, och hängde en guldkedjo på hans hals;
43. Och lät honom sitta på den andra wagnen, och lät utropa för honom: Denne är landsens fader; och satte honom öfwer hela Egypti land.
44. Och Pharao sade till Joseph: Jag är Pharao; utan din wilja skall ingen, i hela Egypti lande, röra sin hand eller fot;
45. Och kallade honom det hemligaste Rådet; och gaf honom till hustru Asnath, Potiphera dotter, Prestens i On. Så for Joseph ut till att bese Egypti land.
46. Och han war tretio år gammal, då han stod för Pharao; och for ut ifrå Pharao, och for omkring hela Egypti lande.
47. Och landet gjorde alltså i de sju rika åren;
48. Och församlade i de sju åren alla spisning i Egypti land, och läto det i städerna; ehwad spisning, som wäxte på markene wid hwar och en stad allt omkring, det läto de komma derin.
49. Så lade Joseph tillhopa sädena öfwer måtto mycket, som sandkornen i hafwet, så att han wände igen att räkna; ty man kunde det icke räkna.
50. Och Joseph wordo födde twå söner, förra än den dyra tiden kom, hwilka honom födde Asnath, Potiphera dotter, Prestens i On.
51. Och kallade den första Manaße; förty, sade han, Gud hafwer låtit mig förgäta alla mina olycko och mins faders hus.
52. Den andra kallade han Ephraim; förty, sade han, Gud hafwer låtit mig wäxa till i mins eländes lande.
53. Då nu de sju rika åren woro framlidne i Egypten,
54. Så begynte du sju hårda åren gå uppå, som Joseph hade omtalat. Och wardt en dyr tid i all land; men i hela Egypti lande war bröd.
55. Då nu Egypti land ock led hunger, ropade folket till Pharao om bröd. Men Pharao sade till alla Egyptier: Går bort till Joseph; hwad han säger eder, det görer.
56. När nu dyr tid war öfwer allt landet, slog Joseph kornhusen upp allestäds, och sålde de Egyptier; förty den dyre tiden wardt ju längre ju större i landena.
57. Och all land kommo till Egypten, till att köpa när Joseph; förty den dyre tiden fick öfwerhandena i all land.
Capitel 42.[redigera]
Bröderna komma, beskyllas, fängslas, lemna Simeon, resa efter BenJamin.
1. Men då Jacob såg, att säd war fal i Egypten, sade han till sina söner: Hwi sen I icke till?
2. Si, jag hörer, att uti Egypten är säd nog; farer derned, och köper oß säd, att wi må lefwa och icke dö.
3. Så foro då tio Josephs bröder ned, att de skulle köpa säd i Egypten.
4. Ty BenJamin, Josephs broder, lät Jacob icke fara med sina bröder, ty han sade: Honom måtte något ondt wederkomma.
5. Så foro Israels barn åstad till att köpa säd med androm, som kommo med dem; ty det war ock dyr tid i Canaans lande.
6. Men Joseph war rådandes i landena, och sålde säd allo folkena i landena. Då nu hans bröder kommo till honom, föllo de ned på jordena för honom på sitt ansigte.
7. Och han såg uppå dem, och kände dem, och låts wara främmande emot dem, och talade skarpt med dem, och sade till dem: Hwadan kommen I? De sade: Utaf Canaans land till att köpa spisning.
8. Och ändå han kände dem, så kände de dock intet honom.
9. Och Joseph tänkte på drömmen, som honom hade drömt om dem, och sade till dem: I ären spejare, och ären komne till att bese, hwarest landet är öppet.
10. De swarade honom: Nej, min herre, dine tjenare äro komne till att köpa spisning.
11. Wi äre alle ens mans söner; wi äro redelige, och dine tjenare hafwa aldrig warit spejare.
12. Han sade till dem: Nej, utan I ären komne till att bese, hwarest landet är öppet.
13. De swarade honom: Wi dine tjenare äre tolf bröder, ens mans söner i Canaans land; och den yngste är när wår fader, men den ene är icke mer till.
14. Joseph sade till dem: Detta är det jag hafwer sagt eder, spejare ären I.
15. Deruppå will jag pröfwa eder: Wid Pharaos lif, I skolen icke komma hädan, med mindre edar yngste broder kommer hit.
16. Sänder en af eder bort, som hemtar hit edar broder; men I skolen wara fångne. Så will jag pröfwa edart tal, om I faren med sanningene eller icke. Ty hwar så icke, så ären I, wid Pharaos lif, spejare.
17. Och han lät dem allesamman i förwarning i tre dagar.
18. Om tredje dagen sade han till dem: Wiljen I lefwa, så görer alltså; ty jag fruktar Gud.
19. Ären I redelige, så låter en edar broder ligga bunden i edart fängelse; men I farer bort, och förer hem hwad som I köpt hafwen emot hungeren;
20. Och förer edar yngsta broder hit till mig, så will jag tro edor ord, på det I icke skolen dö. Och de gjorde så.
21. Men de talade inbördes: Detta hafwe wi förskyllat på wår broder, att wi såge hans själs ångest, då han bad oß, och wi wille intet höra honom; derföre kommer nu denna bedröfwelsen öfwer oß.
22. Ruben swarade dem, och sade: Sade jag icke eder, då jag talade: Synder icke på pilten; och I willen icke hörat? Nu warder hans blod utkrafd.
