Den heliga veckan (af Wirsén 1898)
|
| Ur Andliga Sånger, 1898 |
O låt mig gå i pilgrimskläder
Den väg med Dig, som Du beträder,
Min helga tröst, min hjärtanskär!
Palmsöndag grytt; o gif mig palmen
Och låt mig sjunga hyllningspsalmen
För Dig, som Zions konung är!
Du nalkas, ljuf som ljusets stråle,
Du nalkas mild på åsnans fåle,
Och barnasång dig tager mot.
Jag kommer ödmjuk, kommer trägen
Och böjer knä för dig på vägen
Och sänker palmen för din fot.
Det Måndag är. Hvad moln, som stanna,
O Herre, på din helga panna!
Jag bäfvar, när på mig Du ser.
Är jag det fikonträd, Du menar,
Som snart skall stå med torra grenar
Och ingen frukt får bära mer?
Bar jag bedräglig grönska bara,
Men kvistar ödsligt ofruktbara,
Och gaf jag tomma löften blott!
O, skall jag vissna, förr'n det kvällas,
Och skall till straff jag tidigt fällas
Och tistlar växa, där jag stått?
Nej, Du med tistelns syn blott varnar,
Du ger mig nåd, din panna klarnar,
Jag får, då Tisdag, skum och grå,
I rymden gryr, Dig följa åter,
När vid Jerusalem Du gråter,
Som snart, ack snart skall öde stå.
O, att dess barn Du samla finge
Som fåglar under moderns vinge!
Men nej: ditt folk på Dig ej tror.
O Herre, när i dag Du talar,
Du för min själ till mörka dalar,
Där ångrens bittra malört gror.
Askonsdag upp ur molnen stiger,
Bethaniens hydda stum den viger
Till fridens sista bönkapell.
Ej fågelsånger här sig höja,
Men tystnad väfver mild sin slöja
Kring Martas och Marias tjäll,
I djupa skuggors hägn Du hvilar,
Jag hör ett sus af tårepilar,
En himmelsk vallmo skådar jag.
O vallmo, du, som kvalen söfver,
Din lindring väl mitt bröst behöfver,
Det anar storm och åskors slag.
Den helga Torsdag huld Du bjuder
Mig bröd och vin. Din stämma ljuder:
»Det min lekamen är, mitt blod.»
Jag ser din kamp i kvällens timma,
Ser svärd och bloss i dunklet glimma
Och krossadt dina trognas mod.
Ett himmelskt vinträd ser jag blomma;
O, må jag där med dina fromma
En gren få bli i fröjd och ve!
Jag ser, hur fuchsieblomman skjuter
Ur droppen, som din blodsvett gjuter
I dimomhöljdt Getsemane.
Långfredags morgon upp är gången;
Ur himlens högkor susar sången,
Af änglar sjungen: o Guds lam!
Med tunga steg till Dig jag skrider,
Som ock för mina synder lider,
Jag sjunker ned vid korsets stam,
Jag ser Guds son i törnekrona
All världens skuld och min försona
Och seklens hopp bli fyldt till slut,
Jag känner djupt, hur i mitt hjärta
»Passionens ros», ett barn af smärta,
Sin djupblå blomma vecklar ut.
På Lördags morgon pilgrimsstafven
Jag fäller ned vid stilla grafven
För att hos Honom hålla vård,
Som gått att hvilokammarn freda
Och hägn om sömnens läger breda
Och helga dödens örtagård.
För grafvens port en sten man välte
Åt Dig, min bleke segerhjälte,
Som gästar svarta skuggors hus.
Där fälla mina stilla tankar
I dag det tysta hoppets ankar
Vid mörka sorgcypressers sus.
Det Söndag är. Hvad jubel klingar,
Hvad änglaröst, hvad brus af vingar!
Är grafven tom, som nyss var Hans?
Förgäfves man dess port förseglar,
Min hjälte bryter mörksens reglar
Och står förklarad upp i glans.
Förr'n morgonrodnad börjar glöda,
Han är uppstånden från de döda,
Med segerfanan fram Han går,
Och i min själ, som sabbat firar,
Nu påskens gyllne lilja spirar;
Dess stängel susar: »det är vår!»