Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
59
Men ack! som blomman ofta tynar bort,
Då skarpa nordan andas uppå stängeln,
På plågans läger sjönk hon innan kort,
Och grafven gömde snart den hulda engeln.
Den gamle dog af sorg och ålderdom,
Af goda englar till de kära buren.
Och lutande stod hyddan nu och tom,
Och vågen slog mot den förfallna muren. —
Jag såg hur solen sjönk, och hjertats sår
Refs upp då vakan slog i furu-salen.
Jag bröt en blomma, krossade en tår,
Och flydde ur den minnes-rika dalen.