23. Men de wißte icke, att Joseph förstod det; ty han talade med dem med en tolk.
24. Och han wände sig ifrå dem, och gret. Då han nu wände sig åter till dem, och talade med dem, tog han Simeon utaf dem, och band honom för deras ögon;
25. Och gaf befallning, att deras säcker skulle fyllas med mälning, och gifwas deras penningar igen, hwars i hans säck; dertill ock hwarjom sina täring på resone. Och man gjorde dem så.
26. Och de lade sina waror på sina åsnar, och foro dädan.
27. Men då endera lät upp sin säck, att han skulle fodra sin åsna i herberget, wardt han warse sina penningar, som lågo ofwan i säckenom;
28. Och sade till sina bröder: Jag hafwer fått mina penningar igen; si, de äro i minom säck. Då förföll dem deras hjerta, och förskräcktes inbördes, och sade: Hwi hafwer Gud gjort oß så?
29. Då de nu kommo hem till deras fader Jacob i Canaans lande, sade de honom allt det dem wederfaret war, och sade:
30. Den mannen, som är herre i landet, talade skarpt till oß, och höll oß för landsens spejare.
31. Och då wi swarade: Wi äre rederlige, och hafwe aldrig warit spejare;
32. Utan ärom tolf bröder, wårs faders söner; en är icke mer till, och den yngste är ännu i denna dag när wår fader i Canaans lande;
33. Sade han till oß: Deruppå will jag märkat, att I ären redelige: En edar broder låter när mig qwar, och tager nödtorft till edor hus, och farer bort;
34. Och hemter edar yngsta broder hit till mig, så kan jag märka, att I icke ären spejare, utan redelige män; så will jag ock gifwa eder edar broder igen; och så mån I bruka edart bästa i landena.
35. Och då de slogo ut af säckerna, fann hwar och en sitt penningaknyte i sinom säck: Och då de sågo, att det war deras penningaknyte, wordo de, med deras fader, förskräckte.
36. Då sade Jacob deras fader: I hafwen gjort mig barnlös; Joseph är icke mera till, Simeon är ock icke mera till, BenJamin wiljen I taga ifrå mig: Det går allt öfwer mig.
37. Ruben swarade sinom fader, och sade: Om jag icke förer dig honom hem igen, så dräp båda mina söner: Allenast gif mig honom i mina hand, jag will föra dig honom hem igen.
38. Han sade: Min son skall icke fara ned med eder; ty hans broder är död, och han är allena igenblifwen: Om honom wederfores någon ondt i wägen, der I resten, worden I drifwande min grå hår med sorg neder i grafwena.
Capitel 43.[redigera]
BenJamin med bröderna undfås härliga.
1. Men den dyre tiden twingade landet.
2. Och då det wardt allt, som de hade fört utaf Egypten, sade deras fader Jacob till dem: Farer åter dit, och köper oß någon spisning.
3. Då swarade honom Juda och sade: Den mannen wederlade oß det högeliga, och sade: I skolen icke komma för min ögon, med mindre edar broder är med eder.
4. Är det nu så, att du sänder wår broder med oß, så wilje wi fara med, och köpa dig spisning.
5. Men är det så, att du icke sänder honom, så fare wi icke neder; ty mannen hafwer sagt oß: I skolen icke komma för min ögon, utan edar broder är med eder.
6. Israel sade: Hwi hafwen I så illa gjort emot mig, att I hafwen det sagt mannenom, att I haden än en broder?
7. De swarade: Den mannen frågade så grant om oß och wåra slägt, och sade: Lefwer edar fader än? Hafwen I ännu en broder? Då sade wi honom som han frågade: Huru kunde wi weta, att han skulle säga: Hafwer edar broder hitned med eder?
8. Då sade Juda till Israel sin fader: Låt pilten fara med mig, att wi må göra oß redo och färdas och mågom lefwa, och icke dö, både wi och du, och wår barn.
9. Jag will wara god för honom; utaf mina händer skall du äska honom: Förer jag dig icke honom igen, och sätter honom fram för din ögon, så will jag hafwa skuld så länge jag lefwer.
10. Ty hwar wi icke hade fördröjt, hade wi wäl allaredo twå resor warit igenkomne.
11. Då sade Israel deras fader till dem: Måste det ju så wara, så görer det, och tager af landsens bästa frukt i edra säcker, och förer mannenom skänker ditneder, något balsam och hannog, och örter, och myrrham, och dadel, och mandel.
12. Tager ock andra penningar med eder, och de penningar, som I hafwen fått igen ofwan i edra säcker, förer också med eder; tilläfwentyrs der är någon willa ibland kommen.
13. Dertill tager edar broder; görer eder redo, och farer till mannen.
14. Men allsmägtig Gud gifwe eder barmhertighet för den mannenom, att han måtte eder fri låta den andra broderen och BenJamin. Men jag måste wara, som den der sin barn slätt mist hafwer.
15. Då togo de deßa skänker, och penningar dubbelt med sig, och BenJamin; gjorde sig redo, och foro in i Egypten, och gingo in för Joseph.
16. Då såg Joseph dem med BenJamin, och sade till honom, som war öfwer hans hus: Haf deßa männerna in i huset, och slagta, och red till; förty de skola äta med mig i middag.
17. Och mannen gjorde såsom Joseph honom sagt hade, och hade männerna in i Josephs hus.
18. Men de fruktade sig att de wordo hafde i Josephs hus, och sade: Wi äre här införde för penningarnas skull, som wi tillförene funnom i wåra säcker, att han will komma oß det uppå, och låta en dom gå öfwer oß, der han oß med tager till sina trälar, med wåra åsnar.
