Carl von Linnés resa till Skåne 1749/23 maj

←  22 maj: Kristianstad

Carl von Linnés resa till Skåne 1749 av Carl von Linné 23 maj: Råbelöv, Balsberg, Tåssebro, Åby

24 maj: Åsum, Köping  →

Majus 23

Resan ifrån Kristianstad åt Råbelöv, Torsebro, Åby till Åsum.

Thlaspi arvense Fl. 530 hade intagit veteåkrarna, som i år voro eländiga, och gjort dem alldeles vita.

Råbelöv gods och sätesgård låg kvart 2 norr om Kristianstad, bestod av 40 hela hemman och var hoplagd med Odensberga gods. Trädgården vid Råbelöv vittnade nogsamt om dess milda klimat, ty i den växte druvor, mullbärsträn, valnöteträn, Laburnum, lavendel omkring alla kvarteren, vita liljor i största överflöd, sköna och präktiga buxbomsritningar och även stor buxbom. Valnöteträden hade gått ut vid vintren 1740, och Buxus arborescens tålte här vintrarna, när ingen extraordinär köld inföll, den allmogen hölt före komma vart tjugonde år.

Sparris, som var planterad vid Råbelöv, var namnkunnig för dess storlek och löshet, vilket trädgårdsmästaren tillskrev ostronskalen, som voro blandade med sparrisen.

Ålfisket i Råbelöv sjö, som låg en mil öster ifrån gården, var det rikaste näst Bäckaskogs. Det berättades ej vara sällsamt att fånga 200 à 300 ålar om morgonen.

Ättehögar, stora och ansenliga, lågo ute på åkerfälten. På en av dem vid kyrkan belägen, var en stor gravsten uppförd, att den ej kunnat dit komma utan största möda.

Flintklappur var överallt strödd på åkerfälten, men av grov art.

Brassica perfoliata Fl. 546, en ört som icke syns upp i landet, var här i rågåkrarna det allmännaste ogräs och växte som åkersenap. Således har var ort sina egna ogräs, som utmärgla åkrarna, vilka fordra en särskild hantering i åkren, om de skola utrotas. Så att själva ogräsen på var och en ort äro ofta grunden till var och en orts egna åkerbruk.

Svenska höfröet Fl. 620 växte på alla renar helt frodigt.

Majade blevo alla kyrkor här på orten om högtiderna, pingst och midsommar, det är med löv och blomster inuti utsirade. Gravstenarna beströddes här på orten av de framlednas kvarlämnade med allahanda slags blomster.

Örtenamn voro här heddenblomster, Gnaphalium stæchas citr. dictum Fl. 674. Iläna trä, Opulus Fl. 249. Tusendgott, Glechoma Fl. 483, Körne, Prunus spinosa Fl. 397.

Brottstuvor, uti vilka lantmannen torkar, bryter, skäktar och häcklar sitt lin och hampa, voro här i Skåne på de mesta ställen byggde långt ifrån gårdarna, emedan vådeld aldra snarast och lättast genom dem upptändes. De voro här artigt byggde såsom badstuvor, men ned i själva jorden såsom en iskällare, merendels på sidan vid någon backe, att man ingenting kunde se mer utanpå än dörren och ingången. Denna artiga inrättning med brottstuvor har 3-dubbel förmån, nämligen att de hålla längre värman, att vådeld i dem döves, och att den icke kan skada hus och hem.

