Hoppa till innehållet

Clas Livijns brev från Dennewitz

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Clas Livijns brev från Dennewitz
av Clas Livijn
Slaget vid Dennewitz 1813, skildrat i ett brev från Clas Livijn till barndomsvännen Leonard Fredrik Rääf. Ur: Clas Livijn. Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814, Stockholm 1909, s 70-75.


Prestegården i Rödecke, 2 mil från Wittenberg, den 7 Sept. 1813.

Broder Leonhard!

Då tillfället nu erbjuder sig och ledighet lemnas mig, kan (jag) ej bättre använda den än att språka några ord med dig. Ämnet blifver naturligtvis det, hvarpå nu mera all vår diktan och traktan står eller kriget. Vi äro i ett fiendtligt land eller Sachsen, och cossaqverne utöfva alla de grymheter dem lysta. Men äfven uppföra sig svenskarne på ett mindre anständigt sätt, och då jag i går i sällskap med kammarrådet Thomas jemte flera uppgick på slottet Rabenstein, för att bese dess sköna belägenhet, hvilket den ock verkeligen förtjente, mötte oss den dervarande Beamtes hustru med tårar i ögonen och berättade, det kronprinsens egen betjening (H. K. H. var der inqvarterad) efter dess bortfart slagit opp kistor och saker, bortröfvadt allt dess silfver och alla andra saker af värde samt deribland hennes egen vigselring. Under vår dervaro ditkom en amtman, hvilken preusiska landtvärnet röfvat, så att de till och med skurit af kjortelsäckarne för hans hustru. Här harva vi tagit in hos en prest, som, ömsom plundrad af cossaqver och svenskar, ej äger ett enda kreatur, ej en kudde och som med hustru och sex barn ej på flera, dygn haft annat än potatoes till lifsuppehälle. Men dessa scener blifva numera något alldagligt. De strängaste åtgärder äro tagne emot detta skändeliga förfarande, som af H. K. H. med största missnöje anses, en egen dertill emnad commission är nedsatt, men huru är det möjligt att styra dylikt ofog, då till och med så till sägandes under dess egna ögon det ej kan hindras!

Sedan min sista skrifvelse till dig har ingenting af värde tilldragit sig, vi hafva inryckt i Sachsen efter fransoserne, hvilka, förföljde af Bülowska corpsen och cossaqverna, ständigt vika. Efter nyare underrättelser skulle försten af Moskwa hafva vid Torgau öfvergåt Elben för att med 60,000 man förstärka den nu mera till 40 000 man sammansmälta Oudinoska (C. N. Ouadinot, 1761-1847, marskalk av Frankrike) corpsen. Detta föranledde H. K. H. att i går morgon aflägsna sin trosskolonn och framrycka med den öfriga armeen till Lobesahn, hvarest preussarne, svenskarne och ryssarne voro concentrerade. Man bereder sig på en afgörande träffning, men ännu hafva vi ej hört någon betydlig canonad.

Jüterbogk den 9 Sept.

Hvad jag berättade såsom en förmodan i förrgår är nu mera fullbordadt. Buletinen skall tvifvelsutan i våra tidningar införas och lärer då lemna en fullständigare tekning af slaget vid Dennewitz, än jag kan göra. Några särskilda omständigheter dervid äro, att grefve Löwenhjelm ville draga armeen åt höger, hvarigenom tvifvelsutan densammas förstöring ej kunnat förekommas, derest ej kronprinsen, som vid dylika tillfällen har ögonen öfverallt, upptäckt och rättat felet. Åsynen af förenade ryska och svenska arméens ankomst, 40 000 man till de redan stridande 40 000, beskrifves såsom högst imposant. Svenskarnes ankomst skall hafva afgjort dagen. Preussiska arméen, öfverhopad af den massa af fiender, som anstormade den, vägde just fram och åter och hade tvifvelsutan måst vika för öfvermakten, då den fick höra våra trummor. Under hurrarop anföll den nu, och hvad som höjde deras mod, nedslog deras fiender. Våra troupper gjorde den dagen en marche af 5 mil, och derunder sprang hela venstra flygeln nära 5/4. mil. Ryssarne, som annars äro temmeligen lätta på foten, orkade ej att följa med, utan afsände täta budskickningar om marchens saktande. Då Cardell anryckte med fjorton canoner, blef flykten å fiendernas sida allmän. Det är skada, att denne man icke är lika god menniska som militair. Vid byn Dennewitz, hvaraf slaget erhållit sitt namn, var trängseln och villervallan obeskriflig. Tusendetals gevär och de flyendes tillhörigheter lågo mellan hopar af döda och sårade. Våra tillbragte natten på slagfältet, hvarest de sårade, som ännu qvarlågo till aftonen följande dagen, framsläpade sig för att njuta någon värma. Flera deribland befunnos alldeles nakne, sedan cossakerne och sachsiske bönderne plundrat vän och fiende utan åtskillnad.