19. Derföre gingo de till mannen, som war öfwer Josephs hus, och talade med honom utanför dörrena af husena:
20. Och sade: Min herre, wi worom tillförene härnedre till att köpa spisning.
21. Och då wi kommo i herberget, och löste upp wåra säcker, si, då woro hwars och ens penningar ofwan i hans säck, med fulla wigt; derföre hafwe wi åter fört dem med oß;
22. Hafwom också fört andra penningar ned med oß, till att köpa spisning med. Men wi wete icke, ho som hafwer stungit os wåra penningar i wåra säcker.
23. Men han sade: Warer tillfrids, frukter eder icke; edar Gud, och edar faders Gud, hafwer gifwit eder en skatt i edra säcker; edra penningar hafwer jag fått. Och han hade Simeon ut till dem;
24. Och hade dem i Josephs hus; gaf dem watten, att de skulle twå sina fötter, och gaf deras åsnar foder.
25. Men de redde till skänkerna, tilldeß Joseph kom till middagen; ty de hade hört, att de skulle der äta bröd.
26. Då nu Joseph gick in i huset båro de honom skänkerna i huset på sina händer, och föllo för honom neder på jordena.
27. Men han tackade dem kärliga, och sade: Går det wäl med edrom fader den gamla, der I mig af saden? Lefwer han ännu?
28. De swarade: Wårom fader dinom tjenare går wäl, och han lefwer ännu; och bugade sig, och föllo ned för honom.
29. Och han lyfte upp sin ögon, och såg sin broder BenJamin, sine moders son, och sade: Är det edar yngste broder, som I saden mig af? Och sade ytterligare: Gud ware dig nådelig, min son.
30. Och Joseph hastade; ty hans hjerta war brinnande öfwer sin broder, och sökte rum till att gråta; och gick i sin kammar, och gret der.
31. Och då han hade twagit sitt ansigte, gick han ut, och höll sig fast, och sade: Lägger bröd fram.
32. Och det bars fram, besynnerliga för honom, och besynnerliga för dem, och för de Egyptier, som med honom åto, och besynnerliga; förty de Egyptier töras icke äta bröd med de Ebreer, det är en wederstyggelse för dem.
33. Och de sattes för honom, den förstfödde efter sina förstfödslo, och den yngste efter sin ungdom. Der förundrade de sig uppå inbördes.
34. Och man bar dem besynnerliga rätter af hans bord; men BenJamin fem sinom mer än de andra. Och de drucko, och wordo druckne med honom.
Capitel 44.[redigera]
Joseph försöker sina bröder.
1. Och Joseph befallde honom, som war öfwer hans hus, och sade: Fyll deßa männernas säcker med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hwarjom sina penningar ofwan i hans säck;
2. Och mina silfskål ofwan i dens yngstas säck med penningarna för säckena. Han gjorde, som Joseph honom sade.
3. Om morgonen, då ljust wardt, läto de männerna fara med sina åsnar.
4. Då de nu woro ut af stadenom, och icke långt komne, sade Joseph till honom, som war öfwer hans hus: Upp och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hwi hafwen I lönt godt med ondo?
5. Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafwen illa gjort.
6. Och som han beslog dem, sade han sådana ord till dem.
7. De swarade honom: Hwi talar min herre sådana ord? Bort det, att dine tjenare skulle så göra.
8. Si, penningarna, som wi funnom ofwan uti wåra säcker, hafwe wi fört till dig igen af Canaans lande: Och hwi skulle wi då hafwa stulit silfwer eller guld af dins herras huse?
9. När hwilken det warder funnet ibland dina tjenare, han må dö; dertill wilje wi ock wara mins herras trälar.
10. Han sade: Ja, ware som I hafwen sagt: När hwilkom det finnes, han ware min träl; men I skolen wara löse.
11. Och de hastade sig, och lade hwar sin säck af ned på jordena, och hwar lät upp sin säck.
12. Och han sökte, och begynte på den första, intill den yngsta; då fans skålen i BenJamins säck.
13. Då refwo de sin kläder, och ladde hwar uppå sin åsna, och foro åter in i staden.
14. Och Juda gick med sina bröder in i Josephs hus; ty han war ändå der, och de föllo ned på jordena för honom.
15. Joseph sade till dem: Hwi torden I det göra? Weten I icke, att en sådana man, som jag är, kunde spå till?
16. Juda sade: Hwad skole wi säga minom herra, eller huru skole wi tala? Och hwad skole wi bära före? Gud hafwer funnit dina tjenares mißgerningar: Si, wi och den som skålen är funnen när, äre mins herras trälar.
17. Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall wara min träl; men I farer med frid upp till edar fader.
18. Då gick Juda till honom, och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i din öron, min herre, och din wrede harmes icke öfwer din tjenare; ty du äst såsom Pharao.
19. Min herre frågade sina tjenare, och sade: Hafwen I ock någon fader, eller broder?
20. Då swarade wi: Wi hafwe en fader, och han är gammal, och en ung dräng föddan i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifwen igen af sine moder, och hans fader hafwer honom kär.
21. Då sade du till dina tjenare: Hafwer honom hitned till mig, och jag will göra honom godt.
22. Men wi swarade minom herra: Pilten kan icke komma ifrå sinom fader: Hwar han komme honom ifrå, dödde han.
23. Då sade du till dina tjenare: Hwar edar yngste broder icke kommer här med eder, skolen I icke mera komma för min ögon.
24. Då forom wi upp till din tjenare, min fader, och sadom honom mins herras tal.
25. Då sade wår fader: Farer åter bort, och köper oß någon spisning.
26. Men wi sade: Wi kunne icke fara derned, med mindre wår yngste broder är med oß, så wilje wi fara derned; ty wi kunne icke komma för den mansens ögon, hwar wår yngste broder icke är med oß.
