Oddruns gråt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Tredje kvädet om Gudrun Sämunds Edda
Översättare: Erik Brate
Kvädet om Atle  →
Från Erik Brates översättning 1913. Originaltitel: Oddrúnargrátr
Texten hämtad från Projekt Runeberg 070415.

Oddruns gråt[redigera]

Heidrek hette en konung; hans dotter hette Borgny. Vilmund hette den, som var hennes älskare. Hon kunde icke föda barn, innan Oddrun, Atles syster, kom tillstädes, och hon hade varit käresta åt Gunnar, Gjukes son. Om denna saga är här ett kväde:

1. I gamla sagor
jag sägas hörde,
hur en mö kom
till Mornaland.
Ingen kunde
ovan jorden
Heidreks dotter giva
hjälp till förlossning.

2. Det sporde Oddrun,
Atles syster,
att mön hon hade
mycken barnsnöd.
Från stallet tog hon häst,
styrd av betsel,
och på svarten
sadel lade.

3. Hästen lät hon
löpa över slätten,
tills hon kom till hallen,
som hög där stod.
Hon slängde sadeln
av smäcker häst,
och in hon gick
upp längs salen,
och det första ord
hon fällde, var detta:

4. »Vad talas om mest
i trakten här?
Vad höres mest
i Hunaland?»

Tärnan sade:
»Här ligger Borgny
bruten av värkar,
din väninna, Oddrun.
Överlägg, om du kan hjälpa!»

Oddrun sade:
5. »Vilken furste har
fläckat hennes rykte?
Vi är Borgny
i barnsnöd kommen?»

Tärnan sade:
6. »Vilmund heter
vännen till kämpar;
i varma lakanet
lindade han mön
hela fem vintrar,
och för fadern hon det dolde.»

7. Jag tror ej att mera
de talade än detta,
mild hon gick att sitta
framför möns knän.
Mycket kvad Oddrun,
mäktigt kvad Oddrun
bitande trollsång
Borgny att hjälpa.

8. Då kunde flicka och gosse
födas till världen,
hennes harmlösa barn
med Hognes baneman.
Då löstes tungan
på den livsfarligt sjuka,
och intet ord förr
hon yttrade än detta:

9. »Dig hulda väsen
så visst må hjälpa,
Frigg och Freja
och flera gudar,
som från mig faran
du fjärmat har!»

Oddrun sade:
10. »Till jord jag ej föll
för att hjälpa dig,
därför att värd det
du varit någonsin.
Jag lovade och uppfyllde,
vad om det jag sade,
då, när ädlingarne
arvet skiftade,
att nämligen giva
hjälp åt alla.»

Borgny sade:
11. »Virrig är du, Oddrun,
och vanvettig,
då mig i fiendskap
de flesta ord du sade,
men jag gick
på jorden med dig,
som av två bröder
vi borna varit.»

Oddrun sade:
12. »Än jag minnes,
vad om aftonen du sade,
när jag åt Gunnar
gav att dricka.
Något sådant du sade
sedermera skulle
ej hända en mö
mer än mig ensam.»

13. Så satte hon sig
den sorgsna kvinnan
att tälja sina olyckor
i tröstlös sorg.

14. »Jag fostrades upp
i furstars sal
- mest till glädje -
efter männens råd.
Jag fröjdades åt min ungdom
och min faders egendom
blott fem vintrar,
som min fader levde.

15. Så sade han
sina sista ord,
innan han dog,
den dödssjuke konungen:
Jag, bjöd han, skulle rustas
med röda guldet
och söderut givas
åt sonen till Grimhild.

16. Men Brynhild bjöd han
bära hjälmen,
valkyria, bjöd han,
hon bliva skulle.
Han sade, att ej märkligare
mö skulle födas
uti all världen,
om ödet henne sparde.

17. Brynhild i jungfruburen
bonad vävde,
under sin lydnad,
hade land och folk.
Jorden och höga
himlen dånade,
när Favners baneman
borgen varsnade.

18. Då slogs ett slag
med svärd från Valland,
och borgen bröts,
som Brynhild hade.
Långt var ej därefter
utan mycket litet,
förrn dessa svek
hon samtliga kände.

19. Hård lät hon därföre
hämnden bliva,
så att riktigt vi alla
det rönt hava.
Till var bygd, som av bönder
bebos, skall det spridas,
att vid Sigurds sida
hon sökte döden.

20. Men jag åt Gunnar
gav min kärlek,
ringars brytare,
som Brynhild skolat.

21. Åt Atle de röda
ringar bjödo
och åt min broder
ej böter små.
Därtill femton gårdar
bjöd Gunnar för mig,
vad på Grane klövjats,
om han guld krävde.

22. Men Atle sade sig
aldrig vilja
få gåva för brud
av Gjukes son.
Vår kärlek vi dock icke
bekämpa kunde,
utan huvudet jag gömde
vid hjältens bröst.

23. Det sade många
mina släktingar,
påstodo sig oss
ertappat hava,
men Atle sade,
att icke jag komme
att låta mig något
till last bliva.

24. Men dylikt ej någonsin
neka borde
en för en annan,
där älskog råder.

25. Sina svenner
sände Atle
över mörka skogen
på mig att speja,
och de kommo dit,
där ej komma de skulle,
där vi båda tillsammans
bredde lakan.

26. Vi bjödo röda
ringar åt männen,
att de intet skulle
till Atle säga,
men hasteligen
de hem skyndade
och ivrigt det
för Atle sade.

27. För Gudrun dolde de
detta noga,
fast dubbelt hellre
hon det höra bort.

28. Dån var att höra
av hovar med guldskor,
när Gjukes söner
in i gården redo.
Bort skuro de hjärtat
ur bröstet på Hogne,
men i ormgård
den andre lade.

29. En annan gång
jag till Geirmund for
att också göra
och giva läkedryck.
På harpan tog kloke
konungen att spela,
ty han gissade, att jag
till hjälp åt honom,
den ättstore konungen,
då komma skulle.

30. Från Lässö då
jag lyssnade till,
hur av stor sorg
strängarne talte.
Mina tärnor jag bjöd
att tänka på bortfärd,
furstens liv
jag frälsa ville.

31. Vi läto fartyget
flyta över havet,
tills Atles gårdar
jag alla såg.

32. Då kom Atles
usla moder
krälande ut -
må hon krympa ihop! -
och på Gunnar
hon grov till hjärtat,
att jag den frejdade
ej frälsa kunde.

33. Ofta jag undrar,
hur efteråt jag kan,
du lindormsguldets dis,
livet behålla,
då jag tyckte mig älska
orädde stridshjälten,
svärdens skiftare,
som mig själv jag gör.

34. Du satt och lyssnade,
medan jag sade dig
många olycksöden
för mig och dem.
Efter sin lidelse
lever en var.
Nu Oddruns gråt
gången är.»