Sida:Fiskmåsen 0043.jpg

35

Och fanns förmågan ej, men viljan,
Man benen snart till lydnad tvang;
Man spegeln satte ner på tiljan
Till öfning uti battemang.

Hvad är vår tids dansanta fester
Med all sin yfverborna glans?
”Så tysta, som Egyptens prester”,
Gå kavaljererna till dans.
Men ack! hvar yngling, för det mesta,
Är nu af dans ej road stort.
Orsaken är just ej den bästa:
Han hellre satt och spelte kort.

Till kavaljeren förr det hörde
En elegans i balens drägt.
I skor och strumpor, han sig förde
I valsen som en vestanflägt.
Nu med sin dame han gnor och flackar,
Och golfvet bågnar för hans kraft,
Nog vet man det: i tvåtums klackar,
Ullstrumpor, skägg och stöfvelskaft!

Men tiden sjelf är tung till sinnes,
Dess gång är ej så lätt som förr.
Det ystra, glada mer ej finnes,
Bekymret tittar i hvar dörr. —