Jane Eyre/23
TREDJE KAPITLET.
En herrlig midsommar utgöt sin glans öfver England;
en så molnfri himmel, en sådan oafbruten följd af vackra
solskensdagar plägar sällan gynna vår hafomflutna ö. Det
var som om en skara af Italiens sköna sommardagar, likt
en flock praktfulla foglar, gjort en utflygt från söder och
slagit ned på Albions hvita klippor, för att der hvila ut
efter resan. Allt hö var inbergadt, fälten kring Thornfield
voro helt och hållet afmejade; vägarna voro hvita och torra;
träden vaggade stolt sina lummiga kronor; häckar och
skogar gjorde med sin saftiga och rika grönska ett angenämt
afbrott mot de slagna och af solen förgylda ängarnas mera
ljusa färgton.
På midsommaraftonen hade Adèle, sedan hon tröttnat att plocka smultron i Hay-Lane, gått till sängs samtidigt med solen. Jag stannade qvar hos henne till dess hon somnat och begaf mig sedan till trädgården.
Det var nu den skönaste timmen af alla de tjugufyra; ty — »dagens qvalm re’n flytt sin kos», och daggen föll svalkande på törstande slätter och förbrända kullar. Der solen, ren och molnfri, hade gått ned i vester, spred sig en mörk purpurfärg — på en enda punkt, vid toppen af en kulle, glödande med ett rubinrödt, flammande sken — med ständigt mattare färgskiftningar, högt upp på halfva himlahvalfvet. Östra delen af himmelen hade sin egendomliga fägring, sin vackra, djupblå färg och sitt eget anspråkslösa smycke, en i detta ögonblick uppgående, enslig stjerna: snart skulle månen öka dess prakt; men ännu hade han ej höjt sig öfver horisonten.
Jag gick en stund omkring på den stenlagda platsen utanför bygningen, men en fin, väl bekant doft — lukten af en cigarr — kom mig till mötes från ett fönster: jag såg fönstret till biblioteket stå på glänt, och som jag visste, att jag derifrån kunde bli sedd, begaf jag mig till fruktträdgården. Intet ställe i hela omgifningen låg så undangömdt och ensligt som detta, eller var så likt ett paradis; det var uppfyldt af de skönaste träd och de praktfullaste blommor; en hög mur afstängde det från gården å ena sidan, och en björk-allé skilde den från gårdsplanen å den andra. Längst bort i ändan af trädgården var ett förfallet plank, det enda som afskilde den från de ensliga fälten, och en slingrande gång, utefter hvilken lagerträd voro planterade, och som slutade med ett jättehögt kastanieträd, kringbygdt med ett rundt säte, ledde till nämda afplankning. Här kunde man vandra osedd. »Så länge en så mild aftondagg faller, en så djup tystnad och ett så hemlighetsfullt mörker råda», tänkte jag för mig sjelf, »skulle jag med förtjusning kunna stanna här, vore det ock under ett helt lif.» Men under det jag vandrade omkring bland blomsterparterrerna och fruktträden, ditlockad af det ljus, som den nu uppgående månen kastade på denna mera öppna del af trädgården, hejdade jag helt plötsligt mina steg — icke till följd af något ljud eller någon syn, utan endast af det ännu en gång varnande doftet af en cigarr.
Nattvioler, åbrodd, jasminer, nejlikor och rosor ha hela qvällen uppsändt mot skyn sin doftande rökelse; men denna nya lukt är hvarken från buske eller blomma; det är — jag vet det ganska väl — mr Rochesters cigarr. Jag ser mig om och lyssnar. Jag ser träd, hvilkas grenar svigta af mognande frukt; jag hör de ljufva slagen af en näktergal från en skog i närheten; jag ser ingen gestalt närma sig, jag hör intet steg nalkas; men doften blir allt starkare. Jag måste fly. Jag skyndar bort till den lilla porten, genom hvilken man kommer in bland buskarna, och ser mr Rochester träda in. Jag drager mig undan i den lilla murgrönsbersån; han lär säkert icke dröja så länge: han går nog snart sin väg, och om jag håller mig stilla, så märker han mig icke.