27. Då sade din tjenare, min fader, till oß: I weten, att min hustru hafwer födt mig twå.
28. Den ene gick bort ifrå mig, och det sades, att han skulle wara ihjälrifwen; och jag hafwer ej sett honom allt härtill.
29. Skolen I ock taga denna ifrå mig, och honom wederfars något ondt, så warden I drifwande min grå hår med sorg ned i grafwena.
30. Om jag nu komme hem till din tjenare, min fader, och pilten woro icke med oß, efter hans själ hänger intill deßes själ;
31. Så sker det, då han ser, att pilten icke är tillstädes, att han dör: Så worde wi dine tjenare, dins tjenares, wårs faders grå hår förande med hämmer ned i grafwena.
32. Ty jag, din tjenare, hafwer warit minom fader god för pilten, och sagt: Hafwer jag icke honom till dig igen, så will jag hafwa skuld i alla mina lifsdagar.
33. Derföre, låt din tjenare blifwa här qwar minom herra för en träl i piltens stad; och låt pilten fara upp md sina bröder.
34. Förty huru skulle jag fara upp till min fader, när pilten är icke med mig? Jag finge se den jämmer, som min fader uppåkomme.
Capitel 45.[redigera]
Joseph bekänd. Jacob kallas, gläds.
1. Då kunde icke Joseph hålla sig för allom dem, som omkring stodo, och han ropade: Går alle ut ifrå mig. Och stod ingen när honom, då Joseph bekände sig för sina bröder.
2. Och han gret öfwerljudt, så att de Egyptier och Pharaos tjenare det hörde.
3. Och han sade till sina bröder: Jag är Joseph; lefwer min fader ännu? Och hans bröder kunde intet swara honom; så förskräckte woro de för hans ansigte.
4. Men han sade: Går dock hit till mig. Och de gingo till honom, och han sade: Jag är Joseph edar broder, den I hafwen sålt in uti Egypten.
5. Och nu låter det icke bekymra eder, och tänker icke att jag derföre är wred, att I hafwen sålt mig hit; ty för edra wälfärds skull hafwer Gud sändt mig hit för eder.
6. Ty det är nu tu år, att dyr tid hafwer warit i landena; och äro ännu fem år, att ingen plöjning eller uppskörd skall warda.
7. Men Gud hafwer sändt mig hit för eder, att han will låta eder blifwa qwara på jordene, och hålla eder wid lif genom stor under.
8. Så hafwen icke nu I sändt mig hit, utan Gud: Han hafwer gjort mig såsom en fader till Pharao, och till en herra öfwer allt hans hus, och till en Första i hela Egypti land.
9. Skynder eder nu, och farer upp till min fader, och säger honom: Det låter din son Joseph säga dig: Gud hafwer satt mig till en herra i hela Egypti land; kom ned till mig, försumma dig icke.
10. Du skall bo i det landet Gosen, och wara hardt när mig, du och din barn, och din barnabarn, din får och fä, och allt det ditt är.
11. Jag will der försörja dig; ty det är ännu femåra dyr tid; att du icke warder förderfwad med ditt hus, och allt det ditt är.
12. Si, edor ögon se, och mins broders BenJamins ögon, att jag talar munteliga med eder.
13. Förkunner minom fader alla min härlighet i Egypten, och allt det I sett hafwen. Skynder eder, och kommer hitned med minom fader.
14. Och han fick sin broder BenJamin om halsen, och gret; och BenJamin gret, ock vid hans hals.
15. Och han kyßte alla sina bröder, och gret öfwer dem. Sedan talade hans bröder med honom.
16. Och när det ryktet kom i Pharaos hus, att Josephs bröder woro komne, behagade det Pharao wäl, och alla hans tjenare.
17. Och Pharao sade till Joseph: Säg dina bröder: Detta görer: Ladder edor djur; farer bort, och när I kommen i Canaans land,
18. Så tager edar fader och edart folk, och kommer till mig; jag will gifwa eder af allt det goda, som i Egypti land är, att I skolen äta märgen i landena.
19. Och bjud dem: Görer alltså: Tager eder utaf Egypti lande wagnar till edor barn och hustrur, och förer edar fader, och kommer.
20. Och skoner icke edor bohagsting; förty allt det goda i hela Egypten skall höra eder till.
21. Israels barn gjorde så, och Joseph fick dem wagnar, efter Pharaos befallning, och förtäring på wägen;
22. Och gaf dem allom, hwarjom för sig, högtidskläder; men BenJamin gaf han trehundrad silfwerpenningar, och fem högtidsklädningar.
23. Men fadrenom sände han tio åsnar, ladda med gods utaf Egypten, och tio åsninnor med mälning, och bröd och spisning, sinom fader på wägen.
24. Och så lät han sina bröder fara, och sade till dem: Kifwer icke på wägenom.
25. Så foro de utaf Egypten, och komma uti Canaans land till sin fader Jacob;
26. Och förkunnade honom det, och sade: Din son Joseph lefwer ännu, och är en herre i hela Egypti lande. Men honom föll det icke i sinnet; ty han trodde dem intet.
27. Då sade de honom all Josephs ord, som han till dem sagt hade. Och då han såg wagnarna, som Joseph utsändt hade till att föra honom med, wardt hans ande lefwandes;
28. Och sade: Jag hafwer nog, att min son Joseph lefwer ännu. Jag will fara bort och se honom, förra än jag dör.
Capitel 46.[redigera]
Jacobs resa, barn. Josephs möte.
