Karl XII:s Bibel - Första Boken Mose
Från Wikisource, det fria biblioteket.
|
Första Boken Mose |
[redigera] Capitel 1.
Werlden, Menniskan skapas.
1. I begynnelsen skapade Gud Himmel och Jord.
2. Och jorden war öde och tom, och mörker war på djupet, och Guds Ande swäfde öfwer watnet.
3. Och Gud sade: Warde Ljus, och det wardt Ljus.
4. Och Gud såg ljuset, at det war godt. Då skilde Gud ljuset ifrå mörkret.
5. Och kallade ljuset Dag och mörkret Natt. Och wardt af afton och morgon den första dagen.
6. Och Gud sade: Warde et Fäste emellan watnen, och åtskilje watn ifrå watn.
7. Och Gud gjorde fästet, och åtskilde det watnet, som war under fästet, ifrå det watn, som war ofwan fästet. Och det skedde så.
8. Och Gud kallade fästet Himmel. Och wardt af afton och morgon den andra dagen.
9. Och Gud sade: Församle sig watnet, som är under himmelen, uti besynnerliga rum, att det torra må synas. Och det skedde så.
10. Och Gud kallade det torra Jord, och watnens församlingar kallade han Haf. Och Gud såg, at det war godt.
11. Och Gud sade: Bäre jorden gräs och örter, som frö hafwa, och fruktsam trä, at hwart och et bär frukt efter sin art, och hafwer sitt eget frö i sig sjelfwo på jordene. Och det skedde så.
12. Och jorden bar gräs och örter, som frö hade, hwart efter sin art, och trä, som frukt båro, och hade sitt eget frö i sig sjelfwo, hwart efter sin art. Och Gud såg, att det war godt.
13. Och wardt af afton och morgon den tredje dagen.
14. Och Gud sade: Warde Ljus uti himmelens fäste, och åtskilje dag och natt, och gifwe tekn, månader, dagar och år.
15. Och ware för ljus uti himmelens fäste, och lyse på jordene. Och det skedde så.
16. Och Gud gjorde tu stor ljus; et stort ljus, som regerade dagen, och et litet ljus, som regerade nattena; och stjernor.
17. Och Gud satte dem uti himmelens fäste, at de skina skulle på jordene:
18. Och regera dagen och nattena, och åtskilja ljuset och mörkret. Och Gud såg, at det war godt.
19. Och wardt af afton och morgon den fjerde dagen.
20. Och Gud sade: Göre watnet af sig kräkande och lefwande djur, och foglar, som på jordene flyga under himmelens fäste.
21. Och Gud skapade stora hwalar, och allahanda lefwande och kräkande djur, som watnet af sig gör, hwart efter sin art, och allahanda fjäderfoglar, hwart efter sin art. Och Gud såg, at det war godt.
22. Och wälsignade dem, och sade: Warer fruktsame, och förökens, och upfyller hafsens watn, och foglarna föröke sig på jordene.
23. Och wardt af afton och morgon den femte dagen.
24. Och Gud sade: Göre jorden af sig lefwande djur, hwart efter sin art, fänad, kräkande djur, och wilddjur på jordene, hwart efter sin art. Och det skedde så.
25. Och Gud gjorde wilddjur på jordene, hwart efter sin art, fänad efter sin art, allahanda kräkande djur på jordene efter sin art. Och Gud såg, at det war godt.
26. Och Gud sade: Låt oss göra Menniskona til et beläte, det oss likt är, den råda skall öfwer fiskarna i hafwet, och öfwer foglarna under himmelen, och öfwer fänaden, och öfwer hela jordena, och öfwer allt som kräker på jordene.
27. Och Gud skapade menniskona sig till et beläte, til Guds beläte skapade han honom, Man och Qwinno skapade han dem.
28. Och Gud wälsignade dem, och sade til dem: Warer fruktsame, och föröker eder, och upfyller jordena, och hafwer henne under eder, och råder öfwer fiskarna i hafwet, och öfwer foglarna under himmelen, och öfwer all djur, som kräla på jordene.
29. Och Gud sade: Si, jag hafwer gifwit eder allahanda örter, som för hafwa på hela jordene, och allahanda fruktsam trä, och trä, som frö hafwa i sig sjelfwo, eder til mat.
30. Och allom djurom på jordene, och allom foglom under himmelen, och allo thy, som kräker på jordene, och lif hafwer, at de skola hafwa allahanda gröna örter til at äta. Och det skedde så.
31. Och Gud såg på allt det han gjort hade, och si, det war allt ganska godt. Och wardt af afton och morgon den sjette dagen.
|
ñ Inledning | 1 Mos | 2 Mos | 3 Mos | 4 Mos | 5 Mos | Jos | Dom | Ruth | 1 Sam | 2 Sam | 1 Kon | 2 Kon | 1 Chr | 2 Chr | Esra | Neh | Esth | Job | Ps | Ords | Pred | Höga W | Es | Jer | Klag | Hes | Dan | Os | Joel | Amos | Ob | Jona | Micha | Nah | Hab | Zeph | Hagg | Sach | Mal | Matth | Marc | Luc | Joh | Apg | Rom | 1 Cor | 2 Cor | Gal | Eph | Phil | Col | 1 Thess | 2 Thess | 1 Tim | 2 Tim | Tit | Philem | Ebr | Jac | 1 Pet | 2 Pet | 1 Joh | 2 Joh | 3 Joh | Jude | Upp |
[redigera] Capitel 2.
Sabbathen, Lustgården, förbjudna Trädet, Namnen, Qwinnan.
1. Så wardt nu himmel och jord fullkomnad med all sin här.
2. Och Gud fullkomnade på sjunde dagenom sin werk, som han gjort hade, och hwilade på sjunde dagenom af all sin werk, som han gjort hade.
3. Och wälsignade sjunde dagen, och helgade honom, derföre, at han på honom hwilade af all sin werk, som Gud skapade och gjorde.
4. Alltså är himmel och jord tilkommen, då de skapade wordo på den tid, då HERren Gud gjorde himmel och jord.
5. Förra än någor stjelk war på markene, och förra än någor ört wäxte på jordene; förty HERren Gud hade än då intet låtit regna på jordene, och ingen menniska war, som brukade jordena.
6. Men en dimba gick up af jordene, och watnade alla markena.
7. Och HERren Gud gjorde menniskona af jordenes stoft, och inblåste uti hans näso en lefwande anda, och så wardt menniskan en lefwande själ.
8. Och HERren Gud planterade en lustgård uti Eden öster ut, och satte der in menniskona, som han gjort hade.
9. Och HERren Gud lät upwäxa af jordene allahanda trä, lustig til at se och god til at äta; och lifsens trä midt i lustgårdenom, och kundskapsens trä på godt och ondt.
10. Och utaf Eden gick en ström til at watna lustgården, och han delade sig i fyra hufwudfloder.
11. Den förste kallas Pison, den löper om hela Hawila land, och der finnes guld.
12. Och dess landes guld är kosteligit, och der finnes Bedellion, och den ädle stenen Onix.
13. Den andre floden heter Gihon, den löper kring om hela Ethiopien.
14. Den tredje floden kallas Hiddekel, den löper fram för Assyrien. Den fjerde floden är Phrath.
15. Och HERren Gud tog menniskona, och satte honom in uti lustgården Eden, at han honom bruka och bewara skulle.
16. Och HERren Gud böd menniskona, och sade: Du skalt äta af allahanda trä i lustgårdenom;
17. Men af kundskapsens trä på godt och ondt skalt du icke äta: förty, på hwad dag du deraf äter, skalt du döden dö.
18. Och HERren Gud sade: Det är icke godt, at menniskan är allena: Jag will göra honom ena hjelp, den sig til honom hålla må.
19. Som nu HERren Gud gjort hade af jordene allahanda djur på markene, och allahanda foglar under himmelen, hade han dem fram för menniskona, at han skulle se, huru han skulle nämna dem: Ty, såsom menniskan allahanda lefwande djur nämnde, så skulle de heta.
20. Och menniskan gaf hwart och et fänad, och foglomen under himmelen, och djuren på markene, sina namn. Men till menniskone wardt icke funnen någon hjelp, den sig til honom hålla måtte.
21. Då lät HERren Gud falla en tung sömn på menniskona, och wid han sof, tog han et af hans sidoref, och upfylte kött i samma staden.
22. Och HERren Gud byggde ena Qwinno utaf refwet, som han uttagit hade af menniskone, och hade henne fram för honom.
23. Då sade menniskan: Detta är dock ben af minom benom, och kött af mino kötte, hon skall heta Manna, derföre, at hon är tagen utaf mannenom.
24. Fördenskull skall en man öfwergifwa fader och moder, och blifwa wid sina hustru, och skola warda til et kött.
25. Och de woro både nakne, menniskan och hans hustru, och de blygdes intet.
|
ñ Inledning | 1 Mos | 2 Mos | 3 Mos | 4 Mos | 5 Mos | Jos | Dom | Ruth | 1 Sam | 2 Sam | 1 Kon | 2 Kon | 1 Chr | 2 Chr | Esra | Neh | Esth | Job | Ps | Ords | Pred | Höga W | Es | Jer | Klag | Hes | Dan | Os | Joel | Amos | Ob | Jona | Micha | Nah | Hab | Zeph | Hagg | Sach | Mal | Matth | Marc | Luc | Joh | Apg | Rom | 1 Cor | 2 Cor | Gal | Eph | Phil | Col | 1 Thess | 2 Thess | 1 Tim | 2 Tim | Tit | Philem | Ebr | Jac | 1 Pet | 2 Pet | 1 Joh | 2 Joh | 3 Joh | Jude | Upp |
[redigera] Capitel 3.
Adams fall, uprättelse, straff.