Balsberg eller Fläskegraven (Mons Baldri. Act. Upsal. 1729, p. 559) låg en kvart norr om Råbelöv, där landet blev bergaktigt, och var denna på ett låglänt ställe uti en däld mellan bergen. Här var en grav av ett par famnars djup och några famnars vidd vid den södra sidan av bergsroten, där en öppning gick under klippan, att man med möda kunde krypa under henne, varinnom sågos valv och öppningar inom varandra till en oändelig vidd och längd under de höga bergen och fälten, som lågo ovanpå. Doktor Retzius, som gjorde oss sällskap, förtäljde, hurusom han blivit hit skickad i sin ungdom av salig ärkiater Stobæus att söka petrifikater och under de 8 dagar han här vistades, försäkrade heligt, att han här gått in hela fjärdedels milen, och att hågen till petrifikater haver drivit honom att gå denna mörka och faseliga väg. Han hade haft i följe med sig en gammal och förfaren lots med tråd eller filum ariadnæum samt tvenne lyktor, att om ett ljus skulle slockna, det då av det andra kunde itändas. Han berättade även, att där inne vore mycket kallt fast ej fruset, att här vore klart och smakligt vatten, men på vänstra sidan en brådstupa, som inget mätt; och då man här kastade en sten, hördes den långt därefter skvalpa i vattnet. Men jag lämnar denna doktor Retzii beskrivning på denna Dædali konstgång, som vida övergår Baumans Höhle i Tyskland och labyrinten i Kreta, om denna slår in med samma beskrivning. Att allt detta är människoverk, få vi framdeles se av dylika andra, fast mindre anläggningar; ty skynde vi oss ifrån detta människans arbete till den konst, som Skaparen här nedlagt, då vi få se stenarna tala, om allt annat förtege förra världenes skick och denna ortens landning. Detta berg bestod överst av så stora gråstenar, som med möda kunde föras av människomakt därifrån. Härunder låg ett stratum eller flo av klappur med grus, varinunder följde mo, vilken med klappuren vid ingången gjorde ett par famnars höjd. Under allt detta låg det rätta berget, som var en lös klippa av en blek, gulaktig kalk. Denne kalksten låg någorlunda horisontellt och bröt sig horisontellt, var mestedels så lös, att han med händerna kunde söndergnuggas, dock på djupet något fastare än ovantill. Stenarten är nog sällsynt i Sverige utom Skåne, men i Tyskland och Spanien mer allmän. De meste murar i Cadix äro upphuggne av samma stenslag. Då man noga ser på denna sten, består han helt och hållit av skölpgrus, av mussler, snäckor, koraller, eller av sådant grus, som plägar hopkastas vid revlarna i havet och på vissa orter vid stränderna, så att hela detta kalkberg är intet annat än en gravplats av så månge dödade djur, som sandkorn finnas i flygsanden. Således kommer detta berg närmast överens med skalbergen vid Uddevalla, dem jag beskrivit i Västgötaresan p. 197, med den åtskillnad, att vid Uddevalla ligga skalen mer hela och helt lösa, där de här äro mer söndermalne och hopvuxne. Men i detta berg äro helt andra slag av musslor, ostron, milleporis, glossopetris, lyncuriis, testis et radiis echinni præsertim, papillosi, lapidibus judaicis, balanis, pectinbus, haliotidibus. Sällan syns här någon cochlea eller turbinata, om icke då och då någon nautilus. De besynnerliga petrificata, som vi här funno, vore glossopetræ med släta kanter. Ostreæ plicatæ Gualt. Ind. t. 104, fig. E. och desse imbricatæ samt hela tvärhanden tjocka och av dem präktigaste specimina i världen. Pectines i oändelig myckenhet. Haliotides parvæ læves non perforatæ, lyuncurrii de störste och klaraste, vid basin utgravna med ett djupt koniskt hål och vassa kanter. Nummi Brattenburgenses Fn. Sv. 1347, som i världen icke äro sedde utom Ivö i detta Villands härad vid Bäckaskog och vid Egeneberga i Gyinge härad, där samma slags kalkpetrifikater och hål finnes under jorden. Ett slags conchæ læves, som med en margo gå in horisontellt. Här är en teater av naturen; under, som kunde sysselsätta den största physicus i lång tid och även likaså förnöja en lithologus, som hade håg att samla varjahanda petrifikater och sällsynta ostrocodermata, vilket jag nödgades lämna åt dem, som hade tid att längre här på orten uppehålla sig. Då vi nu vidare betänke, huru så många främmande djur kommit här att begravas, som denna tid näppeligen mera synas i Europa, möter ett nytt argument, som icke mindre fordrar nog omhugsan. Testacea eller allt musselsläkte som är inkvarterat på havsbotten fördelas uti littoralia och pelagica. Skölpsamlare kalla de musslor och skalkräk littorales, som icke hålla sig på djupet utan endast när intill landet, så att deras skal uppkastas till stranderna, så snart de dö och förgås, varav desse skal äro allmänna i naturalkabinetter. Pelagici däremot äro de skalkräk, som hålla sig ute på havsens djup och aldrig komma när intill stranderna, varföre ock deras skal så svårligen kunna fås. Havsens djup är mest sterilt och betäckt med sand eller koraller utan mycken fisk, kräk eller växter, ty där som inga växter äro, där finnas sällan några maskar eller fiskar, som bägge av dem leva skola. Vi hava således ej mer än en enda växt, som kan växa på största havsens djup, vilken kallas Sargazo, och är ingen annan ört i världen i störe myckenhet. Denna flyter på vattnet och fäster sig tillsammans, att havet på långt håll ser ut som en grön äng. Under denna hålla sig de sällsyntaste kräk och musslor eller testacea pelagica, vilka, såosm de efterhand tillväxa, ävenså efterhand dö bort, då deras skal falla ned på bottnen och den uppfylla. De meste testacea i vårt omtalte berg äro pelagica och måste tillvuxit där som ett Sargazo vuxit, men hurusom de kommit hit på landet, är en svårare knut att upplösa. De meste påstå, att skalen blivit hitförde i syndafloden, och att de således äro vittnen av denna undersamma jordenes förändring. Men de, som sådant yrka, tyckas för mig vara mycket litet hemma uti matematiken; ty huru skulle väl ett uppvällande vatten kunna kasta skalen några tusende mil bort på ett visst ställe och på dem lägga de andra jordvarven i så jämn ordning? Betänker man desse phænomena noga, måste man nödvändigt vidgå, att jorden stått under vatten och hav, och att här på orten då varit Sargazo, under vilket desse kräken levat och dött, varpå änteligen, sedan vattnet avtagit och Sargazo fördrivits, grus blivit uppkastat av vågarna på den nya reveln och stranden, vilket ihopvuxit till sten. Således ser man här de raraste skal i största myckenhet, de tydeligaste rön av landningar, huru många sinom tusende liv naturen har måst framalstrat, innan han kunnat uppfylla denna lilla trakten. Vad oändeligt arbete förra tidsens människor ha måst gjort sig, förrän de kunnat som mullvadar genomgräva detta berg? Nu för tiden har man åter begynt att bryta kalksten där och att bränna densamma till kalk åt fästningen i Kristianstad. Kalksten brändes uti rostugnar med bokved, då han gav god kalk, men den var något golaktig, lik stenens färg, vilket fått sin gula färg av järnvatten.

