Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
114
Sångens tröst.
Jag lifvets yttre fröjd försakar
För diktens inre, ljusa verld,
Der ingen sträng cherub bevakar
Dess gröna lundar med sitt svärd;
Der vårens silfver-bäckar flyta
Vid näktergalens afton-drill; —
Der vill jag blyga blommor bryta
Och kransar ge åt hvem jag vill.
När yttre verlden vill förskjuta
Och ingen blomma unna mig;
Då skall jag frid och kärlek njuta
På diktens varma blomster-stig.
Då stormen går kring berg och dalar
Och lyckans gyllne lust-gård stängs;
Mig sångens stilla fröjd hugsvalar
Och sjunger orons barn till sängs.