Men nej — aftonen och den gamla trädgården tyckas för honom vara lika angenäma och behagliga som för mig. Han vandrar af och an, än upplyftande grenarna på en stickelbärsbuske, full med bär så stora som plommon, än plockande ett moget körsbär, än nedlutande sig öfver en grupp blommor, antingen för att inandas deras vällukt eller beundra daggperlorna, som glittra i deras kalkar. En stor nattfjäril surrar förbi mig; den slår ned på en blomma för mr Rochesters fötter; han ser den och lutar sig ned för att undersöka den.
»Nu har han vändt mig ryggen», tänkte jag, »och sysselsatt är han också; om jag nu bara går lätt och försigtigt, så torde jag nog kunna komma obemärkt härifrån.»
Jag satte foten på sjelfva gräsmattan, för att icke förrådas af det knastrande ljudet af sanden på gångstigen; han stod bland blomstersängarna på en eller två alnars afstånd från det ställe, som jag måste gå förbi, och fjäriln tycktes helt och hållet taga hans uppmärksamhet i anspråk.
»Nu skall jag nog komma förbi honom», tänkte jag. Under det jag skred fram öfver den skugga, som hans kropp kastade i månskenet, sade han helt lugnt, utan att vända sig om:
»Kom hit, Jane, och se på det här kräket.»
Jag hade icke gjort minsta buller; han hade icke ögon på ryggen — var det då med sin skugga han sett mig? Jag spratt till i första ögonblicket, sedan gick jag fram till honom.
»Se på hans vingar», sade han; »han påminner mig nästan om de vestindiska insekterna; det är sällan man får se en så stor och grann nattfjäril i England; se så, nu har han flugit sin väg!»
Fjäriln fladdrade bort, och jag ämnade äfven, betagen af en barnslig fruktan, draga mig undan; men mr Rochester följde mig, och då vi kommit fram till porten, sade han:
»Vill ni inte vända om? På en så herrlig afton är det riktigt synd att sitta instängd i kammaren, och ingen kan tänka på att gå till sängs ännu, då solen knappt hunnit att sjunka under horisonten och månen just håller på att gå upp.»
Det är ett af mina fel, att, ehuru min tunga ibland raskt nog har ett svar till hands, tillfällen likväl finnas, då den till min stora förargelse nekar att komma fram med en undflykt; och sådant inträffar nästan alltid vid något vigtigt ögonblick, då det blott behöfdes ett obetydligt ord eller en antaglig förevändning för att undgå en pinsam förlägenhet. Jag tyckte icke om att så sent på aftonen ensam vandra omkring med mr Rochester i trädgårdens mörka gångar, men jag kunde icke hitta på någon förevändning för att lemna honom. Jag följde honom med tröga steg och ansträngde all min tankeförmåga för att uppfinna ett sätt att komma ur detta kinkiga läge; men han sjelf såg så lugn och tillika så allvarsam ut, att jag började blygas öfver min förlägenhet och förvirring. Det onda, i fall något sådant fanns eller kunde uppkomma af detta sammanträffande, tycktes helt och hållet ligga hos mig, ty hvad honom angick, såg han ut att vara fullkomligt lugn och utan aning om något sådant.
»Jane», började han, då vi inträdde i lagerträds-allén och långsamt framgingo mot det förfallna planket och kastanieträdet, »tycker ni inte att Thornfield är ett vackert ställe om sommaren?»
»Jo, det gör jag.»
»Ni, som har ett öga för naturskönheter och tillgivenhetens organ temligen utbildadt, har säkert inte så litet fäst er vid det här stället.»
»Ja, så förhåller det sig verkligen.»
»Jag märker äfven, ehuru jag inte riktigt kan begripa af hvad anledning, att ni derjemte fattat en viss tillgifvenhet för den lilla narraktiga ungen Adèle och likaledes för den enfaldiga och beskedliga mrs Fairfax.»
»Ja, jag håller verkligen af dem båda, ehuru på olika sätt.»
»Och det skulle göra er ondt att bli tvungen att skiljas från dem?»
»Ja.»
