39
SIVARD
(vänder efter någon minut varsamt på huvudet för att se efter om han är ensam, får sikte på Vallner,
springer upp; häftigt).
Jag ville vara ensam. — Jag bad dig gå — Hörde du inte?
VALLNER.
Jo — —
SIVARD.
Nå, gå då för djävulen! Ut med dig! Det är mitt rum det här, och jag vill vara ensam!
VALLNER.
Det är förfärligt, Sven — jag kan inte gå — jag vågar inte lämna dig.
SIVARD
(mot dörren).
Så stanna då! Men jag vill inte ha ditt sällskap — och jag går.
VALLNER
(upprörd).
Gör det inte, Sven! Stanna och låt mig förklara — du skall inte gå ut — å, varför gör du det så svårt för mig — för guds skull, det finns folk i rummet utanför — —
SIVARD.
Folk — folk? Vad menar du?
VALLNER.
Det är bara av den ömmaste omtanke om dig — för att hindra dig att begå en överilad handling.