1. Och ormen war listigare än all djur på jordene, som HERren Gud gjort hade, och sade til qwinnona: Ja, skulle Gud hafwa sagt, I skolen icke äta af allahanda trä i lustgårdenom?
2. Då sade qwinnan til ormen: Wi äte af de träs frukt, som är i lustgårdenom;
3. Men af frukten af det trät, som är midt i lustgårdenom, hafwer Gud sagt: Äter icke deraf, och kommer icke heller derwid, at I icke dön.
4. Då sade ormen til qwinnona: Ingalunda skolen I döden dö.
5. Förty Gud wet, at på hwad dag I äten deraf, skola edor ögon öpnas, och I warden såsom Gud, wetandes hwad godt och ondt är.
6. Och qwinnan såg til, at trät war godt at äta af, och ljufligit uppå se, och at det et lustigt trä war, efter det gaf förstånd; Och tog utaf fruktene, och åt, och gaf desslikes sinom man deraf, och han åt.
7. Då öpnades bägges deras ögon, och de wordo warse, at de woro nakne; Och de bundo tilhopa fikonalöf, och gjorde sig skörte.
8. Och de hörde HERrans Guds röst gångandes i lustgårdenom, då dagen swalkades; och Adam undstack sig, med sine hustru, för HERrans Guds ansikte, ibland trän i lustgårdenom.
9. Och HERren Gud kallade Adam, och sade till honom: Hwar äst du?
10. Och han sade: Jag hörde dina röst i lustgårdenom, och fruktade mig, ty jag är naken, derföre undstack jag mig.
11. Han sade: Ho hafwer låtit dig förstå, at du äst naken? Hafwer du icke ätit af det trä, om hwilket jag dig budit hafwer, at du deraf icke äta skulle?
12. Då sade Adam: Qwinnan, som du til mig gifwit hafwer, gaf mig af trät, så at jag åt.
13. Då sade HERren Gud til qwinnona: Hwi hafwer du det gjort? Qwinnan sade: Ormen beswek mig, så at jag åt.
14. Och HERren Gud sade til ormen: Efter du detta gjort hafwer, förbannad ware du öfwer all djur på markene: Du skalt gå på din buk, och äta jord i alla dina lifsdagar.
15. Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och qwinnona, och emellan dina säd och hennes säd. Den samme skall söndertrampa ditt hufwud, och du skalt stinga honom i hans häl.
16. Och till qwinnona sade han: Jag skall få dig mycken wedermödo, då du aflat hafwer. Du skalt föda din barn med sweda, och din wilje skall dinom manne undergifwen wara, och han skall wara din herre.
17. Och til Adam sade han: Efter du lydde dine hustrus röst, och åt af trät, om hwilket jag dig böd och sade: Du skalt icke äta deraf; förbannad ware marken för dina skull, med bekymmer skalt du nära dig på henne i alla dina lifsdagar.
18. Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skalt äta örter på markene.
19. Du skalt äta ditt bröd i dins anletes swett, til dess du warder åter til jord igen, der du af tagen äst; ty du äst jord, och til jord skalt du warda.
20. Och Adam kallade sine hustrus namn Hewa, derföre, at hon en moder är åt allom lefwandom.
21. Och HERren Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar af skinn, och klädde uppå dem.
22. Och HERren Gud sade: Si, Adam är worden såsom en af oss, och wet hwad godt och ondt är. Men nu, på det han icke uträcka skall sina hand, och taga desslikes af lifsens trä, och äta, och lefwa ewinnerliga;
23. Då lät HERren Gud honom utu lustgårdenom Eden, på det han skulle bruka jordena, der han af tagen war.
24. Och dref Adam ut: Och satte för lustgården Eden Cherubim, med et bart huggande swärd, til at förwara wägen til lifsens trä.
|
ñ Inledning | 1 Mos | 2 Mos | 3 Mos | 4 Mos | 5 Mos | Jos | Dom | Ruth | 1 Sam | 2 Sam | 1 Kon | 2 Kon | 1 Chr | 2 Chr | Esra | Neh | Esth | Job | Ps | Ords | Pred | Höga W | Es | Jer | Klag | Hes | Dan | Os | Joel | Amos | Ob | Jona | Micha | Nah | Hab | Zeph | Hagg | Sach | Mal | Matth | Marc | Luc | Joh | Apg | Rom | 1 Cor | 2 Cor | Gal | Eph | Phil | Col | 1 Thess | 2 Thess | 1 Tim | 2 Tim | Tit | Philem | Ebr | Jac | 1 Pet | 2 Pet | 1 Joh | 2 Joh | 3 Joh | Jude | Upp |
[redigera] Capitel 4.
Cains födsel, offer, mord, flykt, barn. Lamechs gifte
1. Och Adam kände sina hustru Heva, och hon aflade och födde Cain, och sade: Jag hafwer fått HERrans man.
2. Och hon födde framdeles Habel hans broder. Och wardt Habel en fåraherde, m en Cain wardt en åkerman.
3. Och det begaf sig efter några dagar, att Cain offrade HERranom gåfwor af jordenes frukt.
4. Och Habel offrade deßlikes af förstlingene af sin får, och af deras talg: Och HERren såg täckeliga till Habel och hans offer.
5. Men till Cain och hans offer såg han icke täckeliga. Då wardt Cain swårliga wred, och hans hy förwandlades.
6. Sade HERren till Cain: Hwi äst du wred? Eller hwi förwandlas din hy?
7. Är det icke så? Om du äst from, så äst du tacknämlig; men äst du icke from, så blifwer icke synden säter eller fördold; men städ henne icke hennes wilja, utan råd öfwer henne.
8. Då talade Cain med sin broder Habel. Och det begaf sig, då de woro på markene, gaf Cain sig upp emot sin broder Habel, och slog honom ihjäl.
9. Då sade HERren till Cain: Hwar är din broder Habel? Han swarade: Jag wet det icke; skall jag taga wara på min broder?
10. Och han sade till honom: Hwad hafwer du gjort? Dins broders blods röst ropar till mig utaf jordene.
11. Och nu, förbannad ware du på jordene, som din mun öppnat hafwer, och tagit dins broders blod utu dina händer.
12. Då du brukar jordene, skall hon icke straxt gifwa dig efter sin förmågo; ostadig och flyktig skall du blifwa på jordene.
13. Och Cain sade till HERran: Min mißgerning är större, än att hon må mig förlåten warda.
14. Si, du drifwer mig i dag utaf landet, och jag måste gömma mig undan ditt ansigte, och måste ostadig och flyktig blifwa på jordene. Så warder mig gåendes, att hwilken som helst mig finner, han slår mig ihjäl.
15. Men HERren sade till honom: Nej, utan den som slår Cain ihjäl, det skall sjufaldt hämnadt warda. Och HERren satte ett tecken på Cain, att hwilken som helst honom funne, skulle icke slå honom ihjäl.
16. Och så gick Cain ifrå HERrans ansigte, och bodde i det landet Nod österut, på hinsidon Eden.
17. Och Cain sände sina hustru, och hon aflade och födde Hanoch, och han byggde en stad, hwilken han nämnde efter sins sons namn, Hanoch.
18. Men Hanoch födde Irad: Irad födde Mahujael: Mahujael födde Methusael: Methusael födde Lamech.
19. Men Lamech tog sig twå hustrur; den ena het Ada, den andra Zilla.
20. Och Ada födde Jabal; af honom kommo de som bodde under tjäll, och hade boskap.
21. Och hans broder het Jubal; af honom kommo de som brukade harpor och pipor.
22. Födde och deßlikes Zilla, nämliga Tubalkain, som war en mästare i allahanda koppars och jerns werf; och Tubalkains syster war Naema.
23. Och Lamech sade till sina hustrur, Ada och Zilla: I Lamechs hustrur, hörer mina röst, och märker hwad jag säger: Jag hafwer dräpit en man mig till sår, och en yngling mig till blånad.
24. Cain skall warda hämnad sjufaldt, men Lamech sju och sjutiofaldt.
25. Adam kände åter sina hustru, och hon födde en son, och kallade honom Seth, sägandes: Gud hafwer satt mig en annor säd för Habel, som Cain ihjälslog.
26. Wardt också Seth född en son, den han kallade Enos. Och på den samma tiden begynte man predika om HERrans Namn.
[redigera] Capitel 5.
De tio fäder. Noahs barn.
1. Detta är boken af menniskones slägt, på den tiden, då Gud skapte mennniskona, och gjorde henne efter Guds liknelse.
2. Till man och qwinno skapade han dem, och wälsignade dem, och kallade deras namn Menniska, på den tiden de wordo skapade.
3. Och Adam war hundrade och tretio år gammal, och han födde en son, som hans beläte lik war, och kallade honom Seth;
4. Och wordo hans dagar, sedan han födt Seth, åttahundrade år, och han födde söner och döttrar;
5. Och wardt tiden på allan hans ålder niohundrade och tretio år, och blef död.
6. Seth war hundrade och fem år gammal, och födde Enos;
7. Och lefde derefter åttahundrade och sju år, och födde söner och döttrar;
8. Och wardt tiden på allan hans ålder niohundrade och tolf år, och blef död.
9. Enos war niotio år gammal, och födde Kenan;
10. Och lefde derefter åttahundrade och femton år, och födde söner och döttrar;
11. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och fem år, och blef död.
12. Kenan war sjutio år gammal, och födde Mahalaleel;
13. Och lefde derefter åttahundrade och fyratio år, och födde söner och döttrar;
14. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och tio år, och blef död.
