Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter
Antagen av Franska Nationalförsamlingen, 26 augusti, 1789.
På Wikipedia finns en artikel om Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter..


Inledning

Det franska folkets representanter, organiserade som en Nationalförsamling, övertygade om att okunnigheten, underlåtenheten och föraktet för de mänskliga rättigheterna är den enda orsaken till samhällets elände och myndigheternas korruption, har beslutat att avkunna en högtidlig deklaration av de naturliga, oförytterliga och heliga mänskliga rättigheterna, i syfte att denna deklaration, ständigt närvarande för alla samhällets medlemmar, ständigt skall påminna dem om deras rättigheter och skyldigheter; i syfte att alla den lagstiftande maktens handlingar såväl som den exekutiva maktens handlingar, vid varje ögonblick kan jämföras med syftet och målet för alla politiska institutioner och således respekteras mer, och slutligen, i syfte att medborgarnas klagomål, hädanefter baserade på enkla och obestridliga principer, skall betjäna upprätthållandet av konstitutionen och lända till lycka för alla.

Därför erkänner och proklamerar Nationalförsamlingen, i närvaro och under beskydd av det Högsta Väsendet, följande mänskliga och medborgerliga rättigheter:

Artiklar

  1. Alla människor är födda och förblir fria och lika i rättigheter. Sociala skillnader må endast grundas på det allmänna bästa.
  2. Målet med alla politiska sammanslutningar är bevarandet av de naturliga och oförytterliga mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter är frihet, ägande, säkerhet och motstånd mot förtryck.
  3. All överhöghet (suveränitet) härstammar från nationen. Ingen sammanslutning eller individ kan utöva någon auktoritet som inte kommer direkt från nationen.
  4. Frihet består i friheten att göra allt som inte skadar någon annan; därav att utövandet av de naturliga rättigheterna för varje individ inte har några andra begränsningar än de som försäkrar varje annan medlem av samhället samma rättigheter. Dessa begränsningar kan endast fastställas genom lag.
  5. Lagen kan endast förbjuda sådana handlingar som skadar samhället. Ingenting kan förhindras, som inte är förbjudet i lag och ingen kan tvingas att göra något som inte är föreskrivet i lag.
  6. Lagen är ett uttryck för den allmänna meningen. Varje medborgare har rätt att delta, personligen eller genom en representant, i dess författande. Den måste vara lika för alla, vare sig den skyddar eller bestraffar. Alla medborgare, som är lika i lagens ögon, har lika tillträde till samhällets fördelar och till alla offentliga positioner och arbeten, efter deras företräden, och utan annan åtskillnad än efter deras dygder och talanger.
  7. Ingen person skall bli anklagad, arresterad, eller fängslad utom i de fall och i de former som föreskrivs i lagen. Varje person som hemställer, vidarebefordrar, utför eller orsakar utförandet av en godtycklig order härom, skall bestraffas. Men varje medborgare som kallas till domstol eller arresteras i laga ordning skall underkasta sig utan dröjsmål, eftersom motstånd är ett brott.
  8. Lagen ska sörja för endast sådana bestraffningar som är strikt och uppenbart nödvändiga, och ingen skall lida bestraffning utom under en lagligen avkunnad dom i kraft av lag vilken antagits och kungjorts innan handlingen begicks.
  9. Eftersom alla människor skall hållas för oskyldiga intill dess att de har förklarats skyldiga skall, om arrestering anses nödvändig, all hårdhet som ej är nödvändig för att säkra den fängslades person, motarbetas i lagen.
  10. Ingen skall antastas på grund av sina åsikter, inkluderande hans religiösa övertygelse, förutsatt att deras uttryck inte stör den allmänna ordningen som fastställts i lag.
  11. Det fria utbytet av idéer och uppfattningar är en av de mest värdefulla av de mänskliga rättigheterna. Varje medborgare må därför tala, skriva och trycka i frihet, men skall hållas ansvarig för sådana överträdelser av denna frihet som skall fastställas i lag.
  12. För att skydda de mänskliga rättigheterna och trygga medborgarnas säkerhet, krävs nationella militära styrkor. Dessa styrkor är, därför, skapade för det allmänna bästa och inte för den personliga nyttan hos dem vilka komma att anförtros befälet över dem.
  13. Ett gemensamt tillskott är nödvändigt för upprätthållandet av de nationella styrkorna och för kostnaden för förvaltningen. Denna ska fördelas rättvist mellan alla medborgare i proportion till deras tillgångar.
  14. Alla medborgarna har rätt att besluta, antingen personligen eller genom deras representation, om nödvändigheten av detta tillskott; att bevilja det; veta till vilka ändamål det används; att bestämma dess storlek, hur det beräknas och hur det tas ut, och beskattningens varaktighet.
  15. Samhället har rätt att kräva av varje offentlig befattningshavare en redogörelse för dennes ämbetsutövning.
  16. Ett samhälle i vilket efterlevnaden av lagarna inte säkerställs, eller där maktbefogenheter inte delas upp, har överhuvudtaget ingen konstitution.
  17. Eftersom ägandet är en okränkbar och helig rättighet, skall ingen berövas den utom när det allmänna bästa nödvändigen så kräver, som lagligen bestämts, och då bara på villkor att ägaren dessförinnan ska ha skäligen gottgjorts.

Om källan

Översättning från engelskan, efter en bearbetning av Gerald Murphy (The Cleveland Free-Net) Orginaltexten finns på Yale Law School, The Avalon Project.