Klagan över Critons död

Så är det enda från mig taget,
Som jag av jordiskt allt begärt!
Mitt liv jag som en börda dragit,
Och tusen plågor hjärtat tärt;
En vän var lämnad till mitt stöd,
Min hjälp, min tröst i all slags nöd,
Som mig förmildrat världens plågor.
Nu är mitt ankar brutet av,
Nu slås mitt skepp av tusen vågor
Och mäktar dock ej gå i kvav.
Du känsla, som min plåga våller,
Ack, domna bort, du mer ej tål!
Du kraft, som livet sammanhåller,
Ett olycksliv, ett sorgers mål,
Försvinn och stanna i ditt lopp
Och låt en sansning höra opp,
Vars ömhet ingen kan uttala.
Du känsla och du tankefart!
Skall ej en söt, en evig dvala
Försätta dig i lugnet snart?