Han nitade i kyrkodörrens eke
Sin djärfva skrift: det skalf i påfvestolen,
Och oförskräkta ordens hela sanning
Stod häpnadsväckande och klar i solen.
Så kom ett bud att offra nyfödd sanning:
Han slängde bullan hän i röda bålet.
Och han gaf själar makt att tro och hoppas,
Han gaf den helga skrift på kända målet.
På öppnad bok, nyss stängd i dunkla cellen,
I hem och tempel klar sig dagern lade,
Och mornad mänskotanke kunde stafva
Sig till omsider, att den vingar hade.
Den skakade i än ej lösta länkar:
En efter ann föll af i stormars vimmel,
Där fram den flög att altet genomspäja
Och söka, hvad den söker än, sin himmel.
På mänskans adel starke Martin Luther
Let fromt och säkert, som på Gud han trodde:
Igenom hårda strider, mörka tvifvel,
Han nått den klarhet, i hans ande bodde.
Han strålar hög för tid, som skarpsynt söker
Med tviflarns blickar ljus i natt och dimma,
Som djupt och smärtsamt suckar efter solen
Och gläds, hvar gång den finner blott en strimma.