1. Israel for dit med allt det honom tillhörde. Och då han kom till BerSaba, offrade han ett offer sins faders Jacobs Gudi.
2. Och Gud sade till honom om nattena i ene syn. Jacob, Jacob. Han sade: Här är jag.
3. Och han sade: Jag är Gud, dins faders Gud, frukta dig icke att fara in i Egypten; förty der will jag göra dig till ett mägtigt folk.
4. Jag will fara dit med dig, och will åter föra dig derut. Och Joseph skall lägga sina hand uppå din ögon.
5. Då for Jacob ifrå BerSaba. Och Israels barn förde Jacob sin fader, med sin barn och hustrur, på wagnonen, som Pharao hade sändt till att föra dem med;
6. Och togo sin boskap och håfwor, som de förwärfwat hade i Canaans lande, och kommo så in uti Egypten, Jacob och all hans säd med honom;
7. Hans barn och hans barnabarn med honom, hans döttrar, och hans barnas döttrar, och all hans säd.
8. Deße äro Israels barnas namn, de som kommo i Egypten: Jacob och hans söner. Jacobs förstfödde son Ruben.
9. Rubens barn: Hanoch, Pallu, Hezron och Charmi.
10. Simeons barn: Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Zohar, och Saul, den Canaaneiske qwinnones son.
11. Levi barn: Gerson, Kehat och Merari.
12. Juda barn: Er, Onan, Sela, Perez och Serah. Men Er och Onan dödde i Canaans lande. Men Perez barn: Hezron och Hamul.
13. Isaschars barn: Thola, Phuva, Job och Simron.
14. Sebulons barn: Sered, Elon och Jahleel.
15. Deße äro barnen af Lea, som hon födde Jacob i Mesopotamien, med sine dotter, Dina: De göra tillhopa alle, med söner och döttrar, tre och tretio själar.
16. Gads barn: Ziphion, Haggi, Suni, Ezbon, Eri, Arodi och Areli.
17. Assers barn: Jimna, Jisua, Jisui, Brya; och Serah, deras syster. Men Bryas barn: Heber och Malchiel.
18. Deße äro Silpas barn, som Laban gaf Lea sine dotter, och födde Jacob deßa sexton själar.
19. Rachels, Jacobs hustrus, barn: Joseph och BenJamin.
20. Och Joseph wordo födde i Egypten Manasse och Ephraim, som honom födde Asnath, Potiphera dotter, Prestens i On.
21. BenJamins barn: Bela, Becher, Asbel, Gera, Naaman, Ehi, Ros, Muppim, Huppim och Ard.
22. Deße äro barnen af Rachel, som Jacob födde äro; alle tillhopa fjorton själar.
23. Dans barn: Husim.
24. Naphtali barn: Jahzeel, Guni, Jezer och Sillem.
25. Deße äro Bilhas barn, som Laban hade gifwit sine dotter Rachel, och födde Jacob deßa sju själar.
26. Alla själar, som kommo med Jacob in i Egypten, som utgångne woro af hans länd, undantagande hans barnahustrur, äro alle tillsamman sex och sextio själar.
27. Och Josephs barn, som honom wordo födde i Egypten, woro twå själar: så att alla Jacobs hus själar, som kommo in i Egypten, woro sjutio.
28. Och han sände Juda för sig till Joseph, att han skulle wisa honom wägen till Gosen; och de kommo in i landet Gosen.
29. Då spände Joseph före sin wagn, och for ut emot Israel sin fader till Gosen. Och då han fick se honom, föll han om hans hals, och gret swårliga på hans hals.
30. Då sade Israel till Joseph: Nu will jag gerna dö, efter det jag hafwer sett ditt ansigte, att du ännu lefwer.
31. Joseph sade till sina bröder, och sins faders hus: Jag will fara upp, och underwisa det Pharao, och säga till honom: Mine bröder, och mins faders hus är kommet till mig utaf Canaans land;
32. Och äro herdar; ty det är sådana folk, som med boskap umgå plägar: Deras får och fä, och allt det de hafwa, hafwa de fört med sig.
33. Då nu Pharao warder eder kallandes, och säger: Hwad är edar handel?
34. Så skolen I säga: Dine tjenare äro folk, som med boskap umgå ifrå wår barndom allt härtill, både wi och wåra fäder; på det I mån få bo i det landet Gosen; förty alle herdar äro såsom en styggelse för de Egyptier.
Capitel 47.[redigera]
Pharaos samtal. Egypti hunger. Jacobs ålder, begrafning.
1. Då kom Joseph och förkunnade det Pharao, och sade: Min fader och mine bröder, deras får och fä, och hwad de hafwa, är kommet utu Canaans lande; och si, de äro i det landet Gosen.
2. Och han tog fem sina bröder och ställde dem för Pharao.
3. Då sade Pharao till hans bröder: Hwad är edar handel? De swarade: Dine tjenare äro herdar, wi och wåre fäder.
4. Och sade ytterligare till Pharao: Wi äre komne till att bo med eder i landena; ty dine tjenare hafwa ingen bet till deras boskap, så hårdt twingar den hårde tiden Canaans land: Så gör wäl, och låt dock dina tjenare bo i det landet Gosen.
5. Pharao sade till Joseph: Det är din fader, och det äro dine bröder, de äro komne till dig.
6. Egypti lande står dig öppet; låt dem bo på bästa platsen i landena, att de må bo i det landet Gosen: Och om du wetst några än ibland dem, som dogse äro, så sätt dem öfwer min boskap.
