samma namn. Den arm, som framgår i sydostlig riktning genom Apulien och Calabrien till Cap Leuca, är betydligt lägre.
Apenninernas hufvudsträckning delar landet i en östlig och en vestlig hälft. Den förra är af mindre betydenhet än den senare, hvilket är en naturlig följd deraf, att bergskedjan här går närmare intill hafvet och har brantare sidor. Den innehåller dalar af ringa utsträckning, och vattendragen äro obetydliga. Mot sydost och söder omkring Otrantoviken (Tarentum) finnas fruktbara slätter, men nejden lider brist på hamnar. Norr härom utbreder sig den torra Apuliska slätten.
Halföns vestra del är större och bättre lottad. Bergens läge möjliggör här ett rikare flodsystem. Jemte hufvudsträckningen, som i den nordliga delen lemnar ett vidt rum emellan sig och hafvet, löpa sidokedjor, som äro skilda genom långsträckta floddalar. Bergshöjderna lemna förträffligt bete, och dalarne lämpa sig väl för åkerbruk. Här rinna floderna Arno (Arnus), Tiber (Tiberis) med Teverone och andra bifloder, samt Garigliano (Liris) och Volturno (Vulturnus). Här finnas ock vidsträckta slätter, som frambringa spanmål, vin och olja, nämligen en norr och en söder om Garigliano, båda på vulkanisk grund. Den förra sträcker sig genom Etrurien och Latium, den senare utgör de gamles Campania. Kusterna äro rika på hamnar, och utanför dem finnas här och der små öar.
Likasom Grekland i Peloponnesos har sin fortsättning, så sluter sig till Italien den stora och sköna ön Sicilien, hvilken, i det inre bergig och till en del ofruktbar, har ett bredt, till större delen vulkaniskt, kustbälte med den rikaste växtlighet.
Med Grekland delar Italien i allmänhet förmånen af ett sundt klimat, men är underlägset det förra landet i flere hänseenden, såsom i kustbildningen och rikedomen på öar samt i naturens omvexling och mångfald. Deremot har det fördelar framför Grekland i sina rika floddalar och slätter, som väl egna sig för åkerbruk, samt i sina fruktbara bergssluttningar, hvilka i så hög grad främja boskapsskötseln. Grekland och Italien hafva sina af naturen mest gynnade och af utveckling mäktiga delar riktade åt olika håll. I det förra landet är den östra, i det senare den vestra delen, från hvilken den historiska utvecklingen af land och folk har utgått.
Italiens naturliga beskaffenhet egnade sig, såsom vi nyss angifvit, väl för jordbruksnäringen, men tillika var dess läge sådant, att det snart nog måste framkalla sjöfart och handelsförbindelser med andra länder. Samma läge innebar också en uppmaning till folket att intaga en betydande plats i den verldsutveckling, som länderna kring Medelhafvet voro kallade att genomfora. Denna plats kunde dock Italien
