| 1 Boken Maccabeers. | Cap, 12, 13. | 135 |
sitt folk, förmanade de hwarannan, och rustade sig till slagtning, och drogo trösteliga emot fienderna.
Jemför cap. 13: 23.
51. Men då fienderna sågo, att det skulle gälla dem om lifwet, efter desse wille wärja sig, wände de om, och drogo sin wäg.
52. Då drog folket ock hem igen i Juda land med frid, och begreto Jonathas, och de andra, som med honom dräpne woro, och hela Israel buro stor sorg för Jonathas skull.
53. Och alla hedningar der omkring begynte öfwerfalla och plåga folket;
54. Och sade: De hafwa intet hufwud och ingen beskyddning mer; nu wilja wi draga emot dem, och utrota dem, och utstryka deras namn på jorden.
13. Capitel.
Simon regent. Jonathas, Antiochus dräpne. Johannes.Då nu Simon* hörde, att Tryphon en stor här tillhopa hade, till att draga emot Juda land och förderfwa det; *1 Macc. 2: 3, 65.
2. Och såg, att folket war försoffadt och förskräckt, kom han till Jerusalem, och tröstade folket,
3. Och sade: I weten, hwilken swår örlig jag och mina bröder och min fader för lagen och för heIgedomen fört hafwa; och hafwen sett den nöd, som hela Israel uti warit hafwer;
4. Uti hwilken alla mina bröder för Israels skull förgångne äro, och der lefwer nu ingen mer af dem, utan jag allena.
5. Nu begärar jag intet att skona mitt lif i denna bedröfwelsen; ty jag är icke bättre än mina bröder, och begärar icke bättre hafwa det än de;
6. Utan will hämnas mitt folk, wår helgedom, wåra hustrur och barn; ty alla hedningar här omkring äro förgrymmade på oss, och församla sig tillhopa till att förlägga oss.
7. Af denna tröstning fick folket hjerta Igen, och tog ett mod;
8. Och swarade dertill och ropade: Du skall blifwa wår höfwitsman i Jude och Jonathe, dina bröders, stad, till att föra wårt örlig;
9. Och wi wilja wara dig hörsamme I allt det, som du bjuder oss.
10. Då kallade Simon krigsfolket tillsamman, och befallde att man murarna i Jerusalem hastigt fullkomna skulle, på det staden allt omkring wäl bewarad och fast wara måtte;
11. Och sände Jonathas, Absaloms son, med en här till Joppe; och Jonathas dref fienderna utur Joppe, och behöll staden inne.
12. Då drog Tryphon utaf Ptolemais med stor makt till att infalla i Juda land, och förde Jonathas fången med sig.
13. Men Simon drog emot honom, och lägrade sig på den slättmarken wid Addus.
14. Men då Tryphon förnam, att Simon i sin broders Jonathe stad höfwitsman worden war, och aktade slåss med honom, sände han bud till Simon, och lät säga honom:
15. Jag hafwer behållit Jonathas för en summa penningar, som han konungen af embetena skyldig blifwen är;
16. Will du nu sända mig hundra centner, och hans twå söner till gisslan gifwa, att han icke ifrån oss affaller, och sedan sig emot oss sätter, då han lös worden är, så will jag gifwa dig honom lös.
17. Men ändock Simon wäl märkte, att det war alltsammans bedrägeri, beställde han likwäl, att penningarna och barnen till Tryphon sände wordo;
18. På det folket icke skulle klaga öfwer honom, att Jonathas måste fördenskull förgås, att han icke wille lösa honom;
19. Derföre sände han honom barnen med de hundra centner; men Tryphon höll ingen tro, och wille Jonathas icke lös gifwa.
20. Derutöfwer drog Tryphon ock framåt, på det han måtte komma i landet och göra skada, och drog ut med landet på den wägen åt Ador; men Simon med sin här war allestädes jemte honom, och hwar han infalla wille, der förtog honom det Simon.
21. Sände ock de på borgen bud till Tryphon, att han genom öknen till dem draga skulle, förrän Simon dess försåge sig, och skulle dem spisning tillföra låta;
22. Derföre wille Tryphon med allt sitt resetyg hastigt uppe wara, och till dem komma; men i den samma natten föll en ganska djup snö, hwilken honom förhindrade, att han icke kom.
_923.jpg&oldid=347099){kind=link}