7. Joseph hade ock sin fader Jacob in, och ställde honom för Pharao: Och Jacob wälsignade Pharao.
8. Men Pharao frågade Jacob: Huru gammal äst du?
9. Jacob sade: Mins eländes tid är hundrade och tretio år: Liten och onder är mins eländes tid, och räcker intet till mina fäders eländes tid.
10. Och Jacob wälsignade Pharao, och gick ut ifrå honom.
11. Men Joseph skaffade sinom fader och sina bröder boning, och gaf dem en besittning i Egypti lande, på bästa platsen i landena, nämliga i det landet Rameses, såsom Pharao budit hade.
12. Och han försörjde sin fader och sina bröder, och hela sins faders hus, hwarjom och enom sin del bröd, allt ifrå de gamla intill de unga barn.
13. Men i all land war intet bröd; ty att den dyre tiden war ganska swår, så att Egypten, och Canaans land swolto för den dyra tidens skull.
14. Och Joseph samlade alla de penningar tillhopa, som funnos i Egypten och Canaan, för mälning, som de köpte; och han lät alla penningarna komma i Pharaos hus.
15. Då nu penningarna fattades i Egypti land och Canaan, kommo alle Egyptier till Joseph och sade: Skaffa oß bröd: Hwi låter du oß dö för dig, derföre att wi hafwe inga penningar?
16. Joseph sade: Skaffer hit edar boskap, så will jag gifwa eder för boskapen, medan I ären utan penningar.
17. Då hade de deras boskap till Joseph, och han gaf dem bröd för deras hästar, får, fä och åsnar: Så födde han dem det året med bröd för all deras boskap.
18. Då året war omlidet, kommo de till honom på andra året, och sade till honom: Wi wilje icke döljat för wår herra, att icke allena penningarna, utan ock all wår boskap är borto när wår herra, och är intet mer qwart för wår herra, utan allena wår kropp och wår åker.
19. Hwi låter du både oß och wår åker dö? Tag oß till dig, och wårt land för bröd, att wi och wårt land måge wara Pharaos egne: Gif oß säd, att wi må lefwa och icke dö, och åkren icke förlägges.
20. Så tog Joseph hela Egypti land in till Pharao; ty de Egyptier sålde hwar sin åker; ty den hårde tiden war allt för stark öfwer dem. Och wardt så landet Pharaos eget,
21. Med folket, som i hans städer ut och in gick, ifrå den ena ändan i Egypten intill den andra;
22. Undantagen Presternas åker, den tog han icke in; ty det war förskickadt af Pharao till Presterna, att de äta skulle det dem benämndt war, det han dem gaf; derföre behöfde de icke följa sina åkrar.
23. Då sade Joseph till folket: Si, jag hafwer i dag intagit eder och edar åker till Pharao: Si, der hafwen I säd, och får åkren.
24. Och af wäxtenom skolen I gifwa Pharao den femte delen; fyra delar skola wara edra till att så åkren med till edor spisning, och till edor hus och barn.
25. De sade: Allenast låt oß lefwa, och finna nåd för dig wårom herra, wi wilje gerna wara Pharaos egne.
26. Så gjorde Joseph dem en lag allt intill denna dag, öfwer de Egyptiers åker, till att gifwa Pharao den femte delen, undantagnom Prestaåkrenom, den wardt icke Pharaos egen.
27. Så bodde Israel i Egypten, i det landet Gosen, och hadet inne, och wäxte till och förökades swårliga.
28. Och Jacob lefde i sjutton år i Egypti land, så att hans hela ålder wardt hundrade och sju och fyratio år.
29. Då nu tiden kom, att Israel dö skulle, kallade han sin son Joseph, och sade till honom: Hafwer jag funnit nåd för dig, så lägg dina hand under mina länd, att du gör barmhertighet och trohet med mig, och begrafwer mig icke uti Egypten;
30. Utan jag will ligga när mina fäder, och du skall föra mig ut af Egypten, och begraf mig i deras grifter. Han sade: Jag will göra som du hafwer sagt.
31. Och han sade: Så swär mig. Och han swor honom. Då böjde Israel sig intill sängenes hufwudgärd.
Capitel 48.[redigera]
Förordning om Ephraim och Manasse.
1. Derefter wardt Joseph sagdt: Si, din fader är sjuk. Och han tog båda sina söner med sig, Manasse och Ephraim.
2. Då wardt Jacob sagdt: Si, din son Joseph kommer till dig. Och Israel tog styrko till sig, och satte sig upp i sängene;
3. Och sade till Joseph: Den allmägtige Gud syntes mig i Lus i Canaans land, och wälsignade mig,
4. Och sade till mig: Si, jag skall låta dig wäxa och förökas, och göra dig till mycket folk, och skall gifwa dine säd efter dig detta landet till egendom ewinnerliga.
5. Så skola nu dine twå söner, Ephraim och Manasse, som dig i Egypten födde äro, förra än jag kom hitin till dig, wara mine, lika som Ruben och Simeon.
6. Men de som du föder efter dem, skola wara dine; men deße skola wara nämnde med deras bröders namn i deras arfwedel.
7. Och då jag kom utaf Mesopotamien, dödde mig Rachel i Canaans lande på wägenom, då ännu ett litet stycke wägs war tilll Ephrath; och jag begrof henne på wägenom till Ephrath, det nu heter BethLehem.
8. Och Israel såg Josephs söner, och sade: Ho äro deße?
9. Joseph swarade sinom fader: Det äro mine söner, som Gud hafwer mig här gifwit. Han sade: Haf dem hit till mig, att jag wälsignar dem.
