| 2 Boken Maccabeers. | Cap. 14. | 163 |
förde honom en gyldene krona och en palm och oljoqwistar, som templet tillhörde.
5. Och i första dagen förtöfwade han, till dess han tid såg till sitt onda uppsåt. Då nu Demetrius lät kalla honom på rådet, och frågade huru det tillstod med Judarna och hwad de förehade;
6. Då swarade han alltså: De Judar, som sig de fromma kalla,* hwilkas höfwitsman Judas Maccabeus är, uppwäcka ju alltid krig och upplopp, och låta riket ingen frid. *1 Macc. 2: 42.
7. De hafwa ock mig min fäderliga härlighet, nemligen prestadömet beröfwat, derföre är jag hit kommen;
8. Först och främst konungen till godo, och att jag honom troligen menar; der näst, att jag ock mitt folk gerna någon råd skaffa wille; ty med sådan oskicklighet måtte hela wårt slägte förgås.
9. Derföre wårdiges konungen se till saken, och, efter sin högtprisade mildhet landet och hela wårt slägte i denna sak råda och hjelpa;
10. Ty så länge Judas lefwer, är det icke möjligt, att der frid i landet warder.
11. Då han detta talat hade, förgrymmade sig ock de andre emot Judas, och uppretade Demetrius emot honom,
12. Så att han straxt lät kalla till sig Nicanor, höfwitsmannen öfwer de elephanter, och skickade honom till en höfwitsman emot Judarna;
13. Och befallde honom, att han Judas nederlägga och hans hop förströ, och Alcimus till öfwersta prest insätta skulle.
14. Då församlade sig till Nicanor alla de hedningar, som Judas utur landet förjagat hade, och hoppades, att Judarnas olycka skulle deras lycka wara.
15. Som nu Judas och hans sällskap hörde, att Nicanor emot dem drog, och hedningarna allestädes sig till honom gåfwo, beströdde de sig med aska, och åkallade Gud,* som sitt folk af werldens begynnelse bewarat, och sin hop uppenbarligen hulpit hade. *2 Macc. 10: 25; cap. 11: 6.
16. Då nu deras höfwitsman dem uppböd, stodo de upp, och slogo till fienderna wid den lilla staden Dessa.
17. Men Simon, Jude broder, kom till mangels med Nicanor; och Nicanor hade fulltnär slagen wordit, efter fienderna slogo till honom, förr än han dem warse blef.
Grt.: Men Simon stötte tillsammans med Nicanor.
18. Då nu Nicanor hörde, att Judas sådant stolt folk när sig hade, som lif och lefwerne manligen wågade för sitt fädernesland, fruktade han sig, och wille ingen slagtning med dem hålla;
19. Utan sände Posidonius, Theodotus och Mattathias till honom, att göra frid med honom.
20. Då de nu länge deröfwer rådslogo, och deras höfwitsman folket alla saker förehöll, och de om saken ens wordo, samtyckte de om förlikningen;
21. Och bestämde en dag före, der de båda allena tillhopa komma skulle. Då nu den dagen kom, satte man hwardera en stol;
22. Och Judas skickade några i sitt harnesk icke långt derifrån, på det fienderna icke oförsedt skulle honom något ondt stycke bewisa; och de talade hwad som behöfdes med hwarannan.
23. Och Nicanor blef en tid långt i Jerusalem, och tog sig intet före emot dem, och lät sitt krigsfolk draga af;
24. Och höll Judas i ära för folket, och hade sig wänligen emot honom;
25. Förmanade honom ock, att han sig hustru taga och barn föda skulle. Alltså tog Judas sig hustru, och hade god frid, och aktade på sin bergning.
26. Då nu Alcimus såg, att dessa twå woro med hwarannan öfwerens, och frid gjort hade, drog han åter till Demetrius, och anklagade Nicanor, att han war otrogen worden; ty han hade gjort Judas, konungens fiende, till öfwerstaprest i hans stad.
27. Då wardt konungen ar denna skalkens lögn uppwäckt och swårligen förtörnad och skref Nicanor till, att honom platt intet behagade, att han frid med Judarna gjort hade; och böd honom, att han med hast skulle taga fatt på Maccabeus, och sända honom till Antiochien.
28. Som nu Nicanor sådan befallning fick, wardt han bedröfwad, och war icke wäl till frids, att han, ingen tro hålla skulle; och Judas hade dock intet förbrutit sig.
_951.jpg&oldid=347180){kind=link}