»Det är synd!» sade han suckande och försjönk derpå i tystnad. Efter en stunds uppehåll fortfor han: »Det går alltid så till här i lifvet: knappast har man hunnit bli rätt hemmastadd på ett trefligt ställe, förr än ödet upphäfver sin röst och manar en att bryta upp och fortsätta resan, emedan hvilotiden är tilländalupen.»
»Måste jag då således bort, sir?» frågade jag. »Måste jag lemna Thornfield?»
»Jag fruktar att det blir nödvändigt, Jane; det gör mig ondt, men det lär inte kunna hjelpas.»
Detta var ett hårdt slag, men jag dukade likväl icke under derför.
»Nåväl, jag skall vara färdig så snart jag får befallning derom.»
»Den får ni just nu; jag måste ge er den ännu i qväll.»
»Således skall ni nu gifta er, sir?»
»All-de-les pre-cis; med ert vanliga skarpsinne har ni slagit spiken på hufvudet.»
»Snart?»
»Ganska snart, min — miss Eyre, ville jag säga. Ni kommer väl i håg, Jane, att första gången då jag — eller ryktet — i tydliga ordalag tillkännagaf för er, att jag ämnade lemna det glada ungkarlslifvet och taga äktenskapets ok på mina skuldror, eller inträda i det heliga äkta ståndet, eller trycka miss Ingram till mitt bröst (det är just ingen smal sak, ehuru jag medger att man aldrig kan få nog af en sådan vara som min sköna Blanche): men, för att komma till hvad jag egentligen ämnade säga — hör på mig, Jane! ni måtte väl inte se er om efter fjärilar nu? det var bara en liten trollslända, kära barn, ’som flyktar bort till hemmets frid’. Ja, ni kommer väl i håg att det var ni som först sade åt mig, med den fina takt, som jag så högt värderar hos er — med det förutseende, den klokhet och ödmjukhet som anstå er ansvarsfulla och beroende ställning — att, så snart jag blifvit gift med miss Ingram, både ni och lilla Adèle så fort som möjligt borde rymma huset. Jag förbigår den för min kära fästmös karakter icke så obetydligt sårande hänsyftning, som ligger i denna förklaring, och håller mig blott till klokheten af ert förslag, som jag anser vara så stor, att jag gjort den till ett rättesnöre för mitt handlingssätt. Adèle måste i pension, och ni, miss Eyre, måste ha en ny plats.»
»Ja, jag skall genast annonsera, och emellertid hoppas jag —» jag ämnade säga: »jag hoppas att jag måtte få stanna här till dess jag finner någon annan tillflyktsort»; men jag tystnade plötsligt, emedan jag kände att det icke ginge an att yttra för mycket på en gång, ty jag var för upprörd för att helt och hållet kunna beherrska min röst.
»Om en månad härefter hoppas jag att vara en lycklig brudgum», fortfor mr Rochester, »och emellertid skall jag sjelf se mig om efter någon tjenst eller tillflyktsort åt er.»
»Jag tackar er, sir, jag är verkligen ledsen att nödgas —»
»Jag ber, inga ursäkter! Jag är af den åsigt, att när någon, som är i en beroende ställning, gör sin skyldighet så väl, som ni gjort er, så har han ett slags anspråk på att hans husbonde skall bistå honom efter bästa förmåga. Jag har också i sjelfva verket hos min tillkommande svärmor hört talas om en plats, som jag tror skall anstå er. Det vore fråga om att ni skulle åtaga er att uppfostra fem unga flickor, döttrar till mrs Dionysius O’Gall, Bitternutt-Lodge, i Connaught i Irland. Jag tror nog att ni skall komma att tycka om detta land, folket der skall vara så godsint och hjertligt.»
»Men det ligger så långt bort», invände jag.
»Hvad betyder det? — en så förståndig flicka som ni, kan väl inte fästa någon vigt vid resan eller afståndet.»
»Jag har ingenting mot resan, men så mycket mer mot afståndet; och så när jag tänker på att hafvet skall skilja mig —»
»Från hvad, Jane?»
»Från England, från Thornfield och —»
»Nå?»
»Från er, sir!»