10. Ty Israels ögon woro mörk worden för ålders skull, och kunde icke wäl se. Och han hade dem till honom: Och han kyßte dem, och tog dem i famn;
11. Och sade till Joseph: Si, jag hafwer sett ditt ansigte, det jag icke förmodat hade: Och si, Gud hafwer ock låtit mig se i dina säd.
12. Och Joseph tog dem utaf hans sköte, och han böjde sig ned på jordena för hans ansigte.
13. Då tog Joseph dem båda, Ephraim i sina högra hand, emot Israels wenstra hand, och Manasse i sina wenstra hand, emot Israels högra hand, och hade dem till honom.
14. Men Israel räckte ut sina högra hand, och lade henne på Ephraims dens yngstes hufwud, och sina wenstra hand på Manasse hufwud, och omskifte händerna med wilja; ty Manasse war den förstfödde.
15. Och han wälsignade Joseph, och sade: Gud, för hwilkom mina fäder Abraham och Isaac wandrat hafwa; Gud, som mig födt hafwer utaf min ungdom allt intill denna dag;
16. Ängelen, som mig frälst hafwer af allo ondo, han wälsigne deßa piltarna, att de må efter mitt, och mine fäders, Abrahams och Isaacs, namn nämnde warda, så att de må wäxa och förökas på jordene.
17. Men då Joseph såg, att hans fader lade sina högra hand på Ephraims hufwud, behagade det honom illa, och fattade uti sins faders hand, att han skulle wända sina hand af Ephraims hufwud in på Manasse hufwud;
18. Och sade till honom: Icke så, min fader; denne är den förstfödde, lägg dina högra hand på hans hufwud.
19. Men hans fader nekade det, och sade: Jag wet wäl, min son, jag wet det wäl; denne skall ock warda till folk, och skall warda stor, men hans yngre broder skall warda större än han, och hans säd skall warda till ett stort folk.
20. Så wälsignade han dem i den dagen, och sade: Warde Israel wälsignad efter ditt sätt, så att man må säga: Gud sätte dig såsom Ephraim och Manasse: Och så satte han Ephraim för Manasse.
21. Och Israel sade till Joseph: Si, jag dör, och Gud skall wara med eder, och skall föra eder åter i edra fäders land.
22. Jag hafwer gifwit dig ett stycke land, utan dina bröder, som jag med mitt swärd och båga utaf de Amoreers hand tagit hafwer.
Capitel 49.[redigera]
Jacob wälsignar sina barn, propheterar, dör.
1. Och Jacob kallade sina söner, och sade: Församler eder, att jag må förkunna eder, hwad eder skall hända i den yttersta tiden.
2. Kommer tillhopa, och hörer till, I Jacobs barn; hörer edar fader Israel.
3. Ruben, min förste son, du äst min kraft och min första magt, den öfwerste i offret, och den öfwerste i riket.
4. Han utlöper med hast som watten: Du skall icke wara den öfwerste; ty du hafwer uppstigit i dins faders lägre, och der hafwer du med det uppstigandet besmittat mina säng.
5. De bröder Simeon och Levi, de hafwa handlat orättfärdeliga med deras mordwapen.
6. Min själ komme icke i deras råd, och min härlighet ware icke i deras förbund; förty uti deras wrede hafwa de dödat mannen, och uti deras öfwerdådighet hafwa de förderfwat oxan.
7. Förbannad ware deras wrede, att hon så styf är, och deras grymhet, att hon så hård är: Jag skall skingra dem i Jacob, och förströ dem i Israel.
8. Juda, du äret, dig skola dine bröder lofwa, din hand skall wara dina fiendar på halsen; för dig skola dins faders barn buga sig.
9. Juda är ett ungt lejon, du äst högt kommen, min son, genom stor seger: Han hafwer nederböjt sig, och lägrat sig som ett lejon, och som en lejinna. Ho törs sätta sig upp emot honom?
10. Spiran skall icke warda tagen ifrå Juda, ej heller en mästare ifrå hans fötter, tilldeß hjelten kommer; och honom skola folken tillfalla.
11. Han warder bindandes sin fåla wid winträt, och sine åsninnos son wid den ädla winqwisten. Han skall twå sin kläder i win, och sin mantel i winbärs blod.
12. Hans ögon äro rödaktigare än win, och hans tänder äro hwitare än mjölk.
13. Sebulon skall bo wid hafshamnena, och wid skepphamnena, och sträcka sig intill Sidon.
14. Isaschar skall wara en benåsne, och lägra sig emellan gränsorna.
15. Och han såg rolighetena, att hon är god, och landet, att det är lustigt, och böjde sina härdar till att bära, och är worden en skattskyldig tjenare.
16. Dan skall warda en domare ibland sitt folk, såsom ett annat slägte i Israel.
17. Dan skall warda en orm på wägenom, och en huggorm på stigenom, och bita hästen i foten, att den derpå rider skall tillrygga falla.
18. HERre, jag wäntar efter dina helso.
19. Gud, wäpnad, skall föra hären, och återigen föran.
20. Af Asser kommer hans feta bröd, och han skall gifwa Konungenom kräselig mat.
21. Naphtali är en snar hjort, och gifwer kosteligit tal.
22. Joseph skall tillwäxa; han skall tillwäxa lika wißt som wid en fällo: Döttrarna träda fram uti regementet.
23. Och ändock skyttarna woro honom förbittrade, trätte med honom, och hatade honom;
24. Så är dock hans båge blifwen fast, och hans händers armar äro förbannade, genom deß mägtiges händer i Jacob: Af honom äro komne herdar, stenar i Israel.