Iberis Fl. 536 växte häromkring överallt på de skallotta bergen, som voro täckte med ljungjord eller myllig mo, och så ofruktbar, att nästan ingen annan ört kunde uti henne trivas. Hon växte alltså på samma sätt som Draba, vilken hon ock mycket liknar på långt håll.

Ossea Fl. 131, en buske, som icke gärna synes upp i Sverige, växte överallt i ängarna ihop med Opulus, den hästarna gärna åto.

Krutbruket Tåssebro eller Torsbro låg kvart 4 norr om Kristianstad på ett mycket stenigt land. Här sågo vi saltpeterluttringar, som kokades och skummades i stora kopparkittlar, och i dylika ansköts saltpetren ifrån sidorna samt torkades på hyllor i trälådor. Vi sågo, huru köksaltet samlades i det sista, som senast ansköts, vilket var kubiskt och sprakade på elden. Direktören berättade, att det skånska saltpetret hade mera köksalt och var alltså sämre. Här besågos krutstamparna, som voro av avenbök, och själva siktningen.

Krutkolen brändes av alved, som skalades rå, klyvdes i långa splitter, och sedan alla grenar och all kärna var borthuggen och förkastad, torkades och brändes uti en därtill uppmurad ugn. Ugnen var uppmurad ned i jorden, så att översta kanterna stodo jämnt med jordbrynen. Han hade en skapnad av en kista, ty han var murad av tegel i fykrant, 2 alnar bred, 3 alnar djup, 5½ aln lång, och jorden hel tätt packad till muren på alla sidor, så att ej det minsta drag måtte vara uti honom. Han skulle ock stå på ett sådant ställe, där jorden var torrast. Här lades veden stratum supra stratum, itändes överst, brändes och kringvändes, till allt var uppbränt. Åter fylldes han med ved, brändes och således förnyades, till dess han med kol nästan var full, änteligen tilltäpptes ugnen med ett trälock, som med lera ströks tillsamman, att elden således måtte alldeles kvävas på åtta dagar. Av torste Fl. Svec. 194 togs ved till det bästa reffelkrut, vilken ved på lika sätt skalades, till kvistar och kärnan bortskars och brändes.

Saltpeterladors bästa anläggning blev mig kommunicerad av herr direktören Christian Danckwardt.