Jag sade detta nästan mot min vilja, och lika ofrivilligt strömmade tårarna ur mina ögon; jag gret likväl icke högt och undvek att snyfta. En kall rysning gick öfver mig vid tanken på mrs O’Gall och Bitternutt-Lodge, och ännu förfärligare syntes mig tanken på de stormiga, salta vågor, som skulle brusa emellan mig och denne min husbonde, vid hvars sida jag nu vandrade; men förfärligast af allt var föreställningen om det djupa svalg, som rikedom, bördsfördomar och konvenansens lag uppkastat mellan mig och den, som jag icke kunde undgå att högakta och älska.
»Det är långt dit», sade jag än en gång.
»Det kan inte nekas, och har ni en gång kommit till Bitternutt-Lodge, Connaught i Irland, så se vi hvarandra aldrig åter, det kan man taga för afgjordt, Jane. Jag reser aldrig öfver till Irland, emedan jag just inte kan säga, att jag tycker särdeles mycket om det landet. Vi ha varit goda vänner, Jane; inte sant?»
»Jo, så är det!»
»Och när två vänner äro så nära skilsmessans ögonblick, så bruka de vanligen gerna i hvarandras sällskap tillbringa den lilla tid, som återstår dem. Låt oss derföre i allsköns lugn tala om resan och skilsmessan, en halftimme eller så, under det stjernorna framträda i strålande lif på himlafästet. Här ha vi kastanieträdet, med bänken kring sin gamla stam. Kom, låt oss sätta oss här i lugn och ro, kanske är det sista gången som vi sitta vid hvarandras sida.»
Han satte sig och drog mig ned bredvid sig.
»Det är en lång väg till Irland, Jane, och det gör mig ondt att skicka min lilla vän på en så besvärlig resa; men då ingen annan utväg finnes, hvad skall man göra? — Tror ni att ni på något sätt är beslägtad med mig, Jane?»
Jag kunde icke svara, mitt hjerta var för fullt.
»Jag frågar det», sade han, »ty ni väcker ibland hos mig en så besynnerlig känsla, i synnerhet när ni sitter mig så nära som nu; det är som om jag skulle ha en sträng någorstädes under mitt venstra refben, fast och oupplösligt sammanknuten med en dylik sträng på ett motsvarande ställe af er egen lilla kropp. Och om nu den der stormiga irländska sjön och en två hundra mil, eller så der omkring, till lands, skulle skilja oss åt, så befarar jag att detta föreningsband skulle brista, och då blir jag riktigt ängslig till mods och föreställer mig att jag ovilkorligen måste förblöda. Hvad er beträffar — ni kommer nog att glömma mig.»
»Det skall jag aldrig göra; ni vet —» det var mig omöjligt att fortsätta.
»Jane, hör ni hur näktergalen slår i skogen der borta? — Hör på!»
Jag lyssnade och snyftade öfverljudt, ty jag kunde icke längre beherska mig; jag måste gifva luft åt mina känslor, och min smärta tog till den grad öfverhand, att jag skakade från hufvud till fot. Då jag slutligen öppnade min mun, var det endast för att med lidelsefull häftighet uttrycka den önskan, att jag aldrig blifvit född eller aldrig kommit till Thornfield.
»Är det derföre att ni är ledsen öfver att behöfva lemna det?»
Häftigheten af min rörelse, stegrad af sorg och kärlek, började nu bli mig öfvermäktig; den lät icke längre tysta sig, utan fordrade såsom sin rättighet, att dess makt skulle erkännas, att allt motstånd skulle vika, att den skulle få lefva, höja sig och komma till välde — ja, och att få full frihet att yttra sig.
»Jag sörjer öfver att lemna Thornfield: jag älskar det, ty jag har der lefvat ett lyckligt och njutningsrikt lif — åtminstone i vissa ögonblick. Jag har hvarken blifvit förtrampad eller tvungen att förstena mitt eget hjerta. Jag har inte blifvit begrafven bland råa, hvardagliga själar eller utestängd från all beröring med hvad som inom hjertats och förståndets verld är ljust, kraftfullt och ädelt. Jag har, ansigte mot ansigte, fått tala med en person som jag högaktar, och hvars starka, originela, högstämda ande utgjort min glädje och förtjusning. Jag har lärt känna er, mr Rochester, och ångest och förskräckelse gripa mig vid föreställningen, att jag nödvändigt måste skiljas från er. Jag inser allt för väl att skilsmessan är oundviklig; men det är med samma känsla som om jag hade för ögonen min oundvikliga död.»
