Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61
Vårens Engel.
När den sköna våren nalkas
Och den tjusnings-rika lärkan
Jublande mot solen sjunger;
O! då fröjdar sig naturen,
Kastar slöjan af förklarad,
Speglande i Gud sitt anlet;
Och den solbeglänsta jorden,
Väckt ur långa vinter-sömnen,
Känner af en Gud sig lyftad
Närmare till himlens hjerta;
Och lycksalig i sin känsla
Smyckar hon sin barm med rosor,
Och hugsvalar med sin fägring
Oss inbyggare af stoftet. —
Derföre, när våren kommer,
Blir det morgon i vårt hjerta,
Och vid horisonten tindrar
Hoppets sköna morgonstjerna;
Och den friska himla-daggen
Duggar öfver lifvets blomma.
O! då flykta alla skuggor;
Det blir lättare att andas,
Ty en vår-luft blir vårt inre,
