| David sörjer Absalom. | 2 Samuels Bok. | Cap. 18, 19. | 573 |
29. Konungen sade: Mår ock pilten Absalom wäl? Ahimaaz före: Jag såg ett stort sorl, då konungens tjenare Joab sände mig din tjenare, och jag wet icke hwad det war.
30. Konungen sade: Gack afsides, och stå der; och han gick afsides och stod der.
31. Si, då kom Cusi, och sade: Jag bär god tidning min herre konungen; HERren hafwer i dag skaffat dig rätt af allas deras hand, som sig hafwa uppsatt emot dig.
32. Konungen sade till Cusi: Mår ock pilten Absalom wäl? Cusi sade: Gånge så med alla min herres konungens fiender, såsom med pilten går; och med alla dem, som sätta sig upp emot dig, till att göra dig ondt,
33. Då wardt konungen sorgse, och gick upp i salen i porten och gret; och wid han gick, sade han: Min son Absalom, min son, min son Absalom! gifwe Gud, att jag måtte dö för dig: o Absalom, min son, min son!
Absaloms bedröfliga död i hans ogudaktiga företag kunde icke annat än djupt bedröfwa David, så att det blödande fadershjertat önskade att kunna dö för den ogudaktige sonen, om denne derigenom kunnat komma till bättring och blifwa frälsad. Hwad David icke kunde i sin faderskärlek göra, det har den ewiga kärleken gjort, som gaf sitt lif till återlösning för de affälliga.
19. Capitel.
Sorgen stillad. David hemtad. Simei, MephiBoseths, Barsillai ursäkt. Israels kif.Och det wardt bådadt Joab: Si, konungen gråter, och beklagar sig om Absalom.
2. Och wardt i den dagen en sorg af segren i hela folket: förty folket hade i den dagen hört, att konungen war bedröfwad om sin son.
3. Och folket drog sig bort i den dagen, så att det icke kom i staden, likasom ett folk drager sig bort, som till blygd kommet är, när det i strid flytt hafwer.
4. Men konungen förskylte sitt ansigte, och ropade högt: Ack min son Absalom! Absalom, min son, min son!* *2 Sam. 18: 33.
5. Så gick Joab in uti huset till konungen, och sade: Du hafwer i dag till blygd gjort alla dina tjenare, som i dag undsatt hafwa din, dina söners, dina döttrars, dina hustrurs och dina frillors själar,
6. Så att du hafwer dem kär, som dig hata, och hatar dem, som dig kär hafwa; ty du låter dig märka i dag, att dig ligger ingen makt uppå höfwitsmännerna och tjenarena; utan jag märker i dag wäl, att om allenast Absalom lefde dig, och wi alle i dag döde wore, det skulle dig tyckes så godt wara.
7. Så statt nu upp, och gack ut, och tala wänligen med dina tjenare; ty jag swär dig wid HERran, om du icke går ut, blifwer icke en man qwar när dig öfwer denna natten; det skall wara dig wärre än allt det onda, som öfwer dig kommet är ifrån din ungdom allt intill nu.
8. Då stod konungen upp, och satte sig i porten; och allt folket wardt sagdt: Si, konungen sitter i porten. Så kom allt folket för konungen; men Israel war flydd, hwar och en i sin hydda.
9. Och allt folket kifwade tillhopa i alla Israels, slägter, och sade: Konungen hafwer hulpit oss utur wåra fienders hand, och förlossat oss utur de Philisteers hand, och hafwer måst fly utaf landet för Absalom.
Folket blygdes nu öfwer sin otacksamhet emot konungen, som räddat dem ifrån fiendernas förtryck.
10. Så är Absalom död blifwen i striden, den wi öfwer oss smort hade: hwi ären I nu så stilla, att I icke hemten konungen igen?
11. Och konungen sände till Zadoch och AbJathar presterna, och lät säga dem: Taler med de äldsta i Juda, och säger: Hwi wiljen I wara de siste till att hemta konungen hem i sitt hus igen? Ty hela Israels tal war kommet för konungen i hans hus.
Juda stam hade mest förbrutit sig emot konungen, och nu bjöd konungen först åt denna stam sin hand till försoning. David wille hellre återhemtas och i sitt embete återinsättas af ett friwilligt och tacksamt folk, än med wåld och wapenmakt åter uppsätta sig sjelf på konungathronen. David war ännu i Mahanaim, cap. 17: 24.
12. I ären mina bröder, mitt ben och mitt kött; hwi wiljen I då wara de siste till att hemta konungen igen?
13. Och till Amasa säger: Är du icke
_583.jpg&oldid=343608){kind=link}