Dödens ängel

I Adams barn, som av jorden födens,
och vänden åter till jorden om!
I ären mine, I ären dödens,
allt sedan synden i världen kom.
    Jag står i öster
    och når till väster;
    och tusen röster,
    I tidens gäster!
jag bär till eder med Herrans ord.
från luft och lågor och hav och jord.

I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd en stund:
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo -
och tyst blev sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

I gån och sucken, som duvor sucka,
för morgondagen, som I ej sett;
då oförtänkt, som en fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett -
och i försvinnen
i plötsligt nedan -
och edra minnen
försvinna sedan -
och nytänd måne ur silversky
ser andra komma - och andra fly.

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar ...
Men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

Jag är den starke, som haver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten
det är min anda som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder;
de nattens pilar,
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

Hör anderösten, den klara, djupa,
och i hans ärende upprätt gack;
du sen ej spörje, om du skall stupa,
ej heller sörje för världens tack!
Du fylle kallet -
och frukte icke!
Ur själva fallet
du uppåt blicke!
Så skall dig fatta en änglahand
och stilla föra dig till ditt land.

Gack trygg i styrkan av ädel vilja,
igenom provets och mödans tid!
Så kan dig världen från lyckan skilja
men ej från dygdens och sinnets frid;
så kan i jorden
väl kroppen myllas,
dock gudaorden
på anden fyllas:
du trofast var intill dödens dag;
nu, gode tjänare, lönen tag!

Gör rätt åt alla, och lindra nöden,
och trösta sorgen, varhelst du kan!
Försvara sanningen, uti döden,
och vinn som kristen, och fall som man!
Ej jordisk vinning
till lön du tager,
ej kring din tinning,
en snarblekt lager,
men, ljus och evig och skön och hel,
de sälla heligas arvedel.

En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
Och Rakel gråter
de kära späda
och sig ej låter
av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar.

Men Gud är kärleken - Lugnen eder,
betryckta hjärtan, och fatten hopp!
Det korn I laden i jorden neder
i gyllne skördar skall spira opp!
O, vad I laden
med sorg i graven,
vad kärt I haden,
vad kärt i haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos honom, som evigt är!

I honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av hans hus.
Se genom dimman,
du barnasinne!
När även timman
för dig är inne,
så kallar fadren. Emellertid
med trohet verka och tåligt lid!

Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångren ned!
Johannes, slut dig
till vännens hjärta!
Han tager ut dig
ur tvång och smärta
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.

Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt,
som älskat mycket, fastän de felat!
Dem varder mycket ock efterskänkt.
De här ej blevo
allt vad de skulle;
men änglar skrevo,
så kärleksfulle,
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommo från.

De hava hållit sig vi det ena,
att frukta Herran, och intet mer:
de hava tvagit sin kläder rena
uti det blodet, som oskuld ger.
All strid är lyktad,
all synd förlåten,
och oron flyktad,
och stillad gråten -
den store fadren vet deras namn,
och trötte sjunka de i hans famn.

Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
de ur bedrövelse äro komna
och undan ödenas hårda slag.
Ej mera fångna
i jordebanden
de äro gångna,
så talar anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem!

De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i fadrens hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
ty klara solen
är han, som råder
från höga stolen
och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick,
och liv och salighet är hans blick!

Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är!
Och som, när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
alltså I kännen,
då dagen svalkas,
hur himlavännen
till eder nalkas,
och för till rummet, som han berett,
där I med honom förbliven ett.

Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer han och förlossar eder,
vars makt är såsom hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna ...
de verktyg nötta,
en stund de domna ...
En annan stund till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp!

Och ny är himlen, och ny är jorden,
och ny är himlens och jordens son,
och saknar icke, odödlig vorden,
det trånga hemmet, han kom ifrån.
Det har försvunnit,
det är förvandlat --
men tro, som vunnit,
men dygd, som handlat,
I haven lotten åt er beredd,
av låga sinnen ej hörd och sedd.

Då äro torkade alla tårar,
då äro helade alla sår ...
Ej mer på travar av lik och bårar,
med fackla nedvänd och släckt, jag står.
Jag facklan vänder -
och i detsamma
den återtänder
vid livets flamma,
och blandar, evig seraf, min ton
i eder lovsång vid ljusets tron!