Norrlands-Blommor/Min flicka
| ← Skridsko-Sång |
|
Lappri, eller konsten att repa sig → |
| Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832 |
Min Flicka.
En flicka jag äger, mitt hjertegryn
Som liljan så skön på sin stängel;
Med rödaste rosor på hvitaste hyn
Hon äger en själ som en engel;
Och pengar och guld har hon nog också;
Jag har dem ej fått, men jag — hoppas få.
Min flicka är trogen i lust och nöd,
Ej sviker hon mig för en annan,
Helt visst blir hon trogen intill min död
Och lemnar mig ro uti pannan.
Små alfer i kolt och i linda ändå,
Jag har väl ej fått, men jag — hoppas få.
När lärkan på sommarens gröna fält
Sin sång till molnen hörs skicka,
Då tror jag, det är så underligt stäldt,
Att hvarje drill är min flicka;
Så söt är dess vaggsång att lyssna på;
Jag har den ej hört, men jag — hoppas få.
När rosen jag ser i grön coeffyr
Sin mun ge att kyssas åt vinden?
Flux tror jag det är min flicka så yr.
Som kysser mig ömt uppå kinden;
En varmare kyss, än denna ändå,
Jag har väl ej fått, men jag — hoppas få.
[ 39 ]
Min flicka gör lifvet så lätt och gladt,
Tål mindre dock stränghet, än narri;
Ty stundom hon gör mig ett ledsamt spratt:
Hon gömmer sig, då jag blir knarri:
Och hvem hon är, skall jag säga också:
Hon är just den flickan, jag — hoppas få.