15. Mahalaleel war sextio och fem år gammal, och födde Jared;
16. Och lefde sedan åttahundrade och tretio år, och födde söner och döttrar;
17. Så att hans hela ålder wardt åttahundrade fem och niotio år, och blef död.
18. Jared war hundrade tu och sextioår gammal, och födde Henoch.
19. Och lefde derefter åttahundrade år, och födde söner och döttrar;
20. Så att hans hela ålder wardt niohundrade sextio och tu år, och blef död.
21. Henoch war sextiofem år gammal, och födde Methusalah;
22. Och förde ett gudeligit lefwerne i trehundrade år derefter, och födde söner och döttrar;
23. Så att hans hela ålder wardt trehundrade sextio och fem år.
24. Och efter han förde ett gudeligit lefwerne, tog Gud honom bort, och han wardt sedan intet sedder.
25. Methusalah war hunrade åttatio och sju år gammal, och födde Lamech;
26. Och lefde derefter i sjuhundrade åttatio och tu år, och födde söner och döttrar;
27. Så att hans hela ålder wardt niohundrade sextio och nio år, och blef död.
28. Lamech war hundrade åttatio och tu år gammal, och födde en son;
29. Och kallade honom Noah, och sade: Denne här warder oß tröstades i wåra mödo och arbeta på jordene, den HERren förbannat hafwer.
30. Derefter lefde han femhundrade niotio och fem år, och födde söner och döttrar.
31. Så att hans hela ålder wardt sjuhundrade sjutio och sju år, och blef död.
32. Noah war femhundrade år gammal, och födde Sem, Ham och Japhet.
[redigera] Capitel 6.
Werlden syndar. Floden hotas. Arken byggd.
1. Då menniskorna begynte förökas på jordene, och födde sig döttrar;
2. Då sågo Guds söner menniskornas döttrar, att de woro dägeliga, och togo till hustrur, hwilka de helst wille.
3. Då sade HERren: Menniskorna wilja icke mer låta min Anda straffa sig; ty de äro fött. Jag will ännu gifwe dem hundrade och tjugu års dag.
4. På den tiden woro och tyranner på jordene; förty, sedan Guds söner ingingo till menniskors döttrar, och de födde barn, wordo deraf wäldige och fast beryktade män i wrldene.
5. Men då HERren såg, att menniskones ondska war stor på jordene, och all hennes hjertas uppsåt och tanke war alltid benägen till det ondt war;
6. Då ångrade HERranom att han hade gjort menniskona på jordene, och det bekymrade honom i hans hjerta.
7. Och HERren sade: Menniskona som jag skapade, skall jag förgöra utaf jordene, ifrå mennisko allt intill fänaden, och intill maskar, och intill foglarna under himmelen; förty det ångrar mig, att jag dem gjort hafwer.
8. Men Noah fann nåde för HERranom.
9. Detta är Noahs slägt: Noah war en from man och fullkomlig, och förde ett gudeligit lefwerne i sin tid;
10. Och födde tre söner, Sem, Ham och Japhet.
11. Men jorden war förderfwad för Guds åsyn, och full med orätt.
12. Då såg Gud på jordena, och si, hon war förderfwad; ty allt fött hade förderfwat sin wäg på jordene.
13. Då sade Gud till Noah: Allt fötts ändalykt är kommen för mig; ty jorden är full med orätt af dem, och si, jag will förderfwa dem med jordene.
14. Gör dig en ark utaf furoträ, och gör kamrar derinne, och becka honom utan och innan.
15. Och gör honom alltså: Trehundrade alnar skall wara längden, femtio alnar bredden, och tretio alnar höjden.
16. Ett fenster skall du göra der ofwanuppå, en aln stort. Dörrena skall du sätta midt på sidone. Och skall han hafwa tre bottnar, en nederst, den andra midt uti, den tredje öfwerst.
17. Ty si, jag skall låta komma en wattuflod öfwer jordena, till att förderfwa allt fött, der en lefwande ande uti är under himmelen, och allt det på jordene är skall förgås.
18. Men med dig will jag göra ett förbund, och du skall gå in i arken med dina söner, med dine hstru, och med dine söners hustrur.
19. Och du skall låta komma in i arken allahanda djur af allt fött, ju ett par mankön och qwinnkön, att de måga blifwa lefwande när dig;
20. Af foglarna efter deras slag, af fänadenom efter sitt slag, och af allahanda krälande djur på jordene efter deras slag. Af allo deßo skall ju ett par ingå till dig, på det att de skola blifwa lefwande.
21. Och du skall till dig taga allahanda mat, som man tärer, och skall samla honom till dig, att han warder dig och dem till födo.
22. Och Noah gjorde allt det Gud böd honom.
[redigera] Capitel 7.
Floden kommer. Noach frälst.
1. Och HERren sade till Noah: Gack in uti arken, du och ditt hela hus; ty dig hafwer jag sett rättfärdigan för mig i denna tid.
2. Af allahanda ren fänad tag till dig, ju sju och sju, mankön och qwinnkön; men af orenom fänad, ju ett par, mankön och qwinnkön.
3. Sammalunda af foglarna under himmelen, ju sju och sju, mankön och qwinnkön, på det att säd må blifwa lefwandes på hela jordene.
4. Ty ännu efter sju dagar skall jag låta regna på jordena, fyratio dagar och fyratio nätter, och förgöra utaf jordene allt det som warelse hafwer, det jag gjort hafwer.
5. Och Noah gjorde allt det HERren böd honom.
6. Och han war sexhundrade år gammal, då flodens watten flödade på jordena.
7. Och han gick in i arken med sina söner, sine hustru, och sina söners husturr, för flodens wattens skull.
8. Af den rena fänaden, och af den orena, af foglar, och af allt det som kräler på jordene,
9. Gingo till honom in i arken, parom, ju mankön och qwinnkön, såsom Gud honom budit hade.
10. Och då de sju dagar framlidne woro, kom flodens watten uppå jordena.
11. Uti de sjettehundrade årena i Noahs ålder, på sjuttonde dagenom i den andra månadenom, det är den dage då uppbruto alla stora djupens fällor, och himmelens fenster öppnade sig.
12. Och ett regn kom på jordena i fyratio dagar och fyratio nätter.
13. Rätt på samma dagen gick Noah in i arken, med Sem, Ham och Japhet sina söner, och med de sina hustru, och med tre sina söners hustrur.
14. Dertill allahanda djur efter sitt slag, allahanda fänad efter sitt slag, och allt det på jordene kräler efter sitt slag, allt det flyga kunde, och allt det wingar hade;
15. Det gick allt till Noah in uti arken, parom af allt fött, der en lefwande ande uti war.
16. Och det war mankön och qwinnkön, utaf allahanda fött, och gingo derin, såsom Gud honom budit hade.
17. Då kom floden fyratio dagar på jordena, och wattnet wäxte, och lyfte arken upp, och förde honom högt öfwer jordena.
18. Så fick då wattnet öfwermagt, och wäxte swårliga på jordena, så att arken dref på wattnet.
19. Och wattnet fick öfwerhand, och wäxte så swåra på jordena, att all hög berg under hela himmelen wordo öfwertäckte.
20. Femton alnar högt gick wattnet öfwer bergen, som öfwertäckt wordo.
21. Då görgicks allt fött, som på jordena kräler, foglar, fänad, wilddjur, och allt det som sig rörer på jordena, och alla menniskor.
22. Allt det som en lefwande anda hade på thy torra, det blef dödt.
23. Så wardt då förgjordt allt det på jordene war, ifrå menniskone allt intill fänaden, intill krälande djur, och intill foglarna under himmelen, allt wardt förgjordt utaf jordene. Allena Noah blef behållen, och hwad med honom war i arkenom.
24. Och wattnet stod på jordene hundrade och femtio dagar.
[redigera] Capitel 8.
Flodens ände. Noahs offer. Guds löfte.
1. Då tänkte Gud på Noah och på all djur, och på all fänad, som med honom i arkenom war, och lät komma wäder på jordena, och wattnet minskades.
2. Och djupens fällor förstoppades, så och himmelens fenster, och regnet af himmelen wardt stilladt.
3. Och wattnet förlopp utaf jordene mer och mer, och wardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.
4. På sjuttonede dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på de berg Ararat.
5. Men wattnet förlopp framgent af, och wardt ju mindre, allt intill tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det öfwerta på bergen.
6. Efter fyratio dagar lät Noah fenstret upp på arkenom, som han gjordt hade;
7. Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, tilldeß att wattnet aftorkades af jordene.
8. Sedan lät han ena dufwo utflyga ifrå sig, på det han skulle försöka om wattnet på jordene war förfallet.
9. Då dufwan fann icke hwar hon kunde hwila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken; ty wannet war ännu på hela jordene. Så räckte han handena ut, och tog henne till sig in i arken.
10. Och bidde ännu andra sju dagar och lät än en tid flyga ut dufwona af arkenom.
11. Hon kom till honom emot aftonen, och si, hön förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att wattnet war förfallet på jordene.
12. Men han töfwade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufwo flyga ut, hwilken intet igenkom till honom.
13. På första och sjettehundradena årena af Noahs ålder, på första dagenom i första månadenom, förtorkades wattnet på jordene. Då lät Noah taket upp på arkenom, och såg, att jorden war torr.
14. Så wardt då jorden allstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i den andra månadenom.
15. Då talade Gud till Noah och sade:
16. Gack utur arkenom, du och din hustru, sine söner och dina söners hustrur med dig.
17. Allahanda djur, som när dig äro, utaf hwarjo och eno fött, både i foglar och fänad och det som på jordene kräler, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och warer frukstamme, och föröker eder på jordene.
18. Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur.
19. Ertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och allt det som på jordene kräler, det gick utur arkenom, och hwart och ett till sitt slag.
20. Och Noah byggde HERranom ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.
21. Och HERren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull; förty menniskones hjertas uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefwandes är, såsom jag gjort hafwer.
22. Så länge jorden står, skall icke återwända sående och uppskärande, köld och hette, sommar och winter, dag och natt.
[redigera] Capitel 9.