25. Ifrå dins faders Gud är dig kommen hjelp, och af den Allsmägtiga äst du wälsignad, med wälsignelse ofwanefter af himlenom; med wälsignelse af djupet, som under ligger; med wälsignelse på bröst och qwed.
26. Den wälsignelse, som dinom fader och minom föräldrom lofwad är, går mägteliga efter deras önskan, som höge äro i werldene. Utaf Joseph skola hufwuden warda, och de öfwerste Nazareer ibland sina bröder.
27. BenJamin är en glupande ulf: Om morgonen skall han äta rof; men om aftonen skall han utskifta rofwet.
28. Deße alle äro de tolf Israels slägter, och det är det som deras fader hafwer talat med dem, då han wälsignade dem, hwar med sin besynnerliga wälsignelse.
29. Och han böd dem, och sade till dem: Jag skall samlas till mitt folk; begrafwer mig när mina fäder, i den kulone på Ephrons Hetheens åker;
30. I den dubbelkulone, som ligger emot Mamre i Canaans lande, hwilka Abraham köpte till en arfgrift med åkrenom af Ephron den Hetheen.
31. Der hafwa de begrafwit Abraham och Sara hans hustru: Der hafa de ock begrafwit Isaac och Rebecka hans hustru: Der hafwer jag ock begrafwit Lea;
32. I den åkrenom och de kulone, som af Heths barnom köpt är.
33. Och när Jacob hade lyktat buden till sin barn, lade han sina fötter samman på sängene, led af, och wardt samkad till sitt folk.
Capitel 50.[redigera]
Joseph begrafwer Jacob, träffar sina bröder, och dör.
1. Då föll Joseph in på sin faders ansigte, och gret, och kyßte honom.
2. Och Joseph befallde sina tjenare läkarena, att de skulle smörja hans fader: Och läkarena smorde Israel;
3. Tilldeß fyratio dagar woro förgångne; ty så länge warade smörjodagarna. Och de Egyptier begreto honom i sjutio dagar.
4. Då nu sörjedagarne ute woro, talade Joseph med Pharaos gårdsfolk, och sade: Hafwer jag funnit nåd för eder, så taler med Pharao, och säger:
5. Min fader hafwer tagit en ed af mig, och sagt: Si, jag dör; begraf mig i mine graf, som jag hafwer grafwit mig i Canaans lande. Så will jag nu fara upp och begrafwa min fader, och komma igen.
6. Pharao sade: Far ditupp, och begraf din fader, som du honom sworit hafwer.
7. Så for Joseph upp till att begrafwa sin fader: Och med honom foro alle Pharaos tjenare, de äldste af hans folk, och alle de äldste i Egypti lande;
8. Dertill allt Josephs folk, och hans bröder, och hans faders folk; allena deras barn, får och fä lefde de i thy landena Gosen.
9. Och foro deßlikes upp med honom wagnar och resenärer, och war en ganska stor skare.
10. Då de nu kommo in på den planen Atad, som ligger in emot Jordan, då höllo de en ganska stor och bitter dödklagan; och han sörjde öfwer sin fader i sju dagar.
11. Och då folket i landet, de Cananeer, sågo det sörjandet på den planen Atad, sade de: De Egyptier sörja der fast. Deraf kallar man det rummet de Egyptiers sorg; hwilket ligger in emot Jordan.
12. Och hans barn gjorde som han dem befallt hade;
13. Och förde honom i Canaans land, och begrofwo honom i den dubbelkulone af åkren, som Abraham med åkrenom köpt hade till arfgrift af Ephron Hetheen, twärtemot Mamre.
14. Så for Joseph åter in i Egypten med sina bröder, och med allom dem som woro farne upp med honom till att begrafwa hans fader; när de hade begrafwit honom.
15. Men Josephs bröder fruktade sig, då deras fader war död, och sade: Kanske att Joseph är oß gramse, och måtte wedergälla oß det onda wi honom gjort hafwe.
16. Derföre läto de säga honom: Din fader gaf befallning för sin död, och sade:
17. Så skolen I säga till Joseph: Käre, förlåt dina bröder deras mißgerning och synd, att de så illa hafwa gjort emot dig. Käre, förlåt oß nu, som ärom dins faders Guds tjenare, denna mißgerning. Men Joseph gret då de sådant talade med honom.
18. Och hans bröder gingo till, och föllo ned för honom, och sade: Si, wi äre dine tjenare.
19. Joseph sade till dem: Frukter eder icke; ty jag är under Gudi.
20. I tänken ondt öfwer mig, men Gud hafwer wändt det till godo, att han gjorde som för ögon är, till att frälsa mycket folk.
21. Så frukter eder nu intet, jag will försörja eder och edor barn. Och han stärkte dem, och talade wänliga med dem.
22. Så bodde Joseph i Egypten med sins faders huse, och lefde hundrade och tio år;
23. Och såg Ephraims barn till tredje led: Föddes också barn på Josephs sköte, utaf Machirs barnom, hwilken Manasse son war.
24. Och Joseph sade till sina bröder: Jag dör, och Gud warder eder sökandes, och förandes utaf detta landet, in uti det landet, som han hafwer sworit Abraham, Isaac och Jacob.
25. Derföre tog han en ed af Israels barnom, och sade: När Gud warder eder sökandes, så förer min ben hädan.
26. Så dödde Joseph, då han war hundrade och tio år gammal. Och de smorde honom, och lade honom uti ena kisto i Egypten.
Se inledningssidan för mer information.