»Hvari ligger då just nödvändigheten?» frågade han plötsligt.
»Hvaruti? ni sjelf har ju ställt den i min väg.»
»I hvilken skepnad?»
»I skepnad af miss Ingram, ett förnämt och vackert fruntimmer — er brud.»
»Min brud? hvad för en brud? jag har ingen brud.»
»Men ni skall snart få en.»
»Ja, det skall jag — jag skall det!» Han bet hårdt i hop tänderna.
»Då måste jag härifrån: — ni har sjelf sagt det.»
»Nej; ni måste stanna! jag svär det — och skall hålla min ed.»
»Jag säger er, att jag måste härifrån!» återtog jag med lidelsefull häftighet. »Tror ni att jag kan stanna qvar här, nu då jag ingenting mer är för er? Tror ni att jag är en automat, en maskin utan all känsla? att jag kan uthärda, att man rycker den enda brödbiten ur min mun och utspiller för mig den sista läskande vattendroppen? Tror ni kanske att jag, derföre att jag är fattig, af ringa härkomst, liten och oansenlig, äfven saknar både själ och hjerta? — Ni misstar er! jag har lika mycket själ som ni och fullt ut lika mycket hjerta! Och om Gud hade begåfvat mig med litet skönhet och mycken rikedom, skulle jag ha gjort det lika svårt för er att skilja er från mig, som det nu är för mig att skiljas ifrån er. Då jag nu talar till er, har jag höjt mig öfver alla små betänkligheter, öfver alla konvenansens lagar, öfver allt som hos mig är förgängligt — det är min ande som tilltalar er ande, som om vi båda lemnat detta jordiska och stode inför Guds anlete, lika i alla afseenden — som vi också äro.»
»Som vi också äro!» upprepade mr Rochester — »så här!» tillade han och omfamnade mig, drog mig till sitt bröst och tryckte sina läppar mot mina: »så här, Jane!»
»Ja, just så», sade jag; »och likväl inte så; ty ni är gift eller åtminstone så godt som gift — förlofvad med en person, som är vida underlägsen er — med hvilken ni inte har någonting gemensamt — för hvilken jag inte tror er hysa någon sann kärlek; ty jag har sett er hånle åt henne. En sådan förening föraktar jag; derföre är jag bättre än ni — och nu, låt mig gå.»
»Hvart, Jane? till Irland?»
»Ja, till Irland. Jag har nu sagt hvad som låg mig på hjertat och kan nu gå hvart som helst.».
»Jane, var stilla; slå inte omkring er så der, som en liten vild fogel, som råkat i fångenskap och i förtviflan strör omkring sig sina egna fjädrar.»
»Jag är ingen fogel, och intet nät snärjer mig. Jag är ett fritt menskligt väsende med egen fri vilja, som jag nu begagnar för att lemna er.»
Jag slet mig lös och stod upprätt framför honom.
»Er vilja skall också bestämma ert öde», sade han. »Jag erbjuder er min hand, mitt hjerta och andel i allt, som tillhör mig.»
»Nu spelar ni en farce, som endast väcker mitt åtlöje.»
»Ni skall bli min följeslagarinna genom lifvet, mitt andra jag, min bästa vän på jorden.»
»I detta afseende har ni redan gjort ert val, och dervid måste det förblifva.»
»Jane, bjud till att lugna er för några ögonblick; jag skall också göra detsamma.»
En vindstöt kom i detta ögonblick ilande genom lagerträdsallén, skakade kastanieträdets grenar och skyndade bort — långt bort, för att slutligen dö i ett aflägset fjärran. Näktergalens sång var sedan det enda ljud, som afbröt nattens stillhet. Lyssnande dertill brast jag åter i tårar. Rochester satt tyst och såg på mig med mildhet och allvar. En god stund förflöt innan han talade. Slutligen sade han:
»Kom och sätt er bredvid mig, Jane; vi skola förklara oss och bjuda till att rätt förstå hvarandra.»