Blods förbud. Bågans tecken. Noahs win. Canaans förbannelse.
1. Och Gud wälsignade Noah och hans söner, och sade: Warer fruktsamme, och förökens, och uppfyller jordena.
2. Stor fruktan och rädsla ware öfwer all djur på jordene, öfwer alla foglar under himmelen, och öfwer allt det som kräler på jordene, och alla fiskar i hafwet ware gifne i edra hand.
3. Allt det som röres och lefwer, det ware eder till mat; såsom gröna örter hafwer jag allt det gifwit eder.
4. Allena äter icke kött, det ännu lefwer i sinom blod.
5. Förty jag will ock hämnas öfwer edars kropps blod, och will hämnat uppå all djur, och will hämnas menniskones lif på hwarjo och ena människo, eho hon är.
6. Den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af menniskom utgjutet warda; förty Gud hafwer gjort menniskona efter sitt beläte.
7. Warer fruktsamme, och förökens, och förkofver eder på jordene, att I uppfyllen henne.
8. Yttermera sade Gud till Noah, och hans söner med honom:
9. Si, jag gör med eder ett förbund, och med edra säd efter eder;
10. Och med allom lefwandom djuren, som med eder äro, i foglar, i fänad, och i allom djurom, som på jordene när eder äro; af allt det som utur arfenom gånget är, ehwad djur det ärpå jordene;
11. Och will göra mitt förbund med eder i så måtto, att härefter skall nu icke mer allt fött förderwadt warda med flodens watten, och ifall härefter ingen mer flod kommma, den jordena förderfwa skall.
12. Och Gud sade: Detta är tecknet till mitt förbund, som jag gjort hafwer emellan mig och eder, och all lefwande djur med eder, härefter till ewig tid.
13. Min båga hafwer jag satt i skynom, den skall wara tecknet till mitt förbund emellan mig och jordena.
14. Och när så sker, att jag förer skyn öfwer jordena, så skall man se min båga i skynom;
15. Och så skall jag tänka på mitt förbund emellan mig och eder, och alla lefwande djur i hwart och ett fött, att icke mer skall komma flod härefter, den allt fött förderfwa skall.
16. Derföre skall min båge wara i skynom, att jag skall se uppå honom, och tänka uppå det ewiga förbund emellan Gud och all lefwande djur i hwarjo och eno kötte, som på jordene är.
17. Det samma sade ock Gud till Noah; Detta skall wara tecknet till det förbund som jag gjort hafwer emellan mig och allt kött på jordene.
18. Noahs söner, som utur arkenom gingo, äro deße: Sem, Ham, Japhet. Men Ham är fadren till Canaan.
19. Deßa tre äro Noahs soner, af hwilkom all land besatt wordo.
20. Och Noah begynte till och wardt en åkerman, och platnade en wingård.
21. Och då han drack af winet, wardt han drucken, och låg oskyld uti sine hyddo.
22. Då nu Ham, Canaans fader, såg sins faders blygd, sade han det bådom sinom brödrom, som ute woro.
23. Då togo Sem och Japhet ett kläde, och lade på begges deras skuldror, och gingo baklänges till, och öfwertäckte deras faders blygd; och deras ansikte war frånwändt, så att de deras faders blygd icke såge.
24. Som nu Noah uppwaknade af sino wine, och fick weta hwad hans yngste son honom gjort hade, sade han:
25. Förbannad ware Canaan, och ware en träl under alla trälar ibland hans bröder;
26. Och sade yttermera; Lofwad ware HERren Sems Gud, och Canaan ware hans träl.
27. Gud förwidge Japhet, och låte honom bo i Sems hyddor, och Canaan ware hans träl.
28. Och Noah lefde efter flodena trehundrade och femtio år;
29. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och femtio år, och blef död.
[redigera] Capitel 10.
Jorden delad till Japhets, Hams, Sems barn.
1. Detta är Noahs söners slägt: Sem, Ham, Japhet; och de födde barn efter flodena.
2. Japhets barn äro deße: Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tubal, Mesech och Thiras.
3. Men Gomers barn äro deße: Ascenas, Riphat och Thogarma.
4. Javans barn äro deße: Elisa, Tharsis, Chitthim och Dodanim.
5. Utaf deßom äro utspridde Hedningarnas öar i deras landom, hwar efter sitt mål, slägte och folk.
6. Hans barn äro deße: Chus, Mizraim, Phut och Canaan.
7. Chus barn äro deße: Seba, Havila, Sabtha, Raema och Sabthecha. Raemas barn äro deße: Scheba och Dedan.
8. Men Chus födde Nimrod; han begynte en wäldig herre wara på jordene;
9. Och war en wäldig jägare för HERranom. Deraf är det ordspråket: Det är en wäldig jägare för HERranom, såsom Nimrod.
10. Och hans rikes begynnelse war Babel, Erech, Acad och Calne uti Sinears land.
11. Utaf det landet är sedan kommen Aßur, och han byggde Nineve och Rehoboth och Calah;
12. Och dertill Resen, emellan Nineve och Calah; Detta är en stor stad.
13. Mizraim födde Ludim, Anamin, Lehabim, Naphtuhim.
14. Patrusim och Castuhim; af hwilkom utkomne äro de Philistim och Caphtorim.
15. Men Canaan födde Zidon, sin första son, och Heth,
16. Jebusi, Emori, Girgasi,
17. Hivi, Archi, Sini,
18 Arwadi, Semari och Hamathi. Af dem äro utsrpidde de Cananeers slägter.
19. Och deras gränsor woro ifrå Zidon genom Gerar, allt intill Gaza, tilldeß man kommer intill Sodoma, Gomorra, Adama, Zehoim, och intill Lasa.
20. Deße äro nu Hams barn i deras slägter, tungomålom, landom och folkom.
21. Men Sem, Japhets broder, den äldste, födde ock barn, hwilken en fader är till Ebers barn.
22. Och deße äro hans barn: Elam, Assur, Arphachsad, Lud och Aram.
23. Arams barn äro deße: Uz, Hul, Gether och Mas.
24. Arphachad födde Salah. Salah födde Eber.
25. Eber födde twå söner, en het Peleg, derföre, att i hans tid wardt merlden delad; hans broder het Jaketan.
26. Och Jaketan födde Almodad, Saleph, Hazarmaveth, Jarah,
27. Hadoram, Usal, Dikela,
28. Obal, Abimael, Seba,
29. Ophir, Havila och Jobab, alle deße äro Jaketans söner.
30. Och deras boning war ifrå Mesa, intill man kommer till Sephar på berget österut.
31. Deße äro Sems barn, uti deras slägter, tungomålom, landom och folkom.
32. Detta är Noahs barns afföda, uti deras slägter och folkom; af hwilkom utspridt är folket på jordene efter floden.
[redigera] Capitel 11.
Babels torn. Sems slägt.
1. Och all werlden hade enahanda tungo och mål.
2. Då de nu drogo österut, funno de en plan uti Sinears land, och bodde der;
3. Och sade till hwarannan: Kommer, låter oß slå tegel och bränna; och togo tegel för sten, och ler för kalk.
4. Och sade: Kommer, låter oß bygga en stad och ett torn, hwilkets höjd skall räcka upp i himmelen, att wi måge göra oß ett namn; förty wi warde tilläfwentyrs spridde ut i alla land.
5. Då steg HERren neder, att han skulle se staden och tornet, som menniskones barn byggde.
6. Och HERren sade: Si, det är enahanda folk, och enahanda mål ibland dem alla, och hafwa detta begynt att göra; de warda icke aflåtande af allt det de hafwa sig företagit att göra.
7. Kommer, låter oß stiga neder och förbistra der deras tungomål, så att ingen skall förstå den andras mål.
8. Och så skingrade HERren dem dädan i all land, så att de återwände bygga staden.
9. Derföre kallades hans namn Babel, ty att HERren der förbistrade all lands tungomål, och HERren spridde dem dädan ut i all land.
10. Detta är Sems slägt: Sem war hundrade år gammal och födde Arphachsad, tu år efter floden;
11. Och lefde derefter i femhundrade år och födde söner och döttrar;
12. Arphachsad war fem och tretio år gammal, och födde Salah;
13. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.
14. Salah war trettio år gammal, och födde Eber;
15. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.
16. Eber war trettio och fyra år gammal, och födde Peleg;
17. Och lefde derefter fyrahunrade och tretio år, och födde söner och döttrar.
18. Peleg war tretio år gammal, och födde Regu.
19. Och lefde derefter i tuhundrade och nio år, och födde söner och döttrar.
20. Regu war tu och trettio år gammal, och födde Serug.
21. Och lefde derefter tuhundrade och sju år, och födde söner och döttrar.
22. Serug war tretio år gammal, och födde Nahor.
23. Och lefde derefter tuhundrade år, och födde söner och döttrar.
24. Nahor war nio och tjugu år gammal och födde Tharah.
25. Och lefde derefter hundrade och nittion år, och födde söner och döttrar.
26. Tharah war sjutio år gammal, och födde Abram, Nahor och Haran.
27. Deße äro Tharahs slägter: Tharah födde Abram, Nahor och Haran. Haran födde Lot.
28. Och dödde Haran när sinom fader Tharah, uti hans faders land i Ur i Chaldeen.
29. Då togo Abram och Nahor sig hustrur: Abrams hustru het Sarai, och Nahors hustru Milca, Harans dotter, den fader war åt Milca och åt Jisca.
30. Men Sarai war ofruktsam och hade inga barn.
31. Så tog Tharah sin son Abram, och Lot, sins sons Harans son, och sina sonahustru Sarai, sins sons Abrams hustru, och förde dem ifrån Ur utu Chaldeen, på det du skulle fara i Canaans land; och de kommo till Haran, och bodde der.