Åsynen af slagfältet, hvilket jag följande dagen såg var ryslig, men sublim. Det var redan plundradt, nakna döda lågo mellan dödsskjutna hästar. Här och der kunde man af en qvarlemnad finare skjortlapp eller calesonger sluta, hvar en officer låg. Ett särdeles skådespel lemnade en vid en skogsdunge stupad bataillon fransmän. Den hade slutit en fyrkant. På ena flygeln lågo sju trumslagare med deras trummor. Chefen framför genombårrad af ett bajonettstygn i bröstet. Det var en på själen gripande syn att se detta prof af mensklige ordningen äfven qvarvara efter döden. Enskilte drag har jag hört flera berättas. Då vestgöta bataillon till exempel frammarcherade såg den en fransysk blesserad officer, som låg stödd på armbågen mitt emellan tvänne af hans döda kamrater, hans blick på dessa var så hemsk, att ingen dristade plundra dem, ehuru de sågo, att de slagne hade guldur. Några timmar derefter gingo några dit för att hjelpa honom, men då var han redan i sällskap med sina kamrater i evigheten och kroppen naken, sedan cossakerne gifvit honom ännu ett stygn i bröstet. Ett slagtfält borde vara det heligaste i naturen, och likväl låter man verldens afskum der framrasa. Der så mångas blod runnit, der så många tårar, så många sköna afsked blifvit gifna, der rasa dessa qvinliga djeflar i menniskogestalt - marketänterskor, der gå bönder, som för att få stöfveln af en blesserad ej fråga efter, om de afrifva de sista och ömmaste nerverne på en blesserads afskjut(na) lår.

Min bror (Carl Alexander Livin, 1790- 1858, löjtnant vid Skaraborgs regimente, sedan tullförvaltare i Kongelf) som var commenderad med sextio man att uppsöka sårade, fann i ett skogssnår en preussisk underofficer, en gosse om 16, 17 år, men en fin bildning. Låret var afskjutit. Några sachsiska bönder hade redan afklädt honom kapott, rock, väst, stöflor och voro sysselsatta med att draga byxorna af det skadade låret. Den sårade vältrade sig i ett slags raseri på marken. Men Carl var ej sen, lät strax fasttaga bönderne, som nu måste påkläda den sårade allt, hvad de tagit, och derefter erhöllo de något öfver sina lår, som om det ej tog utaf, likväl tjente i stället för en promemoria. Preussaren nickade flere gånger och skrattade, men de förstodo ej hvarandra. Denna anecdot är obetydlig, men det är deraf man skall få ett fullständigt begrepp om kriget. Alla föreställningar derom äro felaktiga. Inbildningskraften kan ej skildra ett dylikt uppträde. Om jag ock kan föreställa mig ett fält uppfylt med döda menniskor, är sådant ej tillräckligt, dess rysligheter kan man så temmeligen efterbilda, men ej dess Erhabenheit. En omständighet måste jag berätta dig. Den bevisar att sjelfva fransmännen ej äro nedslagne af de olyckor dem drabbat. Då fångarne efter slaget fördes öfver slagtfåltet och naturligtvis speades af sina besegrare, yttrade de ej allenast en utan flera gånger: »Skratta, skratta ni! Bonaparte skrattar åt Er!» Äfvenledes förtäljer man, att då prinsen af Moskwa (den franske marskalken Michel Ney, 1769-1815), som är utnämnd till kronprins i Sachsen, tog afsked af kejsaren, har han gifvit honom sitt hedersord derpå, att han skulle inom fyra dagar vara i Berlin. Också har han vågat allt och slutligen satt sig i spitsen för enskild ta batailloner.

Men den förenade arméens ankomst gjorde alla bemödanden fåfänga. Jag undrar ej derpå; att få se en armée, som man förmodar fem mil borta, på en gång i sin flanque och höra ljudet af sjuttio batailloners trummor bör ej vara så särdeles uppeldande till tapperhet.

En gammal anecdot sedan Rühlsdorf måste jag omtala. Aftonen den 25, uppmanade kronprinsen soldaterne till mod; följande dagen och Löwenhjelm (generalmajor) skulle sådant tolka på svenska, då den blef författad i följande: Morgondagen kommer att illustrera svenska namnet i Secler. Många förstärkningskarlar voro väl lika kloka på hvad morgondagen skulle gjöra.

P. S. Historien om plundringen på Rabenstein är totalt nedtystad. Som vittnen vid uppträdet voro utom mig kammarrådet Thomas, fältsecreter Juvenius och revisor Martin, af hvilka den första är född tysk och vi tre sistnämnde förstå språket, att ingen irring kan äga rum.