»Jag sätter mig aldrig mera bredvid er; jag är nu lösryckt ifrån er och kan inte mera återvända.»
»Men, Jane, jag kallar er till mig som min brud: det är med ingen annan än er jag vill gifta mig.»
Jag teg; jag trodde han endast gjorde gäck af mig.
»Kom, Jane — kom hit.»
»Er brud står emellan oss.»
Han reste sig upp och stod med ett steg vid min sida.
»Min brud är här», sade han och drog mig åter till sig, »emedan min jemlike är här och min maka. Jane, vill ni ha mig till er man?»
Ännu svarade jag icke och ännu försökte jag lösrycka mig ur hans famn; ty ännu satte jag icke tro till hans ord.
»Tviflar ni på mig, Jane?»
»Ja, helt och hållet.»
»Ni har då intet förtroende till mig?»
»Nej, inte det ringaste.»
»Anser ni mig då för en lögnare?» frågade han häftigt. »Lilla tviflerska, ni skall blifva öfvertygad. Hvad har jag väl för kärlek till miss Ingram? Ingen, det vet ni. Hvad har hon väl för kärlek till mig? Ingen; derom har jag till fullo förvissat mig. Jag lät utsprida ett rykte, i afsigt att det skulle nå hennes öron, att min förmögenhet inte vore en tredjedel så stor, som den ansågs vara, och då jag sedermera besökte henne, för att se hvad verkan detta gjort, bemöttes jag med köld både af mor och dotter. Jag vill inte — jag kan inte — gifta mig med miss Ingram. Er — ni besynnerliga — nästan öfvernaturliga varelse! — er älskar jag, så högt, som en menniska någonsin är i stånd att älska. Er — fastän fattig och af ringa härkomst, liten och oansenlig — er besvär jag att taga mig till er man.»
»Hvem? — Mig?» utbrast jag, börjande att till följd af hans allvarliga utseende — men ännu mer i anledning af hans ohöflighet — att blifva öfvertygad om hans uppriktighet; »mig, som i hela verlden inte har någon annan vän än er — i fall ni verkligen är min vän; mig, som inte eger en skilling, utöfver hvad jag fått af er?»
»Ja, just dig, Jane. Du måste bli min — helt och hållet min. Vill du det? Säg ja, men säg det fort.»
»Mr Rochester, låt mig se er i ögonen; vänd ert ansigte så att månskenet faller derpå!»
»Hvarföre det?»
»Jo, derföre att jag vill läsa i ert ansigte.»
»Må ske då; men du torde knappast finna det mera läsligt än ett stycke hopkrumpet, utnött pergament. Läs på; men skynda dig, ty jag lider.»
Hans anlete visade spår af en våldsam sinnesrörelse; ansigtsmusklerna arbetade häftigt och en sällsam eld strålade i hans ögon.
»O, Jane! du pinar mig!» utbrast han. »Du plågar mig med denna forskande och dock så öppna och tillitsfulla blick.»
»Hur kan jag väl göra det? Om ni talat sant, och ert anbud är allvarligt och inte blott ett skämt, så kan jag inte hysa några andra känslor för er än tacksamhet och hängifvenhet — och de kunna inte plåga.»
»Tacksamhet!» utropade han, och tillade derefter med vild häftighet: »Jane, säg fort ja. Säg: Edvard — nämn mig med mitt förnamn — Edvard, jag vill gifta mig med er.»
»Är det ert allvar? — Älskar ni mig verkligen? — Är det er uppriktiga önskan, att taga mig till er hustru?»
»Ja, ja, och om en ed behöfves, för att öfvertyga er, så svär jag derpå.»
»Om så är, vill jag gerna gifta mig med er.»
»Edvard — min lilla hustru!»
»Älskade Edvard!»
»Kom till mig — kom i min famn nu», sade han och tillade hviskande i sin djupaste och själfullaste ton och med sin kind tryckt mot min: »gör mig lycklig — jag vill offra mitt lif för att göra dig lycklig. — Må Gud förlåta mig!» tillade han, »och må ingen menniska ställa sig mellan mig och henne. Jag har henne och jag skall veta att hålla henne fast.»