32. Och Tharah wardt tuhundrade och fem år gammal, och blef död i Haran.
[redigera] Capitel 12.
Abrahs kallelse, löfte, resa, nöd, list, snubbor.
1. Och HERren talade till Abram: Gack utu ditt fädernesland, och ifrå dine slägt, och ifrå dins faders huse, uti ett land, som jag dig wisa vill;
2. Och jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall wälsigna dig, och göra dig ett stort namn, och du skall wara en wälsignelse.
3. Jag skall wälsigna dem som dig wälsigna, och förbanna dem som dig förbanna; och i dig skola wälsignade warda alla slägter på jordene.
4. Då for Abram ut, såsom HERren honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram war sjutio och fem år gammal, då han for utaf Haran.
5. Så tog Abram sina hustru Sarai och Lot sin broderson, med alla deras håfwor, som de förwärfwat hade, och de själar, som de födt hade i Haran, och foro ut till att resa in i Canaans land.
6. Och som de komme woro in i landet, drog han derigenom allt intill det rummet Sichem, och intill den lunden More. På den tiden bodde de Cananeer der i landet.
7. Då syntes HERren Abram och sade: Dine säd skall jag gifwa detta land. Och han byggde dersammastädes ett altare HERranom, som honom synts hade.
8. Sedan drog han bätter fram dädan till ett berg, som låg österut ifrå BethEl, och slog der sitt tjäll upp, så att han hade BethEl westerut, och Aj österut, och byggde der HERranom ett altare, och predikade om HERrans Namn.
9. Och for Abram dädan fram bätter, och drog söderut.
10. Då wardt en hård tid der i landet, derföre drog Abram neder uti Egypten, att han der en främling blifwa måtte; förty tiden war ganska hård i landena.
11. Och då han kom hardt in mot Egypten, talade han till sina hustru Sarai: Si, jag wet, att du äst en dägelig qwinna under ansigtet.
12. Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru; och slå mig ihjäl, och behålla dig.
13. Kära, säg fördenskull, att du äst min syster, att mig måtte ske godt för dina skull, och att min själ må lefwa för dina skull.
14. Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qwinnona, att hon war ganska dägelig.
15. Och Pharaos öfwerstar sågo henne, och prisade henne för honom. Då wardt hon tagen in uti Pharaos hus.
16. Och Abram wederfors godt för hennes skull. Och ha hade får, fä, åsnar, tjenare och tjenarionnor, åsninnor och camelar.
17. Men HERren plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för Sarais, Abrams hustrus, skull.
18. Då kallade Pharao Abram till sig, och sade till honom: Hwi hafwer du sådant gjort mig? Hwi sade du mig icke, att hon war din hustru?
19. Hwi sade du, att det war din syster? Fördenskull wille jag taga mig henne till hustru. Och si, nu hafwer du här dina hustru; tag henne och gack.
20. Och han befallde sina män om honom, att de skulle fordra honom och hans hustru, och allt det han hade.
[redigera] Capitel 13.
Abram, Lot skilde. Guds löfte.
1. Så for då Abram upp utur Egypten med sine hustru, och med allt det han hade, och Lot och med honom, söderut.
2. Och Abram war ganska rik på boskap, silfwer och guld.
3. Och han for bätter fram ifrå sunnan allt intill BethEl, till det rummet, der han sitt tjäll tillförene haft hade, emellan BethEl och Aj;
4. Rätt på samma rum, der han tillförene hade byggt altaret. Och der predikade han HERrans Namn.
5. Men Lot, som med Abram for, hade också får, och fä, och tjäll.
6. Och landet kunde icke fördragat, att de bodde tillhopa; förty deras håfwor woro stora, och kunde icke bo med hwarannan.
7. Och war ju altid träta emellan herdarna öfwer Abrams boskap och herdarna öfwer Lots boskap. Och bodde deßlikes i den tiden de Cananeer och Phereseer der i landena.
8. Då sade Abram till Lot: Käre, låtom icke wara träta emellan mig och dig, och emellan mina och dina herdar; ty wi äre bröder.
9. Står icke allt landet dig öppet? Käre, skilj dig ifrå mig. Will du till wenstra handena, så will jag till den högra; eller will du till den högra, så will jag till den wenstra.
10. Då hof Lot sin ögon upp, och besåg den hela ängden wid Jordan. Förty förra än HERren förderfwade Sodom och Gomorra, war hon watturik, allt intill man kommer till Zoar, såsom en HERrans lustgård, lika som Egypti land.
11. Så utwalde sig Lot den hela ängden wid Jordan, och drog österut. Och så skiljdes den ene broderen ifrå den andra;
12. Att Abram bodde i Canaans land, och Lot i samma ängdens städer, och slog sitt tjäll upp in mot Sodom.
13. Men det folk i Sodom war ondt, och syndade swårliga mot HERran.
14. Då nu Lot hade skiljt sig ifrån Abram, sade HERren (till Abram): Häf upp din ögon, och se ifrå det rummet, der du nu bor, norrut, söderut, österut och westerut;
15. Förty allt detta landet, som du ser, will jag gifwa dig och dine säd till ewig tid;
16. Och will göra dina säd såsom stoftet på jordene. Kan en menniska räkna stoftet på jordene, så må hon och räkna dina säd.
17. Derföre upp, och drag genom landet, twärs och ändalånga; förty dig will jag gifwa det.
18. Så tog Abram sitt tjäll upp, och kom och bodde wid den lunden Mamre, hwilken i Hebron är, och byggde dersammastäds HERranom ett altare.
[redigera] Capitel 14.
Lot fången, frälst. Melchisedech wäsignar Abram.
1. Och det begaf sig i Amraphels tid, Konungens af Sinear, Ariochs, Konungens i Ellasar, KedorLaomers, Konungens i Elam, och Thideals, Hedningarnas Konungs,
2. Att de örligade med Bera, Konungenom i Sodom, och med Birsa, Konungenom i Gomorra, och med Sineab, Konungenom i Adama, och med Semeber, Konungenom i Zeboim, och med Konungenom i Bela, det är Zoar.
3. Deße kommo alle tilsammans i den dalenom Siddim, der nu är salthafwet.
4. Förty de hade warit i tolf år under Konung KedorLaomer, och uti de trettonde årena woro de honom affallne.
5. Derföre kom KedorLaomer och de Konungar, som med honom woro, uti de fjortonde årena, och slogo de Refar i AstarothKarnaim, och de Sufim i Ham, och de Emim på den planenom Kiriathaim.
6. Och de Horeer på deras berg Seir, intill den planen Pharan, som skjuter in på öknena.
7. Sedan wände de om, och kommo till den brunnen Mispat, det är Kades, och slogo hela de Amalekiters land, dertill de Amoreer, som i Hazezon Thamar bodde.
8. Då drogo ut Konungen i Sodom, Konungen i Gomorra, Konungen i Adama, Konungen i Zeboim och Konungen af Bela, det Zoar heter, och rustade sig till att strida, i den dalenom Siddim,
9. Med KedorLaomer, Konungenom i Elam, och med Thideal, Hedningarnas Konung, och med Amraphel, Konungenom i Sinear, och med Arioch, Konungenom i Ellasar; fyra Konungar emot fem.
10. Och den dalen Siddim hade många lergropar. Men Konungen i Sodom och Gomorra wordo der slagne på flyktena och nederlagde, och de som öfwerblefwo flydde upp på berget.
11. Så togo de alla ägodelar i Sodom och Gomorra, och alla fetalia, och drogo sina färde;
12. Och togo deßlikes med sig Lot, Abrams broders son, och hans ägodelar, ty han bodde i Sodom, och drogo sin wäg.
13. Då kom en, som undsluppen war, och sade det för Abram, den en utländning war, och bodde i den lundenom Mamre, dens Amoreens hwilken Escols och Aners broder war: Deße woro i förbund med Abram.
14. Som nu Abram hörde, att hans broder war fången, wäpnade han sina egna hemfödda tjenare, trehundrade och aderton, och drog efter dem allt intill Dan;
15. Delade sig, och föll till dem med sina tjenare om nattena, och slog dem, och fullföljde dem allt intill Hoba, som ligger på wenstra handen wid den staden Damasco,
16. Och tog alla ägodelar igen, och dertill Lot sin broder och hans ägodelar, och qwinnorna, och folket.
17. Då han nu igenkom, och hade afslagit KedorLaomer, och de Konungar med honom, gick Konungen i Sodom emot honom på den planenom, som het Konungsdalen.
18. Men Melchisedech, Konung i Salem, bar fram bröd och win: Och han war den högstes Guds Prest;
19. Och wäsignade honom, och sade: Wälsignad ware du Abram dem högsta Gudi, den himmel och jord tillhörer.
20. Och lofwad ware Gud den högste, som dina fiendar beslutit hafwer i dine hand. Och honom gaf Abram tionde af alla byte.
21. Då sade Konungen af Sodom till Abram: Gif mig folket, och ägodelarne behåll för dig.
22. Men Abram sade till Konungen af Sodom: Jag upphäfwer mina händer till HERran den högsta Gud, som himmel och jord tillhörer.
23. Att jag af allo det ditt är, icke en tråd eller en skorem taga will, att du icke skall säga: Jag hafwer riktat Abram;
24. Undantagno det de unga karlar förtärt hafwa, och de män, som med mig drogo, Aner, Esco och Mamre, dem låt taga deras del.
[redigera] Capitel 15.
Abrams tro, löfte, träldom, lön.
1. Sedan detta så skedt war, begaf sig, att HERrans ord i en syn kom till Abram, sägandes: Frukta dig intet, Abram, jag är ditt beskärm och din gamla stora lön.