Platsen till saltpeterladorna måste vara höglänt, varav regn- och snövatten på alla sidor kan avfalla, icke heller nära till någon sjö eller sumpig ort. Grunden försökes med jordborr eller järnspett, ty om här finnes källsprång, jäsjord, sten eller lera, så är denna grund alldeles otjänlig, efter de två förre bortröva större delen av saltpetret, stenhällen kyler, och leran kan icke utan största svårighet utlakas. Finnes här stengrus eller klappur, så måste den uppkastas till den djuplek, man gropen hava vill, och föras ut ur vägen. Skulle mullblandad sand, vitgrå, gul, blekgul eller röd sand finnas alldeles fri ifrån större och mindre sten, så måste fuller rummet uppgravas till 2 à 3 alnars djup, dock detta ej så långt avföras, att en ju vid tillfälle må kunna betjäna sig därav. Detta är ock nödvändigt, att man icke har långt till brunnar eller dammar ifrån ladan, uti vilka senare vattnet om sommaren är varmare än i de förra. Ju starkare sommarvarma vattnet har, ju kraftigare verkan haver det att utlaka saltpetret. Men vatten med eld uppvärmt till starkare värma än solvärman giver, är betänkligt. Till en lada av 60 alnars längd och 15 alnars bredd fordras 22 stycken stolpar av ek eller kärnfull furu. Desse stolpar svedjas i ändarna till ½ aln och bestrykas med väl kokad, het tjära, nedgravas 1 kvarter djupt och ställas där på någon sten 10 alnar ifrån varandra. Då nu 20 stolpar på sidorne äro nedsatta, bliva 2 övrige, av vilka en nedsättes mitt uti varje gavel, att vardera har 7½ aln på vardera sidan. Häruppå läggas bjälkar, som svara emot ladans bredd, vilka inhuggas uti stolparna och förbindas med starka överträn, varpå takresningen sedan uppsättes och täckes med halm eller bräder. Ifrån bjälkelaget beslås gavlarna med bräder eller tillflätas med eneris. Dock lämnas på varje en öppning av 1½ aln i fyrkant, vartill måste vara luckor med gångjärn. Väggarna flätas ock av eneris. Bägge gavlarna på ladan kunna jämväl tillflätas, allenast på varje lämnas en öppning av fyra alnars längd, varigenom boskap, hästar och svin måga hava fri till- och utgång. På denna ladan lämnas icke gärna någon öppning till kreaturens gång på norra eller östra sidan, eller om sådant ej kan undvikas, böra portar sättas för desse öppningar, varav den östra om vintern stadigt står öppen för kreaturens gång, då den norra är tillsluten, och tvärtom tillslutes den östra om sommaren, och den norra öppnas, men sedan sommarhettan är förbi, få bägge portarna stå öppna, att vädret må obehindrat spela. Sedan byggnaden är uppsatt, måste all den odugliga jorden uppgravas, högst till tre alnars djup; ty då kokningen i ladan skall ske, är icke görligt att uppkasta den till utlakning ämnade jorden på större djup. I den förra jordens ställe måste annor till saltpeters växt och kokning tjänlig jord införas i ladan. Bästa saltpeterjorden tilltagas och beblandas av spåndynga, helst av bok, ek, björk, asp, ask med flere dylika trädslag samt de spädare grenar med löv av desse slagen, dock icke för mycket av al. Detta blandas med gatsopor, eller där de ej fås, med svartmylla. Medan denna synes för sen, uppblandas den med vitgrå- blek- eller gulsand eller jordmärg, som förut frusit mör, även svindynga, höns- och människoträck, utlutad aska, bränd och sönderslagen tegelsten till nötters storlek, fyllning, som ligger närmast golvet, när gamla hus rivas ned, besynnerligen under gamla och otäta logar. Detta allt blandas och lägges i gropen att ruttna. Av detta får man efter några år frukten. Dock betalar icke första kokningen så väl mödan som sedermera, då jorden efter några års vila åter bliver utlakad. Att tvenne portar äro på ladan, det sker därföre, att kreaturen uti oväder och hetta må här gå in att fritt avlägga sin dynga och urin. Skulle man vid första utlakningen finna jorden vara för mycket fet eller mager, torr eller våt, så bör sådant hjälpas. En alltför fet jord uppblandas med sand och björkelöv samt dess små kvistar. Den magra jorden bättras med gödsel och fodervrak utur bås och spilter samt med matjord under våningsrum, brygghus eller ladugårdar. Är jorden för torr blandas den med alelöv och aleris samt befuktas med urin. Den våta jorden uttorkas med oduglig halm, som länge legat på taket, samt med smått björkeris och dess löv. Vid blandningen bör man ganska väl akta sig för allt, som innehåller något främmande salt eller någon seg fetma, varigenom lakningen bliver besvärlig, saltpetret oartigt och krutet vått. Sådane äro olutad aska, gips, kalkband, kalkstensjord, kött- och saltlaka, vilka giva främmande salt; men en fet jord förorsakas, när döda as nedgravas, även av feta örter, aleris och löv, fina och sega lerarter. Man får icke uppblanda jorden med gråsten, ej heller med spån av en, furu eller gran som har kåda uti sig. Sältan kan ej bekvämligare hjälpas än under beständig skumning, då luten kokas.