»Hvem skulle väl ställa sig emellan oss båda? Jag har inga slägtingar, som kunde ha några invändningar att göra.»
»Ja — det är också det bästa», sade han.
Hade jag älskat honom mindre, skulle jag måhända tyckt, att det låg något vildt i den glädje, som gaf sig till känna i hans blick och i tonen af hans röst; men under det jag nu satt bredvid honom, befriad från den förlamande ångest, som tanken på skilsmessan hade uppväckt — med den paradisiska utsigten af en nära förening för ögonen — tänkte jag endast på den sällhet, som i så rikt mått blifvit mig beskärd. Den ena gången efter den andra frågade han: »är du lycklig, Jane?» och jag upprepade ständigt: »ja!» hvarefter han halfhögt sade: »då är allt försonadt — då är allt försonadt! Har jag inte funnit henne ensam i verlden, öfvergifven och utan glädje? Vill jag inte vaka öfver henne, älska och trösta henne? Fins det ingen kärlek i mitt hjerta, ingen fasthet i mina föresatser? Ja, det skall bereda mig tillgift för mina synder, då jag står inför Guds domstol. Jag vet att min skapare gillar mitt handlingssätt. Hvad verldens dom beträffar — så tvår jag mina händer. Hvad menniskors omdöme angår — så trotsar jag det.»
Men hvart hade emellertid den vackra qvällen tagit vägen? Månen hade ännu icke gått ned, och likväl var mörkret så djupt, att jag knappast kunde se min älskade husbondes ansigte, så nära jag än var honom. Och hvad felades kastanieträdet? Det skälfde, knakade och gnisslade, under det att en stormvind tjöt i lagerträdsallén och for susande öfver våra hufvuden.
»Vi måste gå in», sade mr Rochester, »vädret har slagit om. Jag skulle eljest kunnat sitta här med dig ända till morgonen, Jane.»
»Och jag äfven med dig», tänkte jag för mig sjelf och jag hade måhända äfven sagt det, om icke i det samma en blekblå, stark blixt hade ljungat fram ur ett moln, på hvilket jag just hade ögonen fästa; derpå följde ett åskslag, ett häftigt brak, och omedelbart derpå en länge uthållande skräll, och jag tänkte endast på att gömma mina bländade ögon mot mr Rochesters skuldra. Regnet föll i strömmar. Han drog mig med sig genom allén, genom gångarna och in i bygningen; men vi voro alldeles genomblötta förrän vi hunnit fram till trappan. Han tog af mig min schal i korridoren och skakade vattnet ur mitt utslagna hår, just i detsamma som mrs Fairfax kom ut ur sitt rum. Hvarken jag eller mr Rochester märkte henne i början. Lampan var tänd. Vägguret visade på slaget tolf.
»Tag fort af dig dina våta kläder», sade han, »och förr än du går, så god natt — god natt, min älskade.»
Han kysste mig flera gånger. Då han gått, och jag såg upp, stod den goda enkan der, blek, allvarsam och slagen af häpnad. Jag endast log åt henne och sprang uppför trapporna. Förklaringen kommer tids nog en annan gång, tänkte jag. Jag hade emellertid knappast kommit upp på mitt rum, förr än jag började oroas af den föreställning, att hon, om ock blott ett ögonblick, skulle misstyda hvad hon sett. Men glädjen utplånade snart hvarje annan känsla, och fastän vinden blåste våldsamt, ehuru åskan skrälde högt och nära, fastän bländande blixtar oupphörligt ljungade och regnet nedföll i störtsjöar, under en storm, som varade i tvenne timmar, kände jag dock ingen ångest, ingen farhåga. Mr Rochester kom två gånger under loppet af natten till min dörr, för att fråga hur jag mådde och om jag var lugn, och detta tröstade mig och gaf mig styrka att möta hvarje fara.
Innan jag stigit upp följande morgon, kom Adèle inspringande och berättade för mig, att det stora kastanieträdet längst ned i fruktträdgården blifvit träffadt af blixten och till hälften söndersplittradt.