2. Hwad will du mig gifwa? Jag går barnlös, och min redeswen, denne Eleasar af Damasco, hafwer en son.
3. Och Abram sade ytterligare: Men mig hafwer du ingen säd gifwit. Och si, mins tjenares son skall wara min arfwinge.
4. Och si, HERrans ord kom till honom, sägandes: Han skall icke wara din arfwinge, utan den som utaf ditt lif komma skall, han skall wara din arfwinge.
5. Och han hade honom ut, och sade: Se upp till himmelen, och räkna stjernorna, om du kan räkna dem; och sade till honom: Så skall din säd wara.
6. Abram trodde HERranom, och han räknade honom det till rättfärdighet.
7. Och han sade till honom: Jag är HERren, som dig utfört hafwer ifrån Ur uti Chaldeen, att jag dig detta land gifwa skall till besittning.
8. Abram sade: HErre, HERre, hwaruppå skall jag märk, att jag skall besitta det?
9. Och han sade till honom: Tag mig ena treåra ko, och ena treåra get, och en treåra wädur, och ena turturdufwa, och ena unga dufwo.
10. Och han tog allt detta, och delade det midt i tu ifrå hwartannat, och lade hwar delen twärtemot den andra; men foglarna delade han intet.
11. Och foglarna kommo neder på kropparna, och Abram dref bort dem.
12. Då solen nedergången war, föll en swår sömn på Abram och si, en förskräckelse och ett stort mörker kom öfwer honom.
13. Då sade han till Abram: Detta skall du weta, att din säd skall warda främmande uti ett land, det dem icke tillhörer, och man skall der göra dem till trälar och fara illa med dem i fyrahundrade år.
14. Men öfwer det folk, som de tjeande warda, skall jag domare wara: Sedan skola de draga ut med stora håfwor.
15. Och du skall fara till dina fäder med frid, och i en god ålder begrafwen warda.
16. Men de skola i fjerde mans ålder kommma hit igen, förty de Amoreers ondska är icke ännu all fullkomnad.
17. Då nu solen war nedgången, och mörker wordet, si, då rök en ugn, och en eld for emellan stycken.
18. På den dagen gjorde HERren ett förbund med Abram, och sade: Dine säd skall jag gifwa detta landet, ifrå den älfwene i Egypten, allt intill den stora älfwen Phrat:
19. De Keneer, de Keniseer, de Kadmoneer,
20. De Hetheer, de Phareseer, de Reser,
21. De Amoreer, de Cananeer, de Girgaseer, de Jebuseer.
[redigera] Capitel 16.
Hagar flyr. Ismael födes.
1. Sarai, Abrams hustru, födde honom intet; men hon hade ena Egyptiska tjensteqwinno, som het Hagar;
2. Och sade till Abram: Si HERren hafwer igenlyckt mig, att jag icke kan få barn: Käre, lägg dig när mina tjensteqwinno, att jag dock tilläfwentyrs måtte uppbyggd warda af henne. Abram hörde Sarais röst.
3. Och Sarai, Abrams hustru, tog sina Egyptiska tjensteqwinno Hagar, och gaf henne Abram sinom man till hustru, sedan de hade bott i tio år i Canaans lande.
4. Och han lade sig när Hagar, och hon wardt hafwandes: Då hon nå såg, att hon war hafwandes, föraktade hon sina fru.
5. Då sade Sarai till Abram: Du gör orätt emot mig: Jag hafwer lagt mina tjensteqwinno när dig; nu, efter hon ser att hon är hafwandes worden, måste jag ringa aktad warda för henne: HERren döme emellan mig och dig.
6. Men Abram sade till Sarai: Si, din tjensteqwinna är under ditt wåld, gör med henne som dig täckes. Då nu Sarai wille späka henne, flydde hon ifrå henne.
7. Men HERrans Ängel fann henne wid en wattubrunn i öknene, nämliga wid den brunnen, som är på den wägen till Sur;
8. Och sade till henne: Hagar, Sarais tjensteqwinna, hwadan kommer du? Eller hwart will du? Hon sade: Jag hafwer flytt ifrå mine fru Sarai.
9. Och HERrans Ängel sade till henne: Wänd om till dina fru igen, och ödmjuka dig under hennes hand.
10. Och HERrans Ängel sade till henne: Jag skall få föröka dina säd, att för stor myckenhet skall hon icke kunna räknas.
11. Yttermera sade HERrans Ängel till henne: Si, du äst hafwandes worden, och skall föda en son; hans namn skall du kalla Ismael, derföre, att HERren hafwer sett dina wedermödo.
12. Han skall wara en grym man; hans hand emot hwar man, och hwars mans hand emot honom; och han skall bo emot alla dina bröder.
13. Och hon kallade HERrans Namn, som talade med henne: Du Gud ser mig; ty hon sade: Wißerliga hafwer jag här sett ryggen på honom, som mig ser.
14. Derföre kallade hon brunnen en brunn dens lefwandes, som mig ser; hwilken är emellan Kades och Bared.
15. Och Hagar födde Abram en son, och Abram kallade den sonen, som Hagar födde honom, Ismael.
16. Och Abram war sex och åttio år gammal, då Hagar födde honom Ismael.
[redigera] Capitel 17.
Abrams omskärelse, säd.
1. Då nu Abram nio och niotio år gammal war, syntes honom HERren, och sade till honom: Jag är Gud allsmägtig; wandra för mig och war fullkomlig.
2. Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall föröka dig swårliga.
3. Och Abram föll på sitt ansigte: Och Gud talade yttermera med honom och sade:
4. Si, jag äret, och hafwer mitt förbund med dig, och du skall warda en fader för mycket folk.
5. Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall wara ditt namn; ty jag hafwer gjort dig till en fader för mycket folk;
6. Och skall göra dig ganska mycket fruktsamman, och skall göra folk af dig; skola och Konungar komma af dig.
7. Och jag will göra mitt förbund emellan mig och dig, och dina säd efter dig, i deras afkommandom, att det skall wara ett ewigt förbund, så att jag skall wara din Gud, och dine säds efter dig;
8. Och skall gifwa dig och dine säd efter dig, det land der du en främling uti äst, nämliga det hela landet Canaan, till ewig besittning; och skall wara deras Gud.
9. Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du och din säd efter dig, i deras afkommandom.
10. Och detta är förbundet, som I hålla skolen, emellan mig och dig, och dina säd efter dig: Allt det mankön ibland eder är skall omskäras.
11. Men I skolen omskära edars kötts förhud. Det samma skall wara ett tecken till förbundet emellan mig och eder.
12. Hwart och ett piltabarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommander. Sammalunda hwar och en tjenare, hemma födder eller köpter, eller eljest främmande, och icke af edro säd är.
13. Och så skall mitt förbund wara på edro kötte, till ett ewigt förbund.
14. Och hwar något piltabarn icke warder omskoret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas utu hans folk, derföre, att han mitt förbund icke hållit hafwer.
15. Och Gud sade åter till Abraham: Dina hustru Sarai skall du icke mer kalla Sarai, utann Sara skall wara hennes namn.
16. Ty jag skall wälsigna henne, och af henne skall jag gifwa dig en son, hwilken jag skall wälsigna, och folk skola warda af honom, och Konungar öfwer mycket folk.
17. Då föll Abraham på sitt ansigte, och log, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son, och Sara, som niotio år gammal är, skulle föda?
18. Och Abraham sade till Gud: Ack! att dock Ismael måtte få lefwa för dig.
19. Då sade Gud: Ja, Sara din hustru skall föda dig en son, hwilken du skall kalla Isaac; ty med honom skall jag upprätta mitt ewiga förbund, och med hans säd efter honom.
20. Dertill hafwer jag och bönhört dig om Ismael: Si, jag hafwer wälsignat honom, och skall göra honom fruktsamman, och föröka honom ganska swårliga: Tolf Förstar skall han föda, och jag skall göra honom till mycket folk.
21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall, på denne tidenom åt året.
22. Och som talet wardt ändadt, for Gud upp ifrån Abraham.
23. Och Abraham tog sin son Ismael, och alla tjenare, hemma födda och köpta, och allt det mankön war i hans huse, och omskar förhudena på deras kött, straxt på samma dagenom, som Gud honom sagt hade.
24. Och Abraham war nio och niotio år gammal, då han omskar förhudena på sitt kött.
25. Men Ismael hans son war tretton år gammal, då hans kötts förhud omskoren wardt.
26. Allt på enom dag rordo de alle omskorne, Abraham och hans son Ismael;
27. Och allt det mankön war i hans huse, både hemföde tjenare och köpte, och eljest främmande; alle wordo de omskorne med honom.
[redigera] Capitel 18.
Gud gästar Abraham. Sara ler. Sodom hotas. Abrahams förbön.
1. Och HERren syntes honom i den lundenom Mamre, der han satt wid sins tjälls dörr, då hetast war på dagenom.
2. Och som han upplyfte sin ögon och såg, då stodo tre män för honom. Och då han såg dem, lopp han emot dem frå sins tjälls dörr, och bugade sig ned på jordena,
3. Och sade: HErre, hafwer jag funnit nåd för din ögon, så gack icke framom din tjenare.
4. Man will hemta eder litet af watten och twå edra fötter, och hwiler eder under trät.
5. Och jag will lägga för eder ett stycke bröd, att I wederqwicken edor hjerta; sedan gån I då fram bätter; förty derföre ären I komme till edar tjenare. De sade: Gör som du hafwer sagt.
6. Abraham skyndade sig in i tjället till Sara, och sade henne: Skynda dig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor.
7. Men han lopp bort till boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängenom; han skyndade sig, och tillredde det.
8. Och han tog fram smör och mjölk och af kalfwenom, som han tillredt hade, och satte för dem; och gick fram för dem under trät, och de åto.
9. Då sade de till honom: Hwar är din hustru Sara? Han swarade: Derinne i tjället.
10. Han sade: När jag igen kommer till dig, om man lefwer, si, så skall Sara din hustru hafwa enson. Detta hörde Sara, der hon stod bak tjälldörrena.
