Carl von Linnés resa till Skåne 1749/30 juli

Julius 30. Söndag

Boskapsstupan (p. 102) i Kristianstad undersöktes vidare. Då korna släppas i junio och julio ut på de sidlänta ängar omkring staden, svullna åtskilliga och få liksom påsar i hals och huvuden, varutur en gulgrön materia utrinner såsom ett slem. De vrida huvudet på sned och mulen uppåt samt dö ofta därav inom några timmar. Vi förfogade oss utom södre tull till den ängen, som ligger utom Bäckhovet, där korna också plägade dö, men vi funno här ingen skadelig ört växa utom Oenanthe, den vi ock i förgårs sågo på andra sidan om staden mycket sparsamt. Ranunculus longifolius Fl. 457 fanns här icke av oss på denna sidan. Phellandrium Fl. 238 såsom en allmän växt över Sverige, där boskapen icke dör, kunde ogörligen döda dem här. Vi samlade en stor hop av Oenanthe att därmed göra försök.

[ 422 ]Oenanthe Fl. 236 till ett par göpnar sönderskars och blandades med 3 à 4 kannor färsk mäsk och ett par göpnar säd. Herr borgmästar Schultén lät förskaffa en ko till prov, om Oenanthe voro giftigt eller icke. Koen åt upp alltsammans uti vår närvaro och mådde dagen efter så väl som tillförene, så att vi blevo säkert övertygade, att Oenanthe icke dödade boskapen, och kan jag icke se någon annan ört här på orten kunna döda fänaden. Om koerna icke bittida på sommaren och snåla efter grönt skulle gripa till själva röttren av Sium aquaticum, dem de dock på andra ställen veta att väja. Ty sökte jag vidare efter de nida insectorum eller maskeboen, som jag förr (p. 103) omtalt, men de funnos nu icke mera. Jag skulle önska, att physici ville här även göra försök med dem och giva dem åt koerna, ty dessa förekomma mig mycket misstänkta till en effekt här på orten, som är så speciell som de själva, emedan jag har aldrig sett dem på någon annor ort, och det är åtminstone mycket troligt, att då korna om vårtiden utsläppas och sluka i sig gräset, som flyter på pussarne, att de med detsamma draga i sig maskeboen, och att maskarne, då boen tryckas av boskapens tänder, krypa ut, fästa sig i halsen och borra sig in, då därav bliver svullnad, inflammation med mera, att boskapen ynkeligen förgås.