Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
62
Der, i hänryckt andakts-jubel
Klingande, liksom en lärka,
Själen lyfter sina vingar
Till gudomlighetens lofsång.
Men med tårar i sitt öga,
Ty hon vet, att hon är bunden,
Beder hon till vårens engel:
”Broder! lossa mig ur bojan,
Ty jag längtar till min fader.” —
Engeln svarar: ”döden endast
Kan ur fängelset dig lossa;
Nyckeln är förtrodd åt honom.
Jag af himlen blott är skickad,
Till att trösta och hugsvala.”