11. Och de woro, både Abraham och Sara, gamle och wäl till ålders komne, så att Sara nu icke mer hade som qwinnor pläga hafwa.
12. Derföre log hon wid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min herre deßlikes ålderstigen, skall jag ännu gifwa mig till lusta?
13. Då sade HERren till Abraham: Hwi log Sara, sägandes: Menar du, att det kan wara, att jag ännu föda skall, så gammal som jag är?
14. Månn HERranom något wara omöjeligt? I sinom tid will jag komma till dig igen, om man lefwer, och då skall Sara hafwa en son.
15. Då nekade Sara, och sade: Jag log intet; och wardt förfärad. Men han sade: Det är icke så, du logst.
16. Då stodo männerna upp dädan, och wände sig åt Sodomk och Abraham följde dem och ledsagade dem.
17. Och HERren sade: Huru kan jag dölja för Abraham det jag gör?
18. Efter han skall warda till ett stort och mägtigt folk, och all folk på jordene skola warda wälsignade i honom.
19. Efter han skall warda till ett stort och mägtigt folk, och all folk på jordene skola warda wälsignade i honom.
20. Och HERren sade: I Sodom och Gomorra är ett rop, det är stort, och deras synder äro ganska swåra.
21 Derföre skall jag fara ned och se till, om de allt gjort hafwa efter ropet, som för mig kommet är; eller om det icke så är, att jag må wetat.
22. Och männerna wände sitt ansigte, och gingo åt Sodom. Men Abraham wardt ståndandes för HERranom;
23. Och trädde fram till honom, och sade: Will du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?
24. Kunde hända, att i stadenom woro femtio rättfärdige, will du dem förgöra, och icke skona de rummena för femtio rättfärdigas skull, som der inne woro?
25. Bort det ifrå dig, att du det göra skulle, och döda den rättfärdiga med den ogudaktiga, och att dem rättfärdiga skulle gå lika som dem ogudaktiga; bort det ifrå dig, som alla werldenes domare äst, sådana straff låter du icke gå.
26. HERren sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så will jag skona allestäds i all rum för deras skull.
27. Abraham swarade och sade: Ack! Si, jag hafwer tagit mig före att tala med HERranom, ändock jag är stoft och aska.
28. Och det woro fem mindre än femtio rättfärdige inne, wille du då förgöra hela staden för de fems skull? Han sade: Finner jag derinne fem och fyratio, så will jag icke förgöra dem.
29. Och han talade ändå ytterligare till honom, och sade: Måtte hända, att man finner der fyratio inne. Och han sade: Jag will intet göra dem för de fyratios skull.
30. Och Abraham sade: HErre, tag icke till mißtycke, om jag ännu talar något: Måtte hända, att man finner der trettio inne. Han swarade: Finner jag der tretio inne, så will jag intet göra dem.
31. Och han sade: Ack! Si, jag hafwer tagit mig före att tala med min HErra: Måtte hända, att man finner tjugu derinne. Han swarade: Jag will icke förgöra mdem för de tjugus skull.
32. Och han sade: Tag icke till mißtycke, HErre, om jag talar än en tid: Måtte hända, att man finner tio derinne. Han sade: Jag will icke förgöra dem för de tios skull.
33. Och HERren gick bort, sedan han hade uttalat med Abraham: Och Abraham wände om och gick hem till sitt igen.
[redigera] Capitel 19.
Sodoms synd, straff. Lots hustru, döttrar, blodskam.
1. Och de twå Änglarna kommo om aftonen till Sodom; och Lot satt i Sodom i portenom: Och då han såg dem, stod han upp emot dem, och bugade sig med sitt ansigte neder på jordena,
2. Och sade: Si Herre, kommer uti edar tjenares hus, och blifwer der öfwer nattena: Låter twå edra fötter, och i morgon stån I bittida upp, och faren edar wäg. De sade: Nej, men wi wilje blifwa öfwer nattena på gatone.
3. Då nödgade han dem fast, och de gingo in med honom, och de kommo uti hans hus: Och han gjorde dem en måltid, och bakade dem osyrat bröd, och de åto.
4. Men förra än de lade sig, kommo de män af stadenom Sodom, och omhwärfde huset, unge och gamle, och allt folket tillhopa;
5. Och kallade Lot ut, och sade till honom: Hwar äro männerna, som till dig ingångne äro i denna nattena? Låt dem gå härut till oß, att wi måge känna dem.
6. Lot gick ut till dem för dörrena, och smällde dörrena igen efter sig,
7. Och sade: Ack! Käre bröder, görer icke så illa.
8. Si, jag hafwer twå döttrar, de hafwa ännu ingen man känt, dem will jag få ut till eder, och farer med dem som eder täckes; att I ju intet ondt gören deße männerna; ty derföre äro de ingånga under mitt taks skugga.
9. Men de sade: Kom hit. Då sade de: Ast icke du allena en främling härinne, och will nu regera? Nu wäl, wi wilje göra dig mera ondt än dem. Och de trngde sig hårdeliga med wåld in på mannen Lot, och de lupo till och wille slå upp dörrena.
10. Men männerna räckte handen ut, och togo Lot in till sig i huset, och smällde dörrena till.
11. Och männerna, som för dörrene woro af huset, slogo de med blindhet, både små och stora, så att de icke kunde finna dörrena.
12. Och männerna sae till Lot: Hafwer du och härinne några mågar, eller söner, eller döttrar? Alla de som dig tillhöra i stadenom, dem haf här utu detta rummet.
13. Ty wi skole förgöra detta rummet; derföre, att deras rop är stort för HERranom, och HERren hafwer utsändt oß till att förgöra dem.
14. Då gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafwa hans döttrar, och sade: Görer redo, och går utu detta rum; förty HERren skall förgöra denna stad. Men dem syntes det wara gabberi.
15. När nu morgonrodnen uppgick skyndade Änglarna på Lot, att han skulle låt sig lida, och sade: Gör redo, tag dina hustru, och dina twå döttrar, som du hafwer, att du ock icke förgås uti denna stadens mißgerningom.
16. Som han ännu fördröjde, togo männerna honom wid handena, och hans hustru, och hans twå döttrar, efter HERren wille skona dem, och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.
17. Och som de hade haft honom ut, sade de: Förwara dina själ, och se icke tillbaka, och statt icke i alla denna ängd; men på berget undsätt dig, att du icke förgås.
18. Då sade Lot till dem: Ack nej, min Herre.
19. Si, efter din tjenare hafwer funnit nåd för din ögon, så gör dock dina barmhertighet stora, som du på mig bewist hafwer, att du skulle behålla mina själ wid lif: Jag kan icke förwara mig på bergena, mig måtte något ondt wderkomma, att jag blefwe död.
20. Si, der är en stad icke långt hädan, der jag infly må, och han är liten, der will jag förwara mig; är han dock lten, att min själ må der blifwa wid lif.
21. Då sade han till honom: Si, i deße stycke hafwer jag och sett till dig, att jag icke will omstörta den staden, der du om talade.
22. Låt lida dig, och förwara dig der; ty jag kan intet göra, tilldeß du kommer derin. Deraf är den staden nämnd Zoar.
23. Och solen war uppgången på jordena, då Lot kom in uti Zoar.
24. Då lät HERren regna swafwel och eld ifrå HERranom af himmelen öfwer Sodom och Gomorra.
25. Och ömstörte de städer i alla den ängden, och alla de som i städerne bodde, och allt det på landena wäxt war.
26. Och hans hustru såg tillbaka, och wardt en saltstod.
27. Men Abraham stod upp om morgonen bittida, på det rummet, der han förr hade ståndigt för HERranom;
28. Och såg ut emot Sodom och Gomorra, och allt landet i den ängden, och fick se, att der uppgick ett damb af landena, lika som en rök af en ugn.
29. Ty då Gud omstörte de städer i den ängdene, tänkte han på Abraham, och frälste Lot utu de städer, som han omstörte, der Lot uti bodde.
30. Och Lot for utu Zoar, och blef på bergena med båda sina döttrar; ty han fruktade att blifwa i Zoar, och låg uti en bergskrefwo, han och både hans döttrar.
31. Då sade den äldsta till den yngsta: Wår fader är gammal, och ingen man är mer på jordene, som till Oß ingå kan, efter alla werldens sedwänjo.
32. Kom, låt oß gifwa wår fader dricka win, och läggom oß när honom, att wi mågom behålla säd af wår fader.
33. Och så gåfwo de deras fader dricka win i den nattene. Och den äldsta gick in, och lade sig när sinom fader, och han wardt intet warse, när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.
34. Om morgonen sade den äldsta till den yngsta: Si, jag låg i går när min fader låt oß och i denna nattene gifwa honom dricka win, att du ock må gå in till honom, och lägga dig när honom, att wi behålla säd af wår fader.
35. Och så gåfwo de deßlikes i den nattene sin fader dricka win. Och den yngsta gick och in, och lade sig när honom; och han wardt det intet warse, när hon lade sig ned, ej heller när hon stod upp.
36. Och så wordo de båda Lots döttrar hafwande af sin fader.
37. Och den äldsta födde en son, den hon kallade Moab: Af honom kommo de Moabiter, allt intill denna dag.
38. Och den yngsta födde och en son, och hon kallade hans namn Ammi barn: Af honom kommo Ammons barn, allt intill denna dag.
[redigera] Capitel. 20
Abraham och Sara i Gerar.
1. Så for Abraham dädan in i landet söderut, och bodde emellan Kades och Zur, och wardt en främling i Gerar;
2. Och sade om sine hustru Sara: Det är min syster. Då sände Abimelech, Konungen i Gerar, efter henne och lät hemta henne.
