15. Du som allting wet och känner, att jag ingen glädje hafwer till den ära, som jag när de ogudaktiga hafwer, och ingen lust till de hedningars och främmandes giftermål.
16. Du wet, att jag det göra måste, och att jag intet aktar den härliga prydelsen, som jag på mitt hufwud bär, när jag ståt föra måste, utan håller henne såsom en oren dok, och bär henne icke, utan då jag måste ståt föra.
17. Och hafwer jag icke någon tid med Haman ätit, eller glädje haft wid konungens bord, eller druckit af offerwin.
18. Och din tjenarinna hafwer icke någon tid glad warit, sedan jag hit kom, allt in till denna tid; utan i dig allena, HErre, du Abrahams Gud.
19. Hör de öfwergifnas röst, du starke Gud öfwer alla, och fräls oss ifrån de ogudaktigas hand, och förlossa mig utur min nöd.
Esthers ankomst till konungen.
Och på tredje dagen lade hon sina dagliga kläder af, och drog sin drottningaskrud uppå;* *Esth. 4: 16; cap. 5: 1.
5. Och war ganska dägelig; och åkallade Frälsaren Gud, den all ting ser.
6. Och tog twå tjenstepigor med sig, och stödde sig sakteligen wid den ena;
7. Men den andra följde henne, och bar uppe kjortelen efter henne;
8. Och hennes ansigte war ganska dägeligt, ljufligt och gladlynt; men hennes hjerta war fullt med ångest och sorg.
9. Och då hon genom alla dörrar inkom, gick hon fram twärt öfwer emot konungen, der han satt på sin konungsliga stol uti sina konungsliga kläder, de af guld och ädla stenar woro; och war förfärlig till att se uppå.
10. Då han nu lyfte ögonen upp, och såg wredeligen på henne, då bleknade drottningen,* och seg neder beswimmandes, och lade hufwudet ned på tjenstepigan. *Esth. 5: 2.
11. Då förwandlade Gud konungen hans hjerta till mildhet; och han wardt omhogse om henne, och sprang af sin stol och tog henne i famnen, till dess hon kom till sig igen;
12. Och talade henne wänligen till: Hwad will du, Esther? Jag är din broder, frukta dig intet;
13. Du skall icke dö; ty detta budet kommer alla andra wid, icke dig; kom hit fram.
14. Och han hof den gyldene spiran upp, och kom wid hennes axel, och kysste henne, och sade: Säg hwad du will?
15. Och hon swarade: Då jag såg uppå dig, tyckte mig, att jag såg en Guds engel,* derföre wardt jag förfärad för ditt stora majestät; *2 Sam. 19: 27.
16. Ty du är fast förskräcklig, och ditt anseende är ganska härligt.
17. Och wid hon så talade, seg hon åter ned uti en beswimmelse.
18. Men konungen wardt förskräckt samt med sina tjenare, och tröstade henne.
19. Uti fjerde året, konung Ptolemei och Cleopatre, buro Dositens, den sig för en prest utgaf, utaf Levi slägte, och Ptolemeus hans son, detta bref om Purim;* och sade, att Lysimachus, Ptolemei son, det i Jerusalem uttolkat hade. *Esth. 9: 20, 32.
Konung Artaxerxes bref.
Artaxerxes, den store konungen, allt ifrån Indien in till Ethiopien, tillbjuder de hundrade sju och tjugu förstar samt med underdånarne helsa.
2. Wi besinna, att många äro som förstarnas hyllest missbruka, och af den ära, som dem wederfars, stolte och arge warda;
Hyllest d. ä. ynnest.
3. Så att de icke allenast undertrycka underdånarne, utan tänka ock träda herrarna sjelfwa under fötterna, af hwilka de upphöjde äro;
4. Och göra ej allenast emot naturlig redlighet genom otacksamhet, utan äro genom högfärd så förblindade, att de ock mena, att Gud, som uppå de fromma ser, skall sådan otrohet icke straffa.
5. De bedraga ock fromma förstar, på det de måga utgjuta oskyldigt blod;
6. Och föra dem i all olycka, som troligen och redeligen tjena;
7. Hwilkas exempel man icke allenast i de gamla historier finner, utan ock
_956.jpg&oldid=347195){kind=link}