Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp! Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o Flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas här uppe, men lycklig jag bliver där nere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, och gröna gardiner oss dölja.
När stormarne ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.