Kinesiska ankor Faun. 98 voro här tame. En röd bar ring gick omkring ögonen och ögnelocken, vilken drogs fram till nävet. Hanen luktade starkt parfym, men icke så honan.

Plantehage av bök sågs emot Fläskegraven men vid Tåssebro av tall. Den som vill anlägga plantehagar, får i förstone, liksom med späda barn, mycket besvär; ty om boskapen tillsläppas, avbita de de små telningarna och förtrampa dem, eller om boskapen alldeles avstänges, förkvävas desse små växter av ogräsen.

Åby surbrunn var nyligen upptagen av provinsialdoktorn Retzius en kvart från Tåssebro i söder på Araslövs ägor. Han låg på en ljuvlig ort, som var omgiven med de härligaste lövträn, utur vilka näktergalarne nu utan återvändo spelte. Jorden var blandad av ler och mo, och ansenliga diken avstängde allt främmande vatten. Surbrunnsvattnet var klart, hade sin blecksmak, var lättdruckit, gav sin rätta surbrunnslukt, täcktes med sin blå hinna och satte på bottnen sin gula ockra. Vi anställte försök med alla ordinäre surbrunnsprov och funno detta vattnet äga alla egenskaper av en god brunn och icke vara på något sätt skadeligt. Således är denna brunn för Kristianstads stad och de kringliggande herrskaper en stor förmån.

Doktor Retzius, biskop And. Rydelii systerson, lärde latinska språket efter sin morbroders förordnande på ett synnerligt sätt. När pilten var 7 eller 8 år, antogs en student till informator som var god latinus, vilken första året lärde honom endast glosor. Sedermera avstängdes han tvenne år ifrån allt conversie, där latin icke talades, då han på tredje året var i stånd att på latin tala, vad honom behagade. Sedermera lästes åtskilliga auktorer, såsom Ciceronis epistlar, Curtius, Barclajus etc. Således ser man, att ynglingar så snart kunna lära latinen som en fröken fransöskan; ty är det eftertänkeligt, huru vår ungdom använder ofta tolv à fjorton åren vid skolor och gymnasier utan att kunna skriva en rad god latin; där jag själv var vittne vid Lund, att denna doktor Retzius ännu helt ung talade sin latin som en eloquentiæ professor. Kunde vår edukation vid latinska språket finna någon genväg, så lindrades omkostningarne för ungdomen, och rätta tiden kunde användas till vetenskaper. Jag har ännu icke sett något rike, där ungdomen måste använda så mycken tid på latin, som hitintills skett hos oss. Jag skulle lätteligen tro, att om studenter och informatorer uti allmänna levernet, vid läroställen och i conversie allmänt och mera talade latin, att detta språk då lättare skulle läras, såsom det sker vid utländska akademier, dit folk av alla tungomål samlas, och man märker, huru svårt en ovan talar latin, ehuru han ganska väl kan skriva detsamma.

Färlövs kyrka ½ kvart ifrån Åby. Här stodo på åkerfälten många höga och smala stenar uppreste, och på åtskilliga ställen voro de i avlånga ringar uppställte. Desse voro ofelbart minnesmärken efter de gamles grifter.

Araslöv, ett av de största gods i Skåne, sågs på vänstra handen.

Karpelund, en täck ekeskog, Araslöv tillhörig, gällde nu om aftonen överallt av näktergalar.

Melilot Flor. Sv. 619, som mycket brukas i apoteken, men sällan finns i Sverige utom Skåne vild växande, stod på ömse sidor om vägen i stor myckenhet.

Åsums kyrka 5 kvart ifrån Tåssebro