3. Men Gud kom till Abimelech om nattena i dröm, och sade till honom: Si, du måste dö för den qwinnones skull, som du tagit hafwer; ty hon är ens mans ägta hustru.
4. Men Abimelech hade ännu intet kommit wid henne. Och han sade: HErre, will du ock dräpa ett rättfärdigt folk?
5. Sade han icke till mig: Hon är min syster? Och hon sade deßlikes: Han är min broder. Hafwer jag dock detta gjort med enfaldigt hjerta och oskyldiga händer.
6. Och Gud sade till honom i drömmen: Jag wet ock, att du det med enfaldiga hjerta gjort hafwer. Derföre hafwer jag ock bewarat dig, att du icke skulle synda emot mig, och hafwer icke tillstadt, att du skulle komma wid henne.
7. Så få nu mannenom sina hustru igen; ty han är en Prophet, och låt honom bedja för dig, så behåller du lifwet. Hwar du icke öfwergifwer, så wet, att du måste döden dö, och allt det dig tillhörer.
8. Då stod Abimelech bittida upp om morgonen, och kallade alla sina tjenare, och sade allt detta i deras åhöro. Och de män alle fruktade sig swårliga.
9. Och Abimelech kallade också Abraham, och sade till honom: Hwi hafwer du oß detta gjort? Och hwad hafwer jag brutit dig emot, att du wille komma så stor synd uppå mig och mitt rike? Du hafwer icke så gjort emot oß, som man göra skulle.
10. Och Abimelech sade ytterligare till Abraham: Hwad hafwer du ansett, att du så gjorde?
11. Abraham sade: Jag tänkte, tilläfwentyrs i deßo rumme är ingen Gudsfruktan, och de slå mig ihjäl för mina hustrus skull.
12. Och är hon sannerliga min syster; ty hon är mins faders dotter, men icke mine moders dotter; och jag tog mig henne till hustru.
13. Och då Gud böd mig, att jag skulle wandra utu mins faders huse, sade jag till henne: Gör denna barmhertighet med mig, hwart wi kommom, att du säger, att jag är din broder.
14. Då tog Abimelech får och fä, tjenare och tjenarinnor, och gaf Abraham, och fick honom igen hans hustru Sara,
15. Och sade: Si, mitt land står dig öppet, bo hwar dig täckes.
16. Och sade till Sara: Si, jag hafwer gifwit dinom broder tusende silfwerpenningar: Si, han skall wara dig till en ögnatäckelse för alla de som när dig äro, ehwart du far, och en förswarare.
17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelech, och hans hustru, och hans tjensteqwinnor, att de födde barn.
18. Ty HERren hade tillförene hårdeliga tillyckt alla qweder i Abimelechs huse, för Saras, Abrahams hustrus, skull.
[redigera] Capitel 21.
Isaac födes. Ismael drifs ut. Abrahams predikan.
1. Och HERren löste Sara, såsom han sagt hade, och HERren gjorde med henne, såsom han talat hade.
2. Och Sara wardt hafwandes, och födde Abraham en son i sinom ålderdom, wid den tid, som Gud honom förelagt hade.
3. Och Abraham nämnde sin son, som honom född war, Isaac, den honom Sara födt hade;
4. Och omskar honom på åttonde dagen, som Gud honom budit hade.
5. Hundrade år gammal war Abraham, då honom hans son Isaac födder war.
6. Och Sara sade: Gud hafwer gjort mig ett löfte; ty hwilken det får höra, han får le åt mig;
7. Och sade ytterligare: Ho torde ock säga Abraham sjelfwom, att Sara däggde barn, och hade födt honom en son i sinom ålderdom?
8. Och barnet wäxte, och wardt afwandt: Och Abraham gjorde ett stort gästabud den dagen, då Isaac afwandes.
9. Och Sara fick se den Egyptiska qwinnones Hagars son, den hon Abraham födt hade, att han war en bespottare;
10. Och sade till Abraham: Drif denna tjensteqwinnona ut med hennes son; ty denne tjensteqwinnones son skall icke ärfwa med min son Isaac.
11. Detta ordet behagade Abraham ganska illa för sins son skull.
12. Men Gud sade till honom: Låt dig icke tycka hårdt wara om pilten och tjensteqwinnona: Allt det Sara dig sagt hafwer, så lyd henne; förty i Isaac skall säden dig nämnd warda.
13. Jag skall ock göra tjensteqwinnones son till folk, derföre, att han din säd är.
14. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och tog bröd och en flasko med watten, och lade på Hagars rygg, och pilten med, och lät gå henne. Hon gick sin wäg, och for will i öknene, wid BerSaba.
15. Då nu wattnet i flaskone war förtärdt, kastade hon pilten under en buska;
16. Och gick bort och satte sig twärtöfwer långt ifrå, wid ett armborstskott, ty hon sade: Jag gitter icke se uppå att pilten dör. Och wid hon satt twärtöfwer, hof hon upp sina röst, och gret.
17. Då hörde Gud piltens röst, och Guds Ängel kallade Hagar af himmelen, sägandes: Hwad skadar dig, Hagar? Frukta dig intet; förty Gud hafwer hört piltens röst, der han ligger.
18. Statt upp, tag pilten, och håll honom med dina händer; ty jag skall göra honom till stort folk.
19. Och Gud öppnade hennes ögon, att hon fick se en wattubrunn: Då gick hon till och fyllde sina flasko med watten, och gaf piltenom dricka.
20. Och Gud war med piltenom; han wäxte, och bodde i öknene, och wardt en god skytte.
21. Och bodde i den öknene Pharan: Och hans moder tog honom hustru utur Egypti land.
22. På samma tiden talade Abimelech och Phicol, hans härhöfwitsman, med Abraham, och sade: Gud är med dig uti allt det du gör.
23. Så swär mig nu wid Gud, att du är mig icke arg, eller minom barnom, eller minom barnabarnom; utan den barmhertighet, som jag hafwer gjort med dig, den gör ock med mig, och landena, der du en främling uti äst.
24. Då sade Abraham: Jag will swärja.
25. Och Abraham straffade Abimelech för den wattubrunnens skull, som Abimelechs tjenare hade tagit med wåld.
26. Då swarade Abimelech: Jag hafwer icke wißt, ho det gjorde; ej heller sade du mig det; dertill hafwer jag icke hört det förra än i dag.
27. Då tog Abraham får och fä, och gaf Abimelech; och gjorde både ett förbund med hwarannan.
28. Och Abraham ställde sju lamb afsides.
29. Sade Abimelech till Abraham: Hwad skola de sju lamb, som du hafwer ställt der afsides?
30. Han swarade: Sju lamb skall du taga af mine hand, att de skola wara mig till ett wittnesbörd, att jag denna brunn grafwit hafwer.
31. Deraf heter det rummet BerSaba, att de båda med hwarannan der så sworo.
32. Och alltså gjorde de det förbund i BerSaba: Då stodo Abimelech och hans härhöfwitsman Phicol upp, och drogo in i de Philisteers land igen.
33. Och Abraham plantade trä i BerSaba; och predikade der om HERrans ewiga Guds Namn.
34. Och war en främling uti de Philisteers land i långan tid.
[redigera] Capitel 22.
Isaac offras. Christus lofwas. Nahors barn.
1. Sedan det skedt war, förlöste Gud Abraham, och sade till honom: Abraham. Och han swarade: Här är jag.
2. Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du här hafwer, och gack bort uti Moria land, och offra honom der till ett bränneoffer på ett berg, det jag dig sägandes warder.
3. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och sadlade sin åsna, och tog med sig twå drängar, och sin son Isaac, och högg sönder wed till bränneoffer, stod upp och gick bort till det rum, som Gud honom sagt hade.
4. På tredje dagen hof Abraham sin ögon upp, och såg rummet, långt ifrå;
5. Och sade till sina drängar: Blifwer I här med åsnanom; jag och pilten wiljom gå ditbort, och när wi tillbedit hafwom, wilje wi komma igen till eder.
6. Och Abraham tog weden till bränneoffret, och lade den på sin son Isaac; men han tog elden och knifwen i sina hand, och gingo så både tillsamman.
7. Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham swarde: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och weden; hwar är nu fåret till bränneoffret?
8. Abraham swarade: Gud förser wäl fåret, min son, till bränneoffret: Och de gingo både tillsamman.
9. Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare, och lade weden deruppå; band sin son Isaac, och lade honom på altaret, ofwanpå weden.
10. Och utsträckte sina hand, och tog till knifwen, att han skulle slagta sin son.
11. Då ropade honom HERrans Ängel af himmelen, och sade: Abraham, Abraham. Han swarade: Här är jag.
12. Han sade: Kom intet dina hand wid pilten, och gör honom intet; ty nu wet jag, att du fruktar Gud, och hafwer icke skonat din enda son för mina skull.
13. Då hof Abraham sin ögon upp, och såg en wädur bak sig, bekajad med hornen uti en törnebuska; och gick dit, och tog den wäduren, och offrade honom till ett bränneoffer i sins sons stad.
14. Och Abraham kallade det rummet: HERren ser; af hwilko man ännu i dag säger: På berget, der HERren sedd warder.
15. Och HERrans Ängel ropade åter till Abraham af himmelen,
16. Och sade: Jag hafwer sworit wid mig sjelf, säger HERren, efter du detta gojrde, och icke skonade din enda son,
17. Att jag skall wälsigna dig, och föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och såsom sanden på haffens strand; och din säd skall besitta sina fienders portar.
18. Och i dine säd skall allt folk på jordene wälsignadt warda; derföre, att du mine röst lydt hafwer.
19. Sedan gick Abraham till drängerna igen, och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der.
20. Då detta så skedt war, begaf sig, att Abraham wardt sagdt: Si, Milca hafwer ock födt barn sinom